Andra upplagan

Jag tänker städa, i morgon, eller kanske någon gång. Eventuellt.

"Du vet när man är så trött att man inte ens orkar byta sajt när man sitter och slösurfar", sa Tank till mig häromdagen. Känner igen mig så mycket. Ofta blir det så på kvällarna eftersom jag numera är tvungen att gå till the office i tid och otid. Då kan jag sitta och glo på något som jag inte ens är intresserad av och sedan är klockan helt plötsligt tre på natten.

Men det är inte så illa. Förutom tröttkoman då, som inträffar när jag stapplar in genom ytterdörren och knappt orkar mata katten.

Den har bland annat gjort att det exempelvis har legat blomjord utspridd runt min dator, råkade snubbla när jag skulle vattna mina två plågade krukväxter och det flög ut jord lite här och var. Kanske kan man kalla det för något slags etnochic inredningsdetalj, ”vi tror stenhårt på jordfärger i vår” eller något.

Nya arbetskamrater har jag ju fått också. Som jag tyvärr upptäckte ingick en viss person i min nuvarande projektgrupp. Den är en av dem man önskar jobbade på valfri polarstation eller någon annanstans där man aldrig behöver vara. Polarstation är nog lite i överkant, för vad man än kan säga om vederbörande är h*n inte något forskarämne direkt. Då och då verkar det frissa till i personens fåtaliga aktiva hjärnceller och ut kommer det alltid något nasty. Vi kommer nog inte direkt att bli BFF i brådrasket (when hell freezes over, som di säger).

De andra är gulliga och rara och säger gud vad du är proffsig och mest sådana snälla saker. Men de vill ju äta lunch och andra konstigheter, typ ”ha möten” allt som oftast. Mitt nya officeliv kräver inte bara att jag rullar ur bädden okristligt tidigt (före lunch) utan även att jag måste se över min garderob, utsliten hoodie, säckiga mysbrallor och raggsockor är inte direkt vad man har på sig har jag förstått. Från jobbklädd max en gång i veckan talar vi nu nästan varje dag. En gång i veckan är det väl ok, men att ha samma outfit varje dag – inte heller helt PK. Man kan ju inte komma oborstad och helt naturell, pga avsaknad av påsfri persikohy och naturligt rufs. Att uppnå någon form av mänskligt utseende tar sin modiga tid vid min ålder. Efter att ha gjort detta varje dag börjar jag fundera på att investera i en burka och hävda religionsfrihet. Nej skämt åsido, så kräver det förmodligen bara lite mer effektiv garderobsorganisation och eventuellt lite ångestbefriande terapi (shopping).

Har precis fått flera nya uppdrag. Kul. Men är lite orolig för ett av dem, inte att klara det utan för att uppdragsgivaren är en helyllepsykopat som lyckats skrämma bort varje tillstymmelse till medarbetare han någonsin haft. Dessutom brukar han ofta framföra extremt mögliga åsikter om kvinnor, får högröd ansiktsfärg och i det närmaste en hjärtattack om man nämner ordet skatt etc. En riktig mysfarbror mao. Ernst Kirschsteigers antites. Men jobbet är ganska kul och om han psykar ut på mig kan jag ju bara säga tack och hej. Min gamla chef avtackas idag och jag är inte där eftersom jag inte orkar stå i folksamling och se glad ut pga grav insomnia och ischias from hell. Eller som i Beate Grimsruds En dåre fri: "Hur mår du? Som vanligt fast värre".
Fast Nora kom hit igår medförande grillad kyckling, bröd och en minikladdkaka och tog med sig en samling svenska deckare som jag fått och inte vill läsa om. Plus att de inte får plats i min downsizade bokhylla. Saknar mina många bokhyllemetrar som f-n. Undrar hur de små böckerna mår. Å om jag kunde få en lägenhet. Längtar efter mina saker, fast jag har det bra i lilla hålan förutom när någon galning börjar borra på andra sidan väggen 07:30 och jag nyss slumrat in.
Var och tittade på  en fantastisk där jag gärna skulle bo, 500 meter från en sjö. Men får den förmodligen inte pga prickar i protokollet. 

Dagens acessoar: Kråkor

Välkommen till den glada tidningsvärlden...


