Andra upplagan

Lite beklämd blir man av alla diskussioner kring de svenska Hollywoodfruarna. Jag har inte sett programmet, men jag läste Anna Ankas (fantastiskt namn, btw) inlägg på Newsmill och diverse tv-krönikörer, artiklar och bloggar om ämnet. Suck. Att fruarna själva inte fattar att det bara handlar om förnedrings-tv. Det är väl meningen att folk ska skratta åt dem och reta sig på dem, men det känns ganska beklämmande och inte särskilt roligt. Det är ju knappast Lifestyles of the rich and famous, även om hon verkar tro det, hon är ju bara pajas i ett program som lika gärna skulle kunnat gå ut på att äta kackerlackor eller rulla runt i bajs.


 Någon påpekade att hon faktiskt är en vuxen kvinna och att man kanske bör respektera hennes livsval och åsikter och inte behandla henne som mindre vetande. Så fan heller. Hon får väl tycka vad hon vill, men hon framstår ju faktiskt som i det närmaste förståndshandikappad. Hennes åsikter förtjänar ungefär lika mycket respekt som sverigedemokraternas. Att folk tycker synd om henne och behandlar henne som mindre vetande är inte konstigt, hon har ju faktiskt ställt upp på att göra sig till allmänt åtlöje.


Bättre förebild?

Make my day, punk.

Visst är det underligt, när den stora katastrofen inträffar och livet i princip krossar en med klacken, så kommer en del vänner och gör saker utan att man behöver fråga. De ger sin tid och även pengar som utan att jag ens bett om det. Andra hör inte ens av sig. Konstigt nog råkar de sistnämnda vara dem som har det bäst ställt.

Nej, jag är inte bitter, det hörs väl. JO DET ÄR JAG TAMEJFAN. Jag har inte bett att få ett endaste dugg, utom deras vänskap. Jo, i våras bad jag faktiskt en av dem om ett lån, riktigt lån med papper och allt, när jag var komplett desperat, men jag tror faktiskt att det hade varit bättre om jag bett om typ, en njure. Det kändes som om jag bett att få något komplett orimligt, som regalskeppet Vasa, ett slott på månen eller Jesus återuppståndelse För personen i fråga var det en väldigt obetydlig summa, men för mig just då betydde det allt.

 Det är ju inte så att jag inte skulle betalat tillbaka vartenda öre. SJÄLVKLART. Men nu har jag verkligen inte bett om något. Så vad är de rädda för? Tror de att socialbidrag smittar? De har säkert svårt att förstå att någon de känner befinner sig i den här situationen. Jag super inte, knarkar inte och spelar inte bort mormor på poker och porrsurfar 24/7 på skumma betalsajter. Jag hänger inte med a-laget utanför Systemet och jag jobbar för det mesta som en liten gnu. Det vet de. Men enligt deras tänkesätt borde jag vara en slöfock som inte vill jobba och förtjänar detta. Ingen av dem har hört av sig, inte ens ett ”hur mår du?” Hur svårt kan det vara att skicka ett jävla mail? Ja, jag förstår att de har skadats av sina uppväxtmiljöer. Ja, jag förstår att de är rädda. Men VAD FAN, de, som själva anser sig vara så förbannat väluppfostrade har inte ens vett att höra av sig. Fast det ingår väl inte i god etikett och sedvänja. ”Hur uppföra sig då person i ens bekantskapskrets hamnat på obestånd? Titta bort, låtsas som det regnar, stoppa fingrarna i öronen och säg la la la la...” Hade jag dött hade de väl fått lov att gå på begravningen, fattas bara. Allt annat vore ju väldigt ohyfsat.

Faktum är att det kunde ha blivit så. Jag hade verkligen inte tänkt att jag skulle uppleva ett årsskifte till, när allt blev som det blev. Så egentligen är detta inte bara en omstart, utan även en chans, ett nytt liv eller vad man ska säga. Jisses så högtravande det låter. Så här var det: Jag var deppig. Allt gick åt helvete. Tack vare stora uppoffringar och mycket möda från dem som befinner sig närmast mitt hjärta vände det. Jag är jävligt glad att jag har dem. Punkt slut.

