Andra upplagan

Idag var en sällsynt seg dag, med akut sömnbrist och gråtrist väder. Inte blev det bättre av att jag fått i uppdrag att snitsa till en samling byråkratsvenska texter inför publicering. Så tråkigt språk att klockorna stannar, önskar att jag läst dem i går kväll, som nattlektyr, förmodligen mycket effektivare än Zopiklon. (Dock kanske inte lika effektivt som vännen Adelskalenderns recept: en halv insomningstablett, 3 centiliter single malt spetsad med ett par droppar morfin. Men vem fan har morfin?) Efter att ha suttit i timmar och försökt skriva om och stryka bort alla emedan, emellertid, resursoptimering, redundans och brukare började huvudet sjunka allt längre ner mot tangentbordet. Speciellt ordet ”brukare” får mig att rysa av obehag och minnas en tid när jag satt på det stora statliga (med långa ödsliga korridorer som kunde ha platsat i The Shining) verket och försökte sätta mig in i svensk sociallagstiftning. Hu!

Pratade med Madonna, som föreslog en tripp till nya lägenheten och att vi skulle fylla lillbilen med städutrustning inför morgondagens rengöring. Nu är det på riktigt, riktigt. Nästa vecka går flyttlasset. Det känns skönt att äntligen ha beställt flytthjälp och bestämt datum, även om det egentligen är åt helvete att bli av med sitt förstahandskontrakt. (Död åt fågelbajskossan, ännu mer efter att ha läst hennes skrivelse till Tingsrätten där hon med rena lögner och illvilliga halvsanningar utmålar mig som extremt opålitlig). Först blev jag ledsen, sen fly förbannad. Jag hoppas innerligt att de inte ens får en bråkdel av vad de tror för min lägenhet och att den som köper har efterfest varje helgnatt och gärna mitt i veckan också, svinar ner och stjäl kläder i tvättstugan och har massor av knarkvänner som kissar i trappan, fimpar i barnvagnarna och bryter sig in i alla källarförråd. Då ska jag stå på min insynsfria balkong, titta ut över träden och hånskratta. Sen hoppas jag givetvis att de får betala ett saftigt skadestånd till mig. Inte så mycket för pengarna, utan för att jag vill att det ska svida ordentligt i fågelbajsmössans vidriga lilla översittarsjäl. ”De borde få schavottera i kvällspressen”, sa en av de kommunala tjänstemän & kvinnor jag haft kontakt med. "Det är fruktansvärt att de får bete sig så" sa en annan.

I morgon kanske jag kan se det hela med mer upphöjt lugn och tänka på karma, men idag är jag ohöljt hatisk. Skyller på sömnbristen och möjligen den tråkiga text jag måste skriva om innan midnatt. Precis som Askungens vagn blev en pumpa blir mitt trådlösa modem nämligen bara en vanlig, svart, något dammig platslåda när klockan slår tolv inatt. Om en vecka har jag dock ett mobilt internet (God willing) och om fem en snabb uppkoppling på det nya stället. Frågan är vad jag ska göra under tiden? Lära mig knyppla? Se om alla Buffy-avsnitt? Kanske helt enkelt läsa en god bok? Tryckt på papper? OMGWTF.

Eller kanske helt enkelt jobba. Det ligger en bok (nåja, i pdf-format) framför mig som verkligen inte kommer att översätta sig själv. Hur mycket jag än stirrar på den och önskar att den vore klar. Det där med tankeöverföring är inte min starka sida, och om jag ska vara ärlig vill jag kanske inte att word ska skriva ut allt jag tänker på. Filtret mellan fingertoppar och hjärna är tunt nog som det är. 
I stället för Hells Angels kommer Nuns with Guns och ringer på dörren hos bostadsrättsföreningens vice ordförande...

Så ska man då bli förortsbrud… Flytta från det kära gamla Söder där som barn jag lekt. Ja, barn och barn. Jag var väl ganska barnslig i 20-årsåldern. Men många år har det blivit.’

Flyttlasset går till en funkislänga från 40-talet. I en förort. Ganska nära stan. Jag flyttar från 56 kvm till 38 och andrahand. Men jag är otroligt glad.

 Back in the Burb

Lukas, som är en gammal vän till Nora, har flyttat ihop med sin tjej (och vi håller tummarna för evig lycka där, åtminstone i tre år, sen är jag en riktig människa igen, kan låna deg och skaffa eget). Han har inte världens bästa statistik på området flickvänner, om man säger så. Men jag får alltså hyra hans möblerade etta omöblerad. Möblerna är jag väldigt tacksam för att jag slipper, en typisk ungkarlslägenhet för en kille mellan 25 och 30 som inte bryr sig ett dugg om hur det ser ut. Brrr. Dessutom målade han väggarna vita. Och städade tillsammans med sin tjej. Jag klagar inte, men deras uppfattning om städning skiljer sig betydligt från min. För att inte tala om Tanks. Så hon följer med mig dit imorgon. Då ska vi skrubba och torka, så det känns fräscht när jag flyttar in.
 -  Här kan du dansa omkring naken, sa Noras kompis Oili. Och det kan jag ju. Det finns inte ett uns insyn. För mig som bott med rak insyn i 16 år känns det fantastiskt. Dessutom har den balkong! Allt är bra, förutom alltså att den inte är min, att jag kan få flytta ut med ett par månaders varsel.

