Andra upplagan

Med några få undantag. Mest vill jag bita den idiot som översatt de artiklar jag nu sitter och städar upp i. Så det gör ont. Nej, lille vän, man kan inte direktöversätta termer och begrepp. Önskar också att en del kunde fatta att det faktiskt en viss skillnad mellan den och det och att prepositioner inte är något man slänger in hipp som happ i texten när man känner för det.


Voff, voff

Men en sak som verkligen får mig att vilja bli en gammaldags skolfröken, som tar fram linjalen och ger de vanartiga några välriktade rapp över fingrarna, är varje gång jag ser ett semikolon. Alla verkar tro att semikolon är ett kolon, fast lite snirkligt och käckt sådär. Det är inte samma sak. När jag blir envåldshärskare ska felaktig användning av semikolon tamejfan beläggas med spöstraff. Mest för att det är så jävla jobbigt att sitta och ändra överallt. *sliten korrläsare*

Så här bitsk som jag är, kan det vara PMS? Önskar nästan att det vore det. Men tanten har fått ischias något överjävligt, känns som om någon höll på att slita av mig högerbenet, långsamt.

Dessutom vill jag bita satans datatekniker från helvetet (vanligtvis hyggliga människor, som förmodligen fått något slags hjärnsläpp) som skulle installera program på min nya dator men bara la in dem utan att ange serienummer och nu ”ska se om de kan hitta dem”. Här sitter jag och kan intet annat, utom att koka sakta, samtidigt som jobben hopas i inkorgen.

Jag vill förstås bita förskingringskassan, alltid. Hårt. Länge. Som en pitbull med svår abstinens.

Och min käre hyresvärd, som plötsligt bestämt sig för att byta den lägenhet jag bor i mitt i sommaren och här sitter jag bland mina kära träd och balkongväxter och kan inget annat. Utom att koka, sakta och svära. Mycket.

Drömde att det fanns 273 000 lediga lägenheter på bostadsförmedlingen. Men det var ju bara en dröm. Önskedröm. Där hänger jag förstås mest hela tiden nu. Men man kan ju undra ibland, speciellt över de 275 personer som stod i kö för en fyra i Vasastan för 21 tusen i månaden. Smaka på den hyran. De flesta kräver inkomster som ska stå i proportion till hyran, det vill säga tre-fyra gånger årshyran, mao runt en kall miljon för att kunna bo där.

Men de flesta i den kön kanske också bara önskedrömmer.

Jag vill för fan bita mina önskedrömmar också. Nej, en sådan här dag kan man bara citera husgudinnan Dorothy:
Razors pain you,
rivers are damp.
Acids stain you,
drugs cause cramp.
Guns aren't lawful
nooses give
Gas smells awful,
you might as well live.

Man kan inte annat än baxna över Försämringskassan. Nu senasti Aftonbladet om kvinnan som legat dödssjuk i respirator, men utförsäkrad och får ingen ersättning, fast hon har svåra smärtor och går med rolator. För om det finns någon chans att man kan någonsin börja jobba igen, så får man ingen sjukersättning. Så mysigt trevliga är reglerna numera. Om man har en chans att kanske komma tillbaka om man får lite mer tid, då ska man bankas ner, slås ut helt och aldrig få någon chans. Jag blir så arg att jag kokar.

"Statistik visar att många har känt sig dåliga men sedan vågat pröva på att jobba och klarat mer än de trodde", säger försäkringskassan. Jo, visst kanske ett fåtal, men hur många har inte tvingats ut i arbete fast de inte klarar det och blir sjukskrivna igen eller helt enkelt hamnar i andra sociala register? Vad säger statistiken om det? Har någon ens mätt? Problemet är som vanligt inte att folk inte vill jobba och att man alltid siktar på dem som inte kan försvara sig och har sämst förutsättningar att slå tillbaka.
 
Och för övrigt anser jag att Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M) borde få ett långt fängelsestraff för omänskliga överlevnadsexperiment på försvarlösa människor. Om hon själv fick uppleva exakt samma sjukdomstillstånd, ekonomiska villkor och smärtsamma upplevelser hon utsatt andra för skulle det också vara okej. 


Du kan säkert jobba mer än du tror. Blinka en gång för ja och två för nej.   

