Andra upplagan

Jag vill så gärna, men det är svårt att bli av med så många år av självförakt. Så många år när jag inte borde haft några som helst problem med min kropp, men ändå hade det. Faktiskt mer än när jag verkligen blev fet. Då kom alla år med ”onda ögat” som Tank kallar det. Det vill säga människor som stirrar elakt och oblygt, eller fnissar, eller behandlar en som mindre vetande. Alla beskäftiga råd från människor med mer eller mindre goda avsikter, stickord och glåpord. Det kom väl med modersmjölken antar jag, föräldrar som förfasade sig eller skrattade för att man blivit lite rundare om magen. (Lärde mig tidigt att fet=fel - som sjuåring!)

Jag gillar verkligen begrepp som HAES (Health at Every Size) och Fat Acceptance, önskar att jag också kunde acceptera min kropp som den är fullt ut. Blir alltid heligt förbannad över synen på fetma, över klädkedjornas nonchalans och hela skitsnacket om ”fetmaepidemin”, som verkligen bara är rent skitsnack.

Varför alla går på det är ingen gåta. Läkare och diverse experter talar hela tiden ut om den hemska epidemin, tidningarna skriver om det och sedan har vi ju förstås begåvningsreserven i kommentarsfälten på bloggar och artiklar som alltid vet att fet=äcklig. Bilder av kvinnor (förutom det fåtal ”alibin” som får förekomma, exempelvis Beth Ditto – fantastisk förebild, men varför är hon den enda som plockas fram hela tiden?) Varför kopplar inte fler ihop det med att industrin för lightprodukter och bantningspreparat är enorm och omsätter massor av miljarder? Det är ju mycket bekvämare om man stigmatiserar fetma och ger alla, oavsett kropp, tillräckligt mycket skuldkänslor för att köpa skiten, för nyttigare är det ju inte.

Om det nu är en så förfärlig ”epidemi” så varför minskar både hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes? Varför visar undersökningar att barnfetman minskar? De siffror som exempelvis Folkhälsoinstitutet använder i sina undersökningar bygger bara på BMI, som är fullkomligt missvisande, eftersom det inte tar någon hänsyn till muskelmassa och fettprocent. Där extremt vältränade får BMI-värden som visar på grav övervikt eller helt klart undernärda hamnar inom normalramen. Men man kan ju faktiskt också ha en fettprocent över de så kallade normala värdena och ändå må bra.

All bantning får för övrigt de flesta att gå upp ännu mer. Inte ens de självstympande magsäckoperationerna är hundraprocentigt säkra, det enda som är säkert är att dödligheten och alla andra risker är oacceptabelt höga och att hela ens liv därefter kommer att kretsa kring att få i sig tillräckligt med mat och vätska. Inte särskilt sunt, eller hur? Ändå står folk i kö för att få operationerna. Alla som gör dem är verkligen inte döende, men jag antar att alla är trötta på att bli hånade och sedda som mindre värda.

Det är ju fri jakt på tjockisar. Fritt att säga vad man vill, fritt att döma. Varje gång man säger det säger folk ”smalaharfaktisktsammaproblem!” Godegud hjälpe mig! Det är så nedsättande och föraktfullt. Visst, kanske. Men det är inte samma problem. Det är inte ens jämförbart. Man fnissar inte åt smala personer och säger åt dem att de borde få betala sin egen sjukvård och att de är dumma i huvudet och faktiskt bara borde rycka upp sig lite. Ingen är elak mot en smal människa för att den smala råkar ha samma tröja som en mer normalviktig. ”Jag har en sådan, fast en mycket mindre storlek, förstås”.

Men sen står man där, med sin egen kropp, kan inte köpa de kläder man vill ha eller göra allt man vill för att det är för tungt. (Att träna med 30-40 kilos packning är inte så roligt - eller att bära runt en lagomtjock ballerina, som Tank brukar säga).

Jag vill gärna acceptera mig. Jag vill bli accepterad. Vi ska inte ens prata om den oönskade attraktion några fettvalkar leder till. Det är tydligen otroligt upphetsande och fascinerande för en del. Inte så att de ser människan bakom valkarna, nej det är bara valkarna. Det handlar inte om att vissa gillar tjejer med former, utan om att reduceras till en fetisch, vem fan vill bli sedd som något som lika gärna kunde vara en skål Jello?