Herregud vad jag önskar att jag redan flyttat in och slapp allt det där jobbiga med packning och sortering. Lukas kom förbi med nycklarna och frågade Nora sen lite lätt chockad om jag verkligen tänkte flytta, jag hade ju inte börjat packa. Men det har jag ju gjort. Det är inte så lätt att se att jag slängt, gett bort och sorterat ut ungefär 40 procent av allt som fanns här. Resten är en barnlek. Det gäller bara att veta i vilken ände jag ska börja. Och att skaffa en miljard flyttkartonger.

Oavsett hur hemskt det känns att i princip stå på gatan med ett ganska stort bohag och tre katter, så måste jag ju försöka göra något åt saken. Bittert är att jag äntligen (inte jag utan Tank, som har öga för sånt) kommit på den optimala lösningen på möbleringen. C’est la vie… En man från soc-bostad var här och vi satt mest och pratade om allt möjligt. Tror att han ville se vem jag var och att jag var en normal arbetande människa och inte skrev dikter i mitt eget blod på väggarna eller gick om kring med foliehätta och väntade på Jesus snara återkomst. Han hade ju trots allt bara mitt eget ord på att jag arbetar (förutom det att jag betalat hyresskulden, förstås). Men det fick han ju se att jag var, någorlunda normal, alltså. Kanske med något fler böcker än de flesta. Han (och alla andra myndighetspersoner) verkar vara otroligt förvånade över att föreningen betett sig så här illa. ”Det är för jävligt” är den reaktion min berättelse oftast möts av, eller ”att människor kan bete sig så”. Senaste budet är nämligen att de inte tänker låta mig bo kvar, trots att de fått garantier och borgen för att hyran kommer att betalas i tid framöver.

 Framtida karriär?

Givetvis har det här inneburit många sömnlösa nätter när jag slitit mitt hår och roterat som en elvisp i sängen. Vänner och bekanta kan inte vara till hjälp heller. De flesta jag känner bor i små lägenheter eller i hus/radhus med alla sina barn. Folk åker inte utomlands och jobbar eller pluggar och ingen, ingen är ute i andrahandssvängen, möjligen har deras barn börjat leta. Något måste man ju göra, så jag anmälde mig till bostadsförmedlingen och Madonna gick och köpte mig ett medlemskap på Bostad direkt. Hon bor i närheten och hade sett deras reklam på tv.

Jodå, det kommer en del andrahandsförslag därifrån. De allra flesta vill ha en enorm deposition på 20-30 000 eller så. Går bort. Oftast står det: inga husdjur. Går också bort. Två förslag fick jag utan vare sig det ena eller andra. Ett litet hus långt utanför stan (pendeltåg/buss) fast utan vintervatten för 4000 i månaden. Inget vatten? Va? Va? VA? Och en trea vid Hornstull. Lät fint. Okej. Möblerad, även med sänglinne (lite obehagligt, varför vill man hyra ut sitt sänglinne?), till facila 9000 i månaden. Jojo.  Ska man skratta eller gråta?

Bostadsförmedlingen säger: du står på plats 573 för en etta i Farsta för 7000 i månaden… Lagom till pensionen kanske man kan få något från dem…

Låna till lägenhet kommer jag inte att kunna göra förrän om drygt två år. Betalningsanmärkningar, my dear. Är ingen riktig människa förrän då.

Länge såg det ut som om jag skulle vara tvungen att sova på en madrass på golvet hos Tank, sprida ut mina tre katter på olika håll och leva i resväska, eller snarare liten påse, eftersom det minst sagt är compact living som gäller hos Tank, även om jag är övertygad om att vi skulle ha kul tillsammans. Bart, den raringen, ville att jag skulle flytta hem till honom. ”Jag kan inte tänka mig något annat”, sa han. Men dit kunde jag inte heller ta med mig mer än en katt och dessutom skulle jag inte bara dela bostaden med honom, utan också med en aldrig sinande ström av assistenter från tidig morgon till kväll och massor av sjukvårdande apparatur, så det skulle kännas lite som att bo mitt på centralen.

Fast saker och ting har en förmåga att lösa sig. Nu går flyttlasset till en förort som där det lär stå tätt mellan kulturtanter och DN-journalister. Vid besöket såg det mest ut som vanliga människor med barnvagnar och några fyllon i gathörnen. Ungefär som Söder, alltså.