Jag kommer att titta på bröllopet. Ja, DET bröllopet, vilket annars? Det finns massor av skäl att bojkotta. Monarkin är jag principiellt emot, bröllop intresserar mig inte speciellt mycket (been there, done that, got the t-shirt) och jag har inga speciella åsikter om Victoria ska ledas fram av kungen ”som en jävla get”. Det sista läste jag någonstans, men jag kan inte sluta att se kungen framför mig som drar Vickan genom storkyrkan med ett rep runt halsen. Vickan med rep runt halsen alltså, inte kungen eller kyrkan. Kyrkbröllop är både förlegat och trist och kärnfamilj och Kd och allt annat som ger mig rysningar. Men jag vill se. Men jag vill se bröllopet av samma anledning som jag tittar på Oscarsgalan – jag vill se klänningarna. Lite glitter och glamour sådär. Får glamoura by proxy eftersom det inte ser ut att bli många baler och frackpartaj för mig framöver. Fast vem vet? Å andra sidan kanske man är så förbannat trött på hela skiten när det verkligen inträffar att man inte orkar titta. Hade annars planerat att besöka någon bekant med storbildsteve, äta chokladen, dricka ur muggarna med parets bild iförd en liten krona av guldpapp. Vill också sitta på en kudde med texten ”jag satt på denna kudde under bröllopet”. (Sådana lär de i alla fall ha sålt i England när drottning Elisabeth kröntes.)

Var på kalas i helgen, där vi åt bröllopschokladen som någon haft med sig (inte så god). Har också prövat tårtan (god variant på vit prinsesstårta) och glasstruten (sådär, inte värd 25 kronor).

När kungen och Silvia gifte sig sommarjobbade jag på sjukhus. Minns att tanterna skickade ner oss till kiosken hela tiden för att se om det kommit några fler bröllopstidningar. Då tittade jag inte i protest. Mormor blev mycket upprörd, för hon tyckte det var kul med kungligheter (förmodligen för att hon hade blivit beflörtad av Prins Bertil i sin ungdom).

Känner mig väldigt dubbelmoralistisk, men vad sjutton. Det kan inte vara kul att vara för rigid i sina ställningstaganden.

Tänk om Victoria gift sig med en tjej! Då hade det blivit dubbelt så roligt att titta (mer klänningar, förutom själva ställningstagandet). Om monarkin lever så länge (vilket jag knappast tror) hoppas jag på nästa tronföljare i ett samkönat bröllop.

På jobbet är det ”fest” idag. Jag ska inte gå. Det här är den årliga ”roliga” festen med lekar i lag och andra ruskigheter. Med ett ”skojigt” tema. Folk diskuterade vad de skulle ha på sig och om det skulle vara för varmt med cowboystövlar. Gud så skönt att slippa tyckte jag.



På sommarfesten klär vi ut oss och leker "kul" lekar.

Är ironiskadad. Började skratta när jag såg en van med texten ’din ”bilglas” leverantör’. (Inte på grund av särskrivningen, den är bara irriterande.) Berättade för Tank som sa: ”Vad får man då? Irrglas?” för hon är lika Joakim Lindegren-skadad som jag. Också affischen där det stod om en föreläsning som skulle ge ”bättre” självkänsla. Hur tänkte de? Eller tyckte de bara att citationstecknen såg bra ut? All sådan hjälp till självhjälp känns som om det bara gagnar den som skrivit boken/håller kursen och enbart rent ekonomiskt. Varför skulle man annars behöva skriva ännu fler böcker i ämnet om den första nu fungerade?

Vaknade halv sex. I mitt halvsovande tillstånd fick jag för mig att det var halv sex på kvällen, blev något bekymrad över att jag lyckats sova hela dagen och inte hört klockor eller något. Sedan fattade jag att det var morgon och vad jag vaknat av.

Höga skrik och bråk. Några ljudliga smällar. (Jag trodde det var någon som slog med ett slagträ på grannens dörr, fast jag var yrvaken så hela hjärnan var inte med.) Efter det fortsatte bråket men mindre ljudligt.

Men efter en liten stund kom det där riktigt filmiska momentet (det där ”vilken film är jag med i?”). En djup mansröst ropar:

”Det här är polisen! Kom ut med händerna över huvudet!”

Han upprepade det flera gånger. Saker som jag trodde bara händer på film, inte där jag bor i alla fall. Såg från köksfönstret hur polisen tog med sig en kille och åkte iväg. Sen kom hela CSI med van och väskor ett helt gäng gick in i porten. Ingen ambulans, vad jag såg, så det var väl inga allvarliga skador. Och inte var det någon som slog in dörren heller. Smällarna var nog något helt annat.

Men jag kunde förstås inte sova efter det. Gick ut på balkongen, blev inte skjuten. Satt med DN en jättekort stund men gick in när jag började se ut som en lätt griljerad spädgris – trots SPF25.