 Jag vill vara aktivist! Ibland lyckas det. Gick omkring på badstranden förra året i bikini, för första gången på mer än ett decennium. Jag log och promenerade med en kompis, fram och tillbaka vid vattenbrynet, framför alla smala och muskulösa som satt och solade sig. Folk gapade och stirrade, en del såg ut att vilja täcka för sina barns ögon eller fly därifrån. ”In your face” tänkte jag och sträckte på ryggen. ”Så här kan människor också se ut.” Sedan ville jag ändå inte lägga upp fotona därifrån på Fatshionista, inte så mycket för tjockman, utan för att jag tyckte jag såg gammal och ful ut.

En annan sak är att bli arg när saker i stora storlekar försvinner eller inte finns. Säga till i affären, tala om att det är för jävligt. Med hög röst säga i provrummet, ”den passade inte MIG” och utan att skämmas tala om att det är plagget det är fel på, inte mig. Bara höja på ögonbrynet om någon skulle antyda något annat. Önskar jag orkade vara sådan jämt. Det gör jag inte.

Men det finns positiva saker också. Kroppsbilder är ett jättebra initiativ. Jag vill så gärna, men jag vill inte vara med på ett vanligt foto. Inte så mycket för at jag inte vill visa upp valkarna (celluliterna är en annan sak), utan för att jag vill fortsätta vara så anonym det bara går. Så jag gör en kompromiss. Ett nytaget foto av mig, via Photoshops cutout-filter. Har bara filtrerat bort detaljerna, annars är inte kroppsform eller något annat manipulerat.

Men jag försöker upprepa mantrat för mig själv varje dag.

Extra large and extra loud, I'm fat and I,m proud!

Katt, gammal som satan gatan, längd 165, BMI 39,5.

Så dumt. Man ska inte göra flera saker samtidigt när man är trött och stressad. I morse satt jag och var lite stressad eftersom förtviningskassan ringt mig igen och talat om igen att någon sjukersättning kan man inte få om man inte är obotligt och för alltid sjuk. ”Men om det skulle visa sig att din terapi inte hjälper och du är permanent funktionsnedsatt så kan du söka igen”, sa damen med otroligt glad och käck röst. Okej. Det visste jag. Samma kvinna hade nämligen ringt mig för två månader sedan och berättat exakt samma sak. Jag frågade varför hon ringde en gång till för att berätta det. Då säger hon att hon aldrig gjort det. Konstigt. Hon nämnde till och med att vi hade pratats vid förut, fast hon kom inte ihåg vad vi pratade om då. Nu undrar jag: vem av oss är egentligen galen? Och varför så kvittrande käck och glad?

F-kassan gör mig alltid lite stressad, så det som hände sedan var inte så konstigt. Jag skulle nämligen försöka fördela tabletter för alla veckans dagar i min lilla medicinlåda. Samtidigt som jag svarade på jobbmail. Plötsligt upptäcker jag att jag svalt sju Atarax som jag hade i handen. Sju? Jag brukar ta två om dagen. Maxdosen är sex. Kände mig lite yr och konstig, men somnade inte på tunnelbanan i alla fall. Tur det inte var sömntabletter. Ovanligt trött och tung i huvudet dock. Lyckades ändå åka till Östermalm med Tank som skulle till tandläkaren. I väntrummet satt jag och tittade i resetidningar. Så nu vill jag helst av allt resa till Antarktis och titta på pingviner. Insåg också att tidningen Res verkligen skulle behöva en bättre korrekturläsare. Jag, till exempel… (*blygsamheten själv*) Sen kryssade vi bland inredningsaffärer och annat och hamnade slutligen på Svenskt Tenn där vi gick runt och gjorde av med hur mycket pengar som helst i tanken. Det kändes ganska bra att provsitta fåtöljer och nypa i William Morris-tyger och fantisera om att klä om min Klippan i thaisiden som kostar mer per halvmeter än hela soffan gjorde.

Försöker dricka mer kaffe för att inte somna. Vilken annan dag som helst skulle jag lägga mig nu, men vissa deadlines går tyvärr inte att skjuta på, så det är bara att jobba klart.