Bitter, vemdå? Jag som är så gladlynt? Skrev ett brev till alla som bor i mitt hus där jag talar om att jag blivit vräkt och hur ovanligt illa styrelsen betett sig. I princip står det väl att jag hoppas att valda delar av styrelsen ska brinna i helvetet och att ingen av dem någonsin ska sova gott igen, fast på ett ganska trevligt och artigt sätt. Jag skulle gärna vilja kalla viceordföranden för en korkad sadistisk sociopat och maktfullkomlig girig subba, men hon är väl ändå för dum för att fatta det. Brevet ska jag lägga i allas brevlådor den dagen jag flyttar. Tycker att alla ska veta och att fegisarna i styrelsen ska få skämmas ordentligt.

Puh. Det där kändes skönt att få ur sig.

Mitt i all katastrofhantering, sortering, städning och allmänt röjande, inte bara hemma  utan även med div myndigheter  kom jobbet på att jag faktiskt existerar och har formligen dränkt mig i material sen dess. 

Inte för att jag klagar på det, men det kunde väl vara lite mer utspritt. Jag översätter och läser korrektur hos ett förlag, men slipper sitta på kontoret för då skulle jag bli fett galen, som Nora skulle säga.

Jag satt där alldeles för länge som det är. Att jobba i bullriga kontorslandskap får mig att tappa tron på mänskligheten och hörseln, jag föredrar hemmets lugna vrå. Alla undrar om jag inte saknar arbetskamrater och de sociala kontakterna. Jag bara undrar, vem saknar snipiga kommentarer, folk som försöker verka mer upptagna än de är, chefer som presenterar andras idéer som sina egna, arbetsledare som saknar organisationsförmåga och alla som har mobiltelefoner med "lustiga" signaler. (Till mig signalerar det bara "döda, döda".)  Visserligen finns en och annan trevlig person, men herregud, allt annat... man kan bli folkskygg för mindre. Dessutom sparar man pengar, slipper äta äckliga luncher och hemma, vem fan bryr sig om jag sitter i en gammal fläckig fleecetröja och raggsockor? På arbetsplatsen anses det däremot inte comme il faut.

Bland de alster redaktörerna skickar mig märks några tydliga språktrender (visserligen alltid lika populära, men efter sommaruppehållet märks det extra tydligt). Höstmodet verkar föreskriva att stavningskontroll bara är för fegisar, prepositioner är något man gissar på och sin/hans får man tydligen välja fritt mellan, bara man väljer fel.

 Troligen helt okänd litteratur på många redaktioner. Fnns på nätet också, hur jävla svårt kan det vara?

…har aldrig varit mitt problem. Att komma in i den däremot.  Samma mystiska tvångstankar som fått mig att köpa fem olika brunutansolprodukter –  det vill säga att jag inte kan hitta dem jag redan har (jag ser ändå alltid ut som om jag undvikit tvätta mig i ett par tre år när jag använder dem) –  gör att jag aldrig har något att ha på mig. Oftast beror det på att allt ligger i en halvmetertjock röra på sovrumsgolvet eller under andra saker i garderoben (gamla sällskapsspel och böcker). Men det finns en annan, lite värre bakgrund också.

Jag förstår nu varför jag aldrig rest på vintersemester till Seychellerna, åkt skidor i Vail eller vad nu jag nu skulle vilja ha gjort. Mina semestrar, lyxmassagebehandlingar och yogakurser ligger på golvet i garderoben i form av byxor, linnen, tröjor, t-shirtar, tunikor och större delen av Granits klädsortiment.

Du har köpstopp – forever – sa både Nora och Tank efter att ha hjälpt mig sortera ut. Hej då 15 par jeans och byxor  (Madonna blev väldigt glad tills det åttonde paret när hon sa nu kan jag inte ta emot fler). Förutom allt det jag gav bort så blev det några säckar att slänga med trasiga trosor och strumpor, gamla noppriga tröjor, urtvättade linnen och annan skit visar också att jag har svårt att kasta bort saker. Hade, kanske jag skulle säga, för nu ska det förstås bli annorlunda.

Det första jag gjorde mig av med var ”kläder jag kanske kommer i igen, snart, haha, vänta bara”, som kommer att bli både omoderna och fula, skrattretande, retro och back in style innan jag kan ha dem igen. Och jag kommer säkert aldrig att vilja ha dem då. Utom de där riktigt fina nostalgikläderna. Dräkter från 50-talet, mammas lilla svarta från-63 (snyggaste modet, ever), balklänningar och sådant. Allt sådant är fint ihopvikt och bor i min källare.

På tