Andra upplagan

…sommaren, reinkarnation, byxa till klack, försynen, att herran mildrar vindarna för de klippta fåren, att det blir en vit jul, ordets makt, det goda i människan, alltings jävlighet, vitaminer, Clarins Baume Beautée, slumpen, att less is more är väl okej, men ibland är more is more bättre, ljuset i slutet av tunneln, was uns nicht umbringt macht uns stärker, meditation, chailatte, värktabletter, själens obotliga ensamhet, svinhugg går igen, spöken, resan är målet, tärningen är kastad, livet är kort – konsten är evig, arketyper, tankens kraft, universums expansion, dinosaurier (en fd arbetskamrat trodde att dinosaurier var något som Spielberg hittat på…visst häpnar man ibland?), nyfikenhet, att skönhet ligger i betraktarens öga, att nu skulle det vara gott med en kaffe, in vino veritas yada yada


Vägen är resans mål...

Stilpolisen ser dig...

Vissa dagar gör jag makeover på alla människor på bussen. På två sekunder kan jag numera se dålig kvalitet, illasittande kläder, missklädsamma färger och material. Önskar att jag kunde göra om den där plastjackan till skinn, den där hemska syntetkappan till en figursydd kaschmirrock, byta ut snedgågna sneakers mot snygga läderkängor och bara ändra på den där lilla detaljen som gör hela outfiten komplett misslyckad.

Jag är inte nådig. Ibland byter jag också frisyr och hårfärg på dem som passerar.

Inte så att jag drömmer om en karriär som Trinny & Susannah eller något sådant. Det skulle ju aldrig gå. Jag vill inte ge människor en annan stil eller kläder som jag kanske skulle föredra själv, utan bara ge de kläder de har snyggare skärning, färger som passar och bättre material.

Det känns lite som om jag kastar sten i glashus, för det finns säkert mycket som skulle kunna ändras med mina egna kläder också.

Fast efter att ha studerat mina medpassagerare ganska länge kan jag åtminstone ta på mig lärarinneglasögonen, pekpinnen och min strängaste min.

 Undvik brunt, speciellt bruna skor, det blir nästan aldrig lyckat. Tänk också på att få saker förstör en snygg klädsel i övrigt som den där blaffiga bruna plastväskan som uppenbart är en extremt dålig märkeskopia av en väska som inte ens var snygg i original

De flesta pastellfärger på byxor och ytterkläder, kanske på bebisar, men knappt det

Manchester är nästan aldrig snyggt och nästan alltid i usel kvalitet (och det syns verkligen)

Marinblått är färgernas Bryan Adams, en färg för alla som egentligen hatar kläder och färger. Den signalerar så gott som alltid bäraren är färgblind, klär sig i mörker, inte har en aning eller får sina kläder av någon som hatar dem.

Teddykragar, ser ut som en ledsen nalle har legat och dött runt halsen på bäraren och kan få den snyggaste jacka eller kappa att se ut som du ofta vaknar upp på ett värmegaller vid t-centralen och inte har en aning om ifall du hade kul igår

Det spelar ingen roll hur smal du är, slutar jackan mitt på rumpan ser det ändå ut som om du tagit på dig någon annans kläder. Någon mycket mindre.

Päls ser alltid helt fel ut, speciellt om den är ljus och/eller mycket långhårig. Inte elegant, tvärtom, det ser snarare ut som om din enda hjärncell gett upp andan. Jag är ledsen, men en dumstrut på huvudet eller en skylt om halsen med texten ”jag är en idiot” skulle få dig att se smartare ut, Uppenbart gamla pälsar är okej, så länge de inte är ljusa.

Allt jag sagt ovan (förutom det om päls) kan bäras med den äran av alla som förstår vad de klär i och hur de ska klä sig. Tyvärr gäller det inte de allra flesta.

Ja, det var väl allt.

We had joy, we had fun...

När jag var liten hade jag alltid en bästis. Alltid. Även fast vi flyttade så mycket så lyckades jag hitta en bästis på varje ställe. Men eftersom vi flyttade så mycket så byttes jag bästis rätt ofta. Ibland även fast vi inte flyttat, om jag hittade någon roligare. Om jag tänker efter så skulle jag nog inte ha velat ha en bästis som jag.