Skulle aldrig, aldrig kunna vara ståuppkomiker. Inte bara för att jag är paniskt rädd att tala inför folk utan också för att jag blir väldigt störd när folk inte skrattar när jag försöker vara rolig. Händer ganska ofta. Om någon skrattar tror jag oftast att det bara är av artighet. Jag blir också galen när jag försöker förklara något för någon som verkar helt oförstående eller inte ens svarar. I sådana lägen kan jag börja prata hysteriskt om vad som helst ”å, vilken snygg… dammtuss” eller ”en gång såg jag ett moln som såg ut som en elefant” eller ”min kofta kostade 245 kronor”. Inombords studsar jag mellan väggarna i mitt eget huvud som en flipperkula och önskar att jag befann mig någon helt annan stans.

Tystnad är värst. Den där kompakta passiv-aggressiva tystnaden som försöker tala om att man gjort något allvarligt fel, och den andra inte vill avslöja vad det är. Hade bestämt mig för att inte bli ledsen när det händer, utan att bli arg och säga ifrån. Fråga vad i helvete jag gjort. Prata, kommunicera, i stället för att vrida ihop mig i skam tillsammans med knuten i maggropen. Men det är inte det lättaste, just nu klarar jag bara att efter en stunds kontemplation inse vad som hänt och bli arg då. Men det är väl ett steg på väg. Vilken dag som helst kommer jag kanske att kunna kommunicera vad jag känner. Med andra. Verbalt. Hemska tanke. Är inte redo än. Jag blir för lätt bortkollrad av andra. Kan varken stå upp för mig själv och protesterar jag eller inte håller med så faller det platt. Berdvid ordet lamer i uppslagsboken finns det en bild av mig. Det är hur lätt som helst att få mig att gå med på vad som helst. Finns nog ingen mer lättövertalad än jag, framför allt när det gäller mina egna tillkortakommanden. Sen blir jag arg. Det är då det är som värst. Den ilskan måste ta vägen någonstans och eftersom jag är så van vid att jag har fel så blir jag min egen boxboll. Har varit. Inte blir. Ska inte vara så. Hädanefter ska jag, om jag inte kan säga vad jag tycker, gå därifrån. Det säger min kloka terapeut.

Är det konstigt att man längtar bort någon gång? för att citera en gammal schlager ikväll när det är mello och allt. Orkar inte titta, får en känsla av att skamrysningarna då skulle ge utslag på Richterskalan.

Roligast på jobbet: Jag ville ha svenska och engelska ordlistor installerade i Word, för synonymer och stavningskoll. Kollega, helt allvarligt: ”Men det behöver du väl inte? Det finns ju ordlistor på nätet.”

Jag log hult och sa, ja, jag vet i stället för de dräpande, sarkastiska eller ironiska kommentarer som for runt i mitt huvud (kollegan är en vänlig själ och menade inget illa). Men jag undrar ofta om ingen någonsin filtrerar vad de säger eller funderar över hur det uppfattas av den de pratar med. Eller det är väl bara jag som är överdrivet orolig och ängslig.

 Önskar jag vore mer som Margaret Cho. Väldigt rolig, orädd och vacker. 

Om man skickar ut en högerhandske i rymden så kommer den tillbaka som en vänsterhandske, var det inte så? Eller jag kanske missuppfattade alltihop. Det krökta rummet och relativitetsteorin. Den befinner sig förmodligen någonstans i rymdtiden. Min högerhandske, alltså. Svart skinn, halvvägs till armbågslång och jättefin. Tappad på väg till bussen. När jag kom tillbaka var den borta. Vem tar en ensam högerhandske? Eller, ännu värre, tar upp och slänger en handske som ligger mitt på gångvägen? Man kanske kan ana att någon har tappat den och kommer att leta efter den? Eller brukar människor här i grannskapet gå ut och slänga bort omatchade sockor och enstaka vantar på vägen?