Nu är sunkveckan äntligen över för denna gång. Det låter som något slags högtid. I stället för fastan – sunkveckan? (koffeinmåndag, stresstisdag, rödögonsdag, strultorsdag, korrfredag, paniklördag och till sist vilken jävla vilodag då?-dagen)  Fasta på kaffe, cola, fil och allt som går lätt att slänga i sig. Fast fastan är väl en månad? Eller var det ramadan? Skit samma. Jag knappt hunnit få i mig tillräckligt med syre så fåfänga och allt runtomkring är inte att tänka på. Men nu är det åtminstone ett par veckor med rent och snyggt tills nästa gång. Och förhoppningsvis se lite mer proper ut. I dagarna har det bara varit bekvämt, någorlunda rent och i närheten som gäller: Utsliten t-shirts och saggiga leggnings med charmiga hål kanske låter sådär skönt casual, men det finns faktiskt gränser…  

I anime och manga som handlar om tidningsproduktion hänger det alltid stora svarta moln över människor i slutproduktionen, de kan knappt prata, har mörka pandaringar runt ögonen och ramlar av stolen om någon petar på dem. That’s the story of my life, även om jag inte gör manga.

Förmodligen passar den här månadsvisa cykeln där stressnivån långsamt ökar mig ganska bra. Dagstidningstempot, där stressen att allt ska bli klart ligger under ytan och bubblar hela tiden, ger mig bara ont i magen.

Nu kanske jag inte bara kan få lite mat som befinner sig i närheten av kostcirkeln... rentav lagad? Nåja, fick faktiskt lagad mat igår när Tank kom med hemgjorda pannkakor – ren och skär lyx!

Does my brain look big in this outfit?

När jag la ner det journalistiska sa jag att jag inte ville skriva mer utan gick över full time på översättningar. Men nu kommer viss gammal skrivklåda tillbaka igen. Fast vad jag egentligen menade att jag bara ville sluta med att ställa meningslösa frågor till folk som påminner om duracellkaninen och sätter på corporate bullshitbandet och snackar i två timmar om saker som är fullkomligt meningslösa, och sen ska man hem och skriva en meningslös artikel om skiten. Till slut kände att gör jag det är mer så torkar min hjärna antingen ihop som ett russin eller också exploderar den.

Men nu när jag får skriva om lite vadsomhelst så kommer jag på och skriver om hur många saker som helst. Lite mer avslappnat. Fast egentligen har jag väldigt liten tilltro till min egen skrivförmåga.

Roten till det onda finns i en förflugen kommentar som inte alls handlade om mig, utan om en person jag nyss berömt.

”Men någon vidare stilist det är hon ju verkligen inte…”

Det där har legat i många år och naggat i min hjärna. Jag var ung och grön och ville inte säga till den korkstyva personen att vad fan, inte visste jag att man behövde vara Strindberg för att översätta instruktionsböcker till brödrostar eller vad det nu var vi gjorde.

Men kommentaren har alltid gjort att jag känt mig som den dåliga stilisten. Jag insåg väl att seriöst skrivande innebär att man blir kritiserad av sådana människor som inte har förmåga till kritiskt tänkande annat än som citat av andra kritiska tänkare.

Herregud vad osäker man var på den tiden. Nu är det en rak höger som gäller och Jocke Pirinens gamla ”med ett jysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad” är inte bara aktuell utan ständigt aktuell. Nej, skoja bara, förstås. Jag är emot våld, och till våld räknar jag även skitsnack som tyvärr måste passera in genom mitt ena öra innan det går ut genom det andra.

Utom Madonnas höga radio- och tv-volym som verkligen gör våld på min stackars hjärna (jag VET sportresultat – kan man stämma någon) men våld mot inneboende räknas väl inte inneboende måste ju mest jag visa hänsyn (och hon lagar god mat).

Livet är komplicerat nog ändå. Utan att röster från urtiden plötsligt ska sitta och viska dåliga saker i mitt öra.

Problemet är bara att jag 1. Inte kan ge mig själv en rak höger. 2. Inte kan ge vederbörande en rak höger för jag minns inte vem det var och hen (det kanske var en hen, inte en hon) kanske inte heller minns, varken mig eller samtalet. Om jag väljer ut en tre-fyra stycken och klår upp dem 20 år efter att de sagt något ofördelaktigt inte ens till mig verkar lite för jobbigt. Fast jag kan ju klä ut mig och låtsas att jag är ett slap-o-gram.

Vadå? Det är väl casual friday...

Har ett alltmer avskavt grönglittrigt nagellack sen ett kort partajande i fredags (hinner inte köpa borttagningsmedel) och mina ögonpåsar är stora som Rundetaarn och har fått sina egna ögonpåsar. Inte av party utan av jobb.

Det är ju den tiden på månaden.

Nej, inte den tiden, som är jobbig också men på ett annat sätt.

Den där jobba x totalspeed – falla i koma – jobba x totalspeed –falla i koma-tiden när man tappar uppfattningen om veckodagar, tid på dygnet och förmodligen var man har sitt eget arschle.

Alla som jobbat med trycksaker i någon form vet förmodligen vad slutproduktion innebär.

Det vill säga utom det exceptionella miffo som vickade för AD när han bestämde sig för att det var roligare att gå på bar i US of A än att producera.