Sedan blev det lite mer så att man umgicks i gäng som sedan splittrades när alla varit ihop med alla och typ började gymnasiet. Det kom nya människor som man lärde känna för att de var ihop med någon man kände eller jobbade på samma ställe eller kände någon man kände eller på det där jobbet där alla var ungefär lika gamla och sedan splittrades både vänskaper och förhållanden när folk började få barn, flytta utomlands eller fick andra jobb och intressen. Vissa perioder har jag umgåtts jättemycket med vissa vänner, så att man nästan börjar fråga ”vad ska vi äta till middag?” och folk undrar om man är ihop, fast man bara hänger mycket.

 Det är bra mycket bättre med gamla vänner än med gamla ex. De flesta av de gamla vännerna, som man inte ser varje dag längre (eller ens varje år) finns ju kvar och det är alltid roligt att träffas. Man får ju faktiskt nya vänner också. Inte lika ofta eller lika intensivt som förr, men visst händer det. En del tappar man.

När jag tänker på mina vänner blir jag glad och lite varm om hjärtat.

En del får jag dåligt samvete för att jag inte hört av mig till, men jag vet att när vi väl ses spelar det ingen roll, det är som om vi sågs igår.

Det är väl egentligen så jag definierar vänskap, det har inte med något slags besöksfrekvens att göra utan mer om känsla och att man uppskattar och förstår varandra. Fast det är ju klart, jag kan tycka om och uppskatta människor och anse dem som vänner fast jag inte litar på dem till hundra procent.

När man som jag har gått igenom ett stålbad så vet man vilka som finns där när man behöver dem och vilka som inte gör det.

Skönt att några gör det.

Outfit of the day, eller förlåt OOTD det är ju blogging


08:00 (efter frya-fem timmars sömn)O Vaknar av att jag har en katt utsträckt på bröstet med sitt under min haka

08:05 Somnar om, lägger mig på mage

09:30 Vaknar av att den andra katten sitter på min rygg försöker kamma mitt hår med klorna

09:35 Somnar om

11:00 En hund kommer och lägger sig på mig

11:30 Madonna väcker mig. Ska gå ut med hunden, vilket betyder att det är dags att gå upp.

11:45 Packar ihop min ”säng”. Dvd lägger ner sängkläder i en väska och släpar två stora madrasser tvärs över rummet (de ska stå bakom en soffa).

11:50 Sätter på kaffevatten, går in i badrummet

12:00 Sätter mig framför datorn med en balja kaffe, mailar, kollar bostadsförseningen, läser bloggar, ringer några samtal och jobbar (radio i bakgrunden, högt)

15:00 Kommer ihåg att jag inte har ätit.

15:30 Börjar jobba igen

18:00 Går ut med hunden.

18:15 Jobbar

19:30 Äter middag med Madonna (som hon lagat)

20:00 Diskar

20:15 Jobbar (tv i bakgrunden, högt, jag har stängt av radion)

22:00 Går ut med hunden

22:15 Kokar thevatten i en termos

22:30 Sitter framför datorn eller med korrektur & jobbar tills jag ser i kors/är klar.

03:00-5:00 När fingrarna känns som bananer eller jag inte kan sitta rakt duschar jag, mm. Sätter mig framför datorn med en kopp mintte, tar en sömntablett. Spelar lite ordspel på nätet. Ser på något kul.

3:30-5:30 Lägger mig, somnar.

08:30 rinse and repeat, ad nauseam

Those who cant don't teach, they watch anime...

Själva tanken är ungefär som ett tomtebloss, rätt fint när det sprakar och gnistrar men över fortare än kvickt. En tanke som verkar så mycket smartare än vad den är, typ det där lät bättre inuti mitt huvud än när jag faktiskt sa det.

Mina framgångar när det gäller kärlek är typ noll. Den passionerade kärleken alltså. Visst har jag varit kär, till och med haft förhållanden, men har det funkat. Nej. Inte så att det har varat i två veckor (även om det borde ha gjort det ibland). Jag är trög och håller ut i år efter år utan att riktigt fatta varför. Är rätt trögstartad när det gäller att bli kär också, det händer högst en gång per decennium.