I mitt letande fick jag anledning att titta närmare på snövallarna längs med gångstigen (ifall någon snäll människa lagt upp handsken där). Önskar nästan att jag inte gjort det. Upptäckte nämligen något mycket värre än förlorade handskar. Trodde i min (fördomsfulla) enfald att tanterna på Övfre Ö var sämst i stan på att ta upp efter sina små tjocka vovvar. Eller möjligen på Mariaberget där folk låter hundarna bajsa i trappor och mitt framför portar. Här i förorten tänkte jag att det var mer ordning på folk. Nu inser jag att jag helt enkelt inte tittat så noga, för så var det inte. Bajspåsar verkar vara ett helt okänt begrepp. Överallt på snövallarna och längs vägkanterna ligger små och stora bajshögar. Hur mycket som helst. Urk! Nu kommer jag i alla fall att titta extra noga var jag sätter ner fötterna.

HALLÅ! ETT TIPS! BAJSET SMÄLTER INTE BARA FÖR ATT DET LIGGER PÅ SNÖN. Trodde att det skulle bli trevligt att gå i skogen här i vår…

På Tavastgatan är det någon som strör rött glitter på högarna. Eller sätter dit små flaggor. Bra idé. Ännu bättre ide:

Seså! Plocka upp efter din hund nu! Jag bryr mig inte om ifall du har en påse eller inte,
men på gatan ska det i alla fall inte ligga!

Tio avsnoppande svar på sällsynt korkade frågor

Önskar ibland att jag hade en mer fysisk sjukdom, en jättestor böld i pannan eller vad som helst utom något som människor inte förstår. Nu är det inte så. Min sjukdom sitter inte utanpå.

Ofta får man väldigt konstiga kommentarer från folk man trodde skulle veta bättre. Inte så konstigt man helst vill slippa sociala kontakter. OBS! Alla frågor är hämtade ur verkliga livet. (Svaren kommer man tyvärr aldrig på just då, eller om det någon gång skulle hända, orkar man inte bråka. Men det vore skönt.)

Dum fråga 1: Är du sjukskriven? Så skönt, det skulle jag också vilja vara.

Svar A: Försöker du vara rolig eller är du så där dumdryg på riktigt? 
Svar B: Jag skulle vilja ge dig en fet smäll, men du kan ju faktiskt inte hjälpa att du är så jävla korkad.
Svar C: *Välriktad kaskadspya*

Dum fråga 2: Du jobbar ju halvtid, men vad gör du resten av tiden?

Svar A: Say hello to my little friend.
Svar B: Are you talking to me?
Svar C: Make my day, punk.

Dum fråga 3: Du måste väl bara försöka rycka upp dig lite?

Svar A: En bättre idé: jag trycker ner dig lite. Tit for tat, liksom.
Svar B: En ännu bättre idé: du snurrar runt ett halvt varv, går tre miljoner steg och kommer aldrig mer i närheten av mig.
Svar C: Hur menar du då? Vad exakt är det du tycker jag ska göra, jag menar det här är ju fantastiskt, du kan ju revolutionera hela psykvården!

Dum fråga 4: Försök att tänka lite positivt, det är inte bra att se så negativt på allt. Är det inte därför du är sjuk?

Svar A: Du är ju fan helt sinnesförvirrad. Du borde verkligen sluta överdosera Oprah.
Svar B: *Trycker ner ”The secret” i halsen på personen i fråga. Med våld.*
Svar C: Du borde kanske se lite mer negativt på saker och ting. *talar i femtio minuter om miljöförstöring, epidemier, svält, krig, tortyr, söta djur det är synd om och borgerlig politik. Avslutar med att vi alla ska dö, husdjuren, barnen, mamma och pappa.* Frågeställaren börjar gråta. *LER* och säger: Ah, så skönt, nu mår i alla fall jag lite bättre.

Dum fråga 5: Mår du dåligt? Varför det?

Svar A: Världen är felkonstruerad. (IDIOT)
Svar B: *Ställer mig 3 centimeter från personens ansikte och gallskriker rakt ut* (PUCKO)
Svar C: Visste jag det skulle jag fan inte stå här och härda ut. (ANVÄND DIN UPPENBARLIGEN ENDA HJÄRNCELL)

Dum fråga 6: Hur kan du vara deprimerad, du skrattar ju och verkar glad?

Svar A: Nej, det är voiceover, jag bara mimar.
Svar B: Jag gråter inombords (när jag får sådana idiotiska frågor)
Svar C: Förlåt. Jag glömde. Kommer genast att börja gråta. Kan du hjälpa mig att knäppa ihop tvångströjan.