Jag har rökt i större delen av mitt liv. När jag började var jag en bebis, 11 år gammal, 1,45 lång och det såg säkert helt sjukt ut. Idag hade jag inte ens fått köpa cigaretter, men då tyckte man inte att det var så himla farligt. ”Du kommer att stanna i växten” fick jag höra, inte ”du kommer att få tillbringa din ålderdom i symbios med en syrgastub, om du inte får lungcancer”. Då rökte alla, överallt och alla föräldrar rökte i bilen, gravida mammor blossade vilt och de nyförlösta bytte förmodligen blöjor med en cig i mungipan utan att någon reagerade. Även folk som inte rökte hade ”bjudcigaretter” och askkoppar framme när det var fest.

Det låter det som en riktig rövarhistoria, fast det är sant. Jag har helt enkelt rökt för länge och trots allt lyckats klara mig från både KOL och lungcancer. Lite stela luftrör och något nedsatt andningskapacitet är inget att skratta åt, förstås. Men det var väl helt enkelt dags att sluta.

Jag har bara gjort det två gånger förut. Senast var för 6-7 år sedan när jag gick på hypnos. Doktorn såg ut som Gregory Peck i Pojkarna från Brasilien, fast äldre, men med kolsvart färgat hår och mustasch. Det kanske var därför det inte riktigt tog. Hur skulle man kunna slappna av och låta sig hypnotiseras av doktor Mengele? Det höll ett par månader, förmodligen för att behandlingen var så dyr att jag inte nändes börja. Men när den var över började jag smygröka lite och på nyår sprack det helt och hållet på en fest där alla verkade ha slutat och börjat feströka. En stackars tjej som knappt kände någon där var den enda som hade cigaretter som vi alla glatt rökte upp. Sen var det kört. Och det var underbart att börja igen...

Men inte nu. Jag klarade mig nu, men nästa gång kanske det inte går lika bra och jag kan tänka mig roligare saker än ett intimt och långvarigt förhållande med en syrgastub.

Men inte längre. Jag är rökfri sedan 15 augusti. Ja, ja, det är inte lång tid och jag tillåter mig själv att snusa.  Men det är skitsvårt ändå. Det rena nikotinberoendet är inte det värsta, utan vad jag ska göra med händerna. Jag började fläta läderarmband, men så värst många sådana kan man inte ha, så nu flätar jag, tar upp, flätar, tar upp, tills läderremmarna går sönder. Neurotisk, moi? Eh…

Så det är väl helt i linje att jag försöker göra det till en tvångstanke. Jag FÅR inte röka. FÅR inte röka. Då… kommer något förfärligt att hända. Fast jag har fortfarande lust att slänga mig om halsen på folk som tänder cigaretter och andas djupt. Jag vet hur underbart gott det skulle vara rusa ut och handla och sen kedjeröka ett paket cigaretter. Men jag gör det inte. Allt luktar faktiskt godare här hemma. Och jag orkar gå i trappor utan att låta som om jag höll på att kvävas.

Varför göra detta nu när allt är så fruktansvärt asjobbigt? Varför inte? Det är kanske just därför som det går.
 Vi var tuffast i rökrutan.

I ett test för att se hur alla klichéer om internetanvändare stämmer in är så skulle jag förmodligen få höga poäng för patetiskt internetberoende. Jag bor dock inte hemma hos mamma, har inga finnar och spelar inte WoW. Inte så mycket andra spel heller, faktiskt. Tröttnade lite på det efter att ha skrivit för många spelrecensioner, så det är ju inte direkt något plus. Inte heller att bli nostalgisk över Doom. Och prata om det.  Men spelandet tog slut eftersom det ofta var så bråttom att man fick fuska för att hinna med. Det tog bort lite av tjusningen. Mina nätintressen idag ska jag inte gå in på just nu men de ligger lite (läs: mycket, mycket) åt det något (jättemycket) nätnördiga hållet. PS.

Tillbringar för mycket tid framför datorn, check. Större delen av arbetstiden, men mycket mer på fritiden, check, check. Har hobbyer och intressen som jag främst sysslar med online och rätt mycket kontakt med människor som jag aldrig träffat och en del jag lärt känna den vägen. Check. Jag har rest utomlands bara för att träffa likasinnade internet/bloggvänner. Check. Har bloggat sedan 2001, men inte på svenska, check. Mina intressegrupper och communities är extremt nördiga inom sitt område. Check.

Sen, som grädde på moset är jag kvinna, singel. Check. Check. Check. Har katt, faktiskt flera, check (tre). Check. Helt enkelt en vandrande kliché. Ka-ching!

 
På tal om entusiaster och nördar: lite K/S till kaffet, kanske? Tänk vad som kan dölja sig under försäljningschefens prydliga dräkt och knytblus. Jag fantiserar. Men helt omöjligt är det ju inte...