Det finns så mycket idéer om hur det borde och skulle vara. När man tror att man är där så sitter det illa och skaver och är inte ett dugg behagligt. Att vara kär innebär bara att få ännu mer ångest.

 Utom en gång. Åtminstone det. Fast det var mindre passion och mer ömsesidig respekt, ingen konkurrens, att få vara helt sig själv och bli uppskattad för det och ha otroligt roligt tillsammans. Att det inte fungerade berodde på helt andra saker, utom vår kontroll och mycket var ett enda långt helvete. Om inte livets jävligheter i form av sjukdom hamnat i vägen kunde vi förmodligen hållit handen ända till pensionärshemmet.

Just nu tror jag inte att jag kommer att hitta ett sådant intellektuellt utbyte, gemensam humor och respekt igen. Jag vet faktiskt inte ens om jag hoppas på det längre.

Fy fan vad deprimerande det låter.

Om jag tänker mig att jag läser den här texten med en clownnäsa på mig kanske… eller samtidigt gör ironiska tecken och grimaser.

Nej, det blir faktiskt inte roligare än så här.

Hertigen av Pisa vill jag prisa,
där han satt och spisa’ på sitt slott.

Tuppar och kalkoner, champinjoner,
ostron och meloner, det var gott.

Skeden tog ett skutt i, tuttifrutti,
rätterna var sjutti plus kompott.

Hummermedaljonger, sju kartonger,
kex och hönsbuljonger, i karott.

Han blev av utav grädden, längst på bredden,
tornet kom på snedden, för hans skull.

PS. Plus några alvedon, ipren, voltaren, nezeril, betablockers, zopiklon, lite nezeril och annat krafs som inte rimmar.. eftersom nu ämnet heter vad jag åt idag... DS.

PSPS. Lennart Hellsing skrev sången och det är varken han, jag eller hertigen av Pisa på bilden. Ledtråd: han har en egen bakelse och var "tämligen fet" vilket jag tyckte passade. Ledtråd: det är inte "Gustav Vasa-bakelser" som en flicka jag jobbade med i bageri en gång sålde hela dagen. Ingen klagade. Historielösa jävlar. DS.

Jag hade egentligen skrivit ett mycket längre och mycket, mycket sorgligare inlägg, men jag kände att jag inte ens orkade läsa det… så det blev det här istället.

Saker mina föräldrar gett mig…

* Möjlighet att lära mig åka slalom som väldig liten (vi dumpar ungen i barnbacken i franska alperna medan vi tar skidlektioner – det tog mig två dagar att inte ramla av liften efter två meter, allt medan de franska små barnen skrattade halvt ihjäl sig)

* Tidig smak för kroglivet (det är där man får äta så mycket efterätt man vill medan de vuxna blir allt fullare, något som förmodligen gjort en hel del för min totala obenägenhet för alkoholism men mycket lite för mina matvanor)

* Man kan skratta åt alla som är mer korkade, inte lika avslappnade och allmänt mindre värda – det vill säga de flesta, inklusive ens egna barn…

* En total oförmåga att säga ifrån – eller ens förstå när andra trampar på en (se föregående punkt)

* Kiss- och bajshumor (tack pappa för den)

* Insikten att det är bättre att vara ensam än att dela sitt liv med någon som tror att allmänbildning är onödigt om man bara känner rätt personer och att aldrig välja en genuint elak och vidrig människa (som pappa). Om man bara träffar intellektuella dvärgar, alkoholister och svin är det bättre att ha husdjur (som mamma)

* ”Men jag skulle ju bara…” och ”men jag tycker ju faktiskt…” är alltid en gångbar ursäkt, utom för mig

* Tack, för att tanken på att jag inte kommer att få några egna barn är så mycket lättare att bära...


Tack för allt, far och mor...

Love.

Min första stora kärlek var nog serier. Klart jag hade läst serier, Kalle och seriemaggan och Chock (som skrämde mig från vettet). Med milt intresse men inte direkt någon passion.