Dum fråga 7: Hur kan du vara deprimerad, du sminkar dig ju och klär dig snyggt?

Svar A: Så jag ska inte bara vara deprimerad, utan ful också? Är det vad du tycker?
Svar B: Till skillnad från vadå?
Svar C: Okej, jag fattar. Jag ska försöka att alltid gå ut i nedkissad nattskjorta och okammat, smutsigt hår. Ska jag dregla lite också? Kanske lite ryckningar? Skära av mig örat?

Dum fråga 8: Men har du inte fått medicin då?

Svar A: Jo, och genast blev jag frisk, trallala. Tänk så det kan gå.
Svar B: Jo, men jag låtsas bara ta den.
Svar C: Vill du ha?

Dum fråga 9: Hur kan man vara sjukskriven på halvtid? Antigen är man väl sjuk eller inte?

Svar A: Passerar ingenting av det du säger någonsin din hjärna innan det kommer ut genom munnen?
Svar B: Du skojar väl?
Svar C: Dö

 Dum fråga 10: Varför blev du så här? Skyller du på dina föräldrar eller på samhället?

Svar A: Nej, jag skyller faktiskt det här på dig. Allt är ditt fel.
Svar B: Ursäkta, jag tror att jag just blev helt döv. Kan du skrika JAG ÄR DUM I HUVUDET så högt du kan så kanske jag kan höra.
Svar C: Ja.


Ibland känner jag mig så vag och spräcklig.

Hur kan de göra på det här viset? Jag blir så inihelvete förbannad på jävla den jävla förvaltningsrätten att jag kan spricka. Nu måste jag alltså köra alltihop en rättsvända till, i Kammarrätten. Det är jag som har rätt och de som har fel. Problemet är att de skriver exakt samma sak en gång till. Min arbetsförmåga är inte, enligt deras (dvs försäkringsläkarens, förmodligen drogad eller alkoholiserad och misslyckad som vanlig läkare) bedömning nedsatt. Trots att min läkare och försäkringskassans egen utredning sagt något helt annat. Dessutom har de fått facit i hand. Jag har inte kunnat arbeta mer. I snart två år har jag inte arbetat mer än den ursprungliga bedömningen. Med sitt beslut sätter de mig i en situation där jag aldrig kommer att kunna göra det heller. De tar helt enkelt bort min arbetsgivares skyldighet att låta mig behålla min heltidstjänst. Så i stället för att hjälpa ut folk på arbetsmarknaden gör de raka motsatsen.

Tror de att jag låtit bli att arbeta mer än 50 procent för att jag är lat? Tycker att jag lika gärna kan bli försörjd? Fast jag inte blivit det. Jag sitter med stora skulder som jag inte kan betala, eftersom jag var tvungen att överleva under den tid jag var tvungen att vänta på beslutet. Jag förlorade min bostad sedan 16 år för att jag inte fick någon hjälp. Nu, när jag fått bra hjälp och livet skulle kunna ordna upp sig någorlunda, så kommer det här.

Hur länge ska jag orka? Hur många avslag ska en människa behöva ta?

Ja, ja jag ska ta strid igen, jag ska skicka skrivelser, skaffa läkarintyg och allt vad det krävs. Hoppas att jag orkar. Inte för att jag vet hur det ska gå till, jag orkar knappt med min halvtid som det är idag.

Det är en mycket svart dag idag. Aaaaaargh! Fy fan vad jag blir arg. Bättre det än att gräva ner sig under täcket och gråta.

Det här gör mig alltid lite på bättre humör:

Appropå 8 Mars passar jag på att sparka in några jävligt öppna dörrar.

Jag blir så trött på:

·  Feminismbashingen som kom igång på allvar när fler och fler började tala om feminism som en självklarhet. Någon väldigt räddhågsen skrev ”idag är feminist nästan ett skällsord”. Snacka om backlash.

·  På debattartiklar, kommentarer och inlägg som tror att genusteori är något som en vagt beskriven men ”statlig” feministmaffia hittat på för att ”få alla att tycka som dem”.