Mister miffo mailade mitt under denna eminenta period och sa att det är nog bara du och jag som är vakna i hela tidningssverige… jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Klockan var ju bara barnet (02.30) och han kan inte ha jobbat med tidningar någonsin…

Frågade chefen om han var 17 år och aldrig jobbat förut, men han visade sig vara en fullvuxen familjefar (och galen, visade det sig också).

Hoppas hans barn inte svälter nu när det är jul o allt…

Herregud, varför väljer man ett sådant jobb om man inte är beredd på de där extrema nattpassen då och då? Annars väljer man väl 9-5…

Just nu har jag haft en radda av de där mysiga 18-timmarsdagarna. Men nu är det snart slut. Nyss sa jag stopp, okej, jag lägger mig i koma nu ett par timmar.

Det är väl inte för mycket begärt. Än är det ingen ko på isen (det uttrycket har jag alltid förknippat med deadline, hörde det första gången när jag var ny och grön och allt var jätteläskigt med tryckerier och – slutproduktioner).

Hinner varken med de där dagarna eller Lottens julkalender just nu. Men jag kommer igen, vänta bara…

Som tur är får jag sova till 12, Madonna har inga tidiga vanor heller. Tänker med fasa på om hon hade varit som sin väninna Spektaklet. Inte bara för att det hade varit outhärdligt med mer än 3 sekunder i Spektaklets tvivelaktiga gnällskap. Hon störtar upp ur sängen kl 5, helg och söcken. Då har jag ju för fan inte jobbat klart än.

Så heller inte idag, men som sagt, jag mailade de närmast sörjande och sa att de här små pluttgrejerna återstår men det skiter jag i just nu, för jag ligger i det närmaste i koma.

Hej och hå, hej och hå.

De senaste dagarna har det inte varit någon sinekur att sitta kedjad vid datorn. Jag har faktiskt varit lite orolig för att det ska droppa för mycket svett ner i tangentbordet och känner mig som en galärslav. Deadlinepiskan viner, redaktörerna trummar och jag skriver tills jag inte kan känna fingrarna längre. Då tar jag paus.

Jag har i alla fall en bordsfläkt som låter som ett litet jetplan som svalkar något. Men needs must, som det heter och jag stressväxlar mellan olika uppdrag och försöker mentalt hinna med i tvära svängar mellan det skönlitterära och det vetenskapliga.

Satt visst så här förra gången det var en liknande värmebölja också.

Nej, helst av allt skulle jag vilja ligga under ett parasoll med en stor solhatt, solkyddsfaktor 150, en god bok (ser att folk bloggar om ”sommarläsning”, då skrattar jag bittert) och bli serverad iskylda saker närhelst jag blir törstig.

Sen om kvällen skulle det komma vackra indiska pojkar och massera mig med lavendelolja… nej, förlåt. Jag har alltid föreställt mig Vidarkliniken på det sättet, sedan en vän fick behandling där för ett antal år sedan. Om jag någonsin kommer dit, så blir jag förmodligen grymt besviken. Men tanken är fin… Kan man träna katter till massörer? Ska jag skicka dem på kurs hos Axelssons?

Det hade åtminstone varit skönt att kunna sitta en stund under ett träd och slappna av, men icke. Här är det full fart hela tiden. Fast det är ganska roligt, så jag klagar inte på jobbet.

Dessutom fick jag besök av en god vän igår kväll som hade med sig hemodlade rädisor och jordgubbar + vin. Sämre kan man ha det. Behövde sitta och bara umgås och prata strunt.

Katterna ligger som små trasor framför fläkten på dagarna. På kvällarna kastar de sig om och om igen mot fönstret när det flyger förbi små bats eller nedlägger stolt en och annan nattfjäril eller fluga.

På jobbet är det ”fest” idag. Jag ska inte gå. Det här är den årliga ”roliga” festen med lekar i lag och andra ruskigheter. Med ett ”skojigt” tema. Folk diskuterade vad de skulle ha på sig och om det skulle vara för varmt med cowboystövlar. Gud så skönt att slippa tyckte jag.



På sommarfesten klär vi ut oss och leker "kul" lekar.

Är ironiskadad. Började skratta när jag såg en van med texten ’din ”bilglas” leverantör’. (Inte på grund av särskrivningen, den är bara irriterande.) Berättade för Tank som sa: ”Vad får man då? Irrglas?” för hon är lika Joakim Lindegren-skadad som jag. Också affischen där det stod om en föreläsning som skulle ge ”bättre” självkänsla. Hur tänkte de? Eller tyckte de bara att citationstecknen såg bra ut? All sådan hjälp till självhjälp känns som om det bara gagnar den som skrivit boken/håller kursen och enbart rent ekonomiskt. Varför skulle man annars behöva skriva ännu fler böcker i ämnet om den första nu fungerade?