Den kom nog blev jag nog först av Modesty, nej förresten, det var en fransk serie som hette Linda och Valentin. Jag hade halsfluss och av någon helt okänd anledning stod det ett seriealbum vid sidan av Allers och Svensk Damtidning i den närmaste närbutiken dit jag stapplat för att köpa glass.

Det verkade vara något slags science-fiction. Kul och lagom för halsfluss, tänkte jag.

Så började det.

Albumet var nummer fyra i en serie (tror att det blev tretton-fjorton till slut, ja jag har alla). Något hände, jag köpte de andra (fast det fanns aldrig några andra i närbutiken). Sedan investerade jag större delen av studielånet på seriealbum. Bland dem Modesty. Den första samlingen (gula) hade kommit ut. Jag köpte den, prenumererade på X9, köpte på antikvariat och var helt besatt. Jag har läst sönder en uppsättning av böckerna, kanske är inne på tredje exet av vissa.

Sen kom ju Tung Metall, Epix, Pox och allt det där… Crumb, Dori Seda, Dirty Laundry, Weirdo…

Jag var fullkomligt serietokig och hängde så mycket på Alvglans att de undrade om jag ville börja jobba där.

Bröderna Hernandez, fullkomligt älskade (älskar dem) båda två, Pox special med Massimo Rotundo och Manara, Hugo Pratt & Corto Maltese och tusen andra. Galago (eller egentligen långt före den: Svenska Serier. Det finns så många: Klas Katt, Max Anderson, Åke Jävel, David Nessle, Pirinen, Ackebo, Kerold Klang, Barbara och framför allt Joakim Lindegren som jag älskade varmt och hett (på ett icke-stalkeristiskt och mycket platoniskt sätt).

Men förälskelsen mattades av (inte helt, jag läste om dem, men köpte inte så mycket nytt). med några små återfall för att inte bli glömda som Sandman.

Väcktes till liv av Nina Hemmingson och var tvungen att köpa ”Jag är din flickvän nu”.

Men då hade redan mangan ätit upp min hjärna och nu är jag en komplett animé-/manga- och Japannörd (heter det japanolog? Japanofil? Onaka?)

På radio hörde jag någon som sa att Japan-intresset väckts genom mangan hos många unga. Precis som om det bara var något för tonåringar...

I love serier, grafiska noveller eller vad man nu vill kalla det. Det verkar ha kommit en ny våg nu, med många totalgrymma svenska serietecknare, inte minst en hel kvinnor Jagvill ha Loka Kanarps bok, Nina Hemmingsons nya och jag tror allt Lina Neidestam gör.

Jag har varit mer eller mindre besatt och förälskad i andra saker  men tecknade serier var den första riktigt stora kärleken.

Den glömmer man inte.

Det här verkade lite roligt. 30 inlägg med olika teman på 30 dagar. Åtminstone 30 inlägg... Behöver kanske lite struktur i bloggandet. Komma igång, sådär bara. Well, here goes...

Alla gånger man suttit där och rapat, förlåt repat upp jag heter Katt och jag jobbar på det här stället och gör ditten och datten. Har aldrig varit i den där ”hej jag heter Katt och jag är besatt” 12-stegsgrejen. Kanske borde. För jag är besatt. Av diverse saker. Och arg.

Ibland vid de där krystade presentationerna vill man bara säga att det ska ni skita i.

Hej jag heter din mamma och jag jobbar här.

Hej jag heter, nej föresten, håll käft nu skiter jag i det här. Bored now.

En gång på uni var det en kille som sa hej jag heter Jan (kan vi väl säga) och jag är bög. Då var det lite mer provocerande än nu. Folk blev JÄVLIGT provocerade. Jan mös.

Hej jag heter Katt och jag har en dissasociativ och deppressiv personlighetsstörning med lätt maniska drag, jag gillar lila och stretchtyger och guld och sammet och knähundar och travsport

Hej jag heter Katt och jag är mytoman (äsch jag ljuger)

Hej jag heter Katt och har inga byxor på mig

Hej jag heter Katt, nej det heter jag ju inte, vad heter jag nu igen, äsch ni kan kalla mej Kung Berta

Hej jag heter DÖDEN och jag har kommit för att hämta dig



Bra profilbild för fejan