·   På den konstigt nog fortfarande gällande nidbilden av feminister. Hallå? Vakna, det var 40 år sedan feminister brände sina bh-ar. Och den som uttrycker sådana åsikter vill ändå knappast diskutera kroppsideal.

·   Det gnälliga ”alla måste tycka så men hej vad jag är kontroversiell och avantgarde när jag framför mina 50-talsosande teorier om kvinnans plats i hemmet”. Intet nytt under solen. Beskrevs inte suffragetterna och rösträttsförkämparna på samma vis? Makthungriga kvinnor som bara ville bli som männen, fast lite extra sviniga och förtryckande. Den bilden tycks sitta kvar.

·  ”Det är faktiskt synd om männen också”. Och? Det är också synd om grisar i köttindustrin, människor i krigsdrabbade områden och en massa andra saker. Men två fel blir inte ett rätt. Att det är synd om männen betyder inte att befintliga maktstrukturer, ojämlikhet och stereotypa könsroller på något magiskt sätt blir okej. Kan vi hålla oss till ämnet?

Kom nu inte och påstå att det är så jävla jämställt idag, när det inte ens alltid är självklart med lika lön för lika arbete.  

Det gamla borgerliga tjatet om valfrihet och slippa förmynderisamhället handlar som vanligt inte längre än till lägre skatt för dem som har det gott ställt. Valfriheten kan självklart inte sträckas till könsroller (eller – hemska tanke - könsidentitet), nej, då ska det förmyndas utav helvete, grupperas och stämplas, så att man alltid kan ”se” vilket kön en person tillhör. Vi kanske ska se ut och bete oss så att yrke, årsinkomst, boende, åsikter och familjeförhållanden alltid är tydligt uttryckta? Då kan alla vi möter placera oss i rätt fålla direkt. Jag tycker väldigt synd om dem som tror att katastrofen är nära om gränserna luckras upp lite.

Skämt åsido, om samhället vore fullkomligt jämställt och individer räknades i stället för genuppsättningar och inre eller yttre organ, borde uppdelningen i olika kön bli lika ointressant som om man opererat bort blindtarmen eller inte. 
Jag menar inte att det är universalösningen på alla problem, men åtminstone en bit på väg.

Åh, äntligen en kopp kaffe. Med mjölk. Får hjärnan att vända sig rätt igen (den har varit ganska utochinvänd de senaste dagarna).

Hjärnan borde inte vara avig. Den borde vara glad och nöjd eftersom den fått SSRI-preparat i fem år nu. Det som läkare är så otroligt pigga på att skriva ut så fort man andas minsta lilla om att inte må bra. (I många fall är det bara: här är receptet, nu mår du bra, eller hur? Va? Mår du inte bra, äsch du inbillar dig bara.) Vad de flesta verkar vara överens om är att man inte riktigt vet hur de fungerar på lite längre sikt. Vi, som får dem idag, är försökskaniner.

De fungerar, visst. På sätt och vis. Förmodligen. Ett tag i alla fall. Först märks det inte alls, däremot kan man må mycket sämre i början. Sen, efter en månad kan de börja fungera. Om inte brukar man ändra dosen, fast de flesta läkare är inte så pigga på att ändra dosen direkt, utan vill gärna vänta ett par månader till. När de till slut ändrar dosen börjar medicinen i bästa fall fungera. Annars får man börja om med en annan sort, en månad, etcetera, i all evighet, amen.

För mig har det ändå fungerat, om inte jättebra, så i alla fall lite. Efter den första invänjningen har jag mått bättre. Ett tag. Som längst i ett och ett halvt år. Sen brukar medicinen sluta fungera. Det märker jag inte för att jag börjar må allt sämre (även om det kommer senare) utan för att marken börjar gunga och jag får otäcka yrselanfall hela tiden. Precis som det fåtal gånger jag glömt att ta en tablett. Det är som att gå omkring i en dimma, men inte som något skönt rus, utan som om man åkt någon otäckt snurrande attraktion på ett nöjesfält.

Under fem år har jag hunnit pröva otaliga sorter. Jag har inte mått bra, ”normalt” bra det vill säga, av någon. Fast jag gått från SSRI till SNRI, som ska vara starkare och hjälpa bättre. Den där omtalade utjämnande nivån, som tar bort de värsta dalarna, har inte riktigt infunnit sig, trots medicinerna.

Okej, jag tror att det fungerar mindre bra, men å andra sidan vet jag ju inte hur det hade varit utan dem. Förmodligen värre. Men jag har väldigt svårt att tro att jag ska kunna sluta ta dem. Försökte gå ner i styrka ett slag, men fick gå upp igen eftersom det blev en total katastrof. Problemet är att jag oftast inte fattar hur illa ställt det är förrän efteråt.

Förr i tiden skrev läkare glatt ut valium och andra kul preparat till deprimerade (eller till vem som helst som ville ha dem). Sen kom man på att vissa preparat var beroendeframkallande. Men det ska ju förstås SSRI-preparat inte vara. Säger man. Jag tror inte riktigt på det. Bara för att man inte framlever sina dagar i ett dimmigt rus*, är det förmodligen lika svårt att sluta med dem. Kanske ännu svårare. Bara för Cipramil och Cymbalta inte säljs på plattan (vad jag vet i alla fall) så betyder inte det att de är helt ofarliga. Att många SSRI-preparat kan ge stora biverkningar är ju helt känt (till exempel självmordstankar, migrän, viktökning, vätskeansamlingar i kroppen, yrsel och andra kul saker). En vän fick besvärliga aggressionsattacker av Cipramil. Att sexlusten försvinner kanske inte gör så mycket i sammanhanget, eller kanske snarare är en följd av att man känner sig arg, svullen, fet och deprimerad, vem vill ha sex då?

Och beroendeframkallande, vad är det egentligen? Min läkare varnar mig ständigt för att Imovane är beroendeframkallande och det vore bra om jag kunde låta bli att ta dem då och då. När jag tar dem kan jag sova, när jag inte tar dem kan jag inte sova. Men jag springer inte runt och svettas och får ångest och är beredd att sälja min själ för en tablett när jag inte tar dem. Allt som händer är att jag inte kan sova förrän jag är totalt utmattad. Jag har inte behövt öka dosen, fast jag har tagit dem flera gånger i veckan i flera år (vore det så illa som läkarna tror så borde jag vara uppe i minst en karta per kväll för att kunna sova nu). Men biverkningarna är lika med noll.

 * Jag fick valium av en tandläkare en gång. Det var den bästa eftermiddag jag någonsin i mitt fjortonåriga liv hade upplevt. Tänk om jag fått det utskrivet? Vore det inte bättre att bara ha vaga minnen av skoltiden, ”allt var okej, fast jag minns inte så mycket” ungefär.

En del av oss har varit försökskaniner förr. Jag säger bara: p-piller. Hur många av oss blev inte experimenterade med på 70- och 80-talet? Den ena efter den andra sortens p-piller blev förbjudna på grund av farliga biverkningar, blodpropp, stroke, hjärtinfarkt, till exempel. Just de sorter som läkarna strax innan menat att de inte hade några farliga biverkningar alls (utom de vanliga, viktuppgång, depression, minskad sexlust osv. Men lite migrän ska väl en kvinna tåla). Jag tror att allt p-pillerexperimenterandet (och vi ska inte ens prata om spiralerna som ledde till upprepade äggledarinflammationer) är en anledning till att så många ur sextiotalistgenerationen har haft svårt att bli gravida. Att många blev mammor sent i livet beror inte bara på att de väntade, utan att det helt enkelt inte gick utan hjälp. För en del av oss gick det inte.

Funderar på om man i framtiden kanske kommer se på dagens SSRI-experiment med samma ögon som vi ser på lobotomi, isbad, elchocker, insulininjektioner och andra pysmysiga behandlingar som psykvården sysslat med.

Retushering kan verkligen gå till överdrift. Vad har de till exempel gjort med Björn Ranelid här?


Jag blir för övrigt så glad som en liten lärka när jag kommer hem vid tiotiden och hittar en liten present på hallmattan... Ett kuvert med ett jättekorrektur som jag glömt bort att det skulle komma idag. Hej nattarbete. Tur att jag inte var ute och slagit runt. Inte rullat någon aldrig så liten hatt (vad hade de egentligen för sig på den tiden?) Och jag minns inte ens när jag var på lokal sist. Asocial eremitkräfta var ordet, sa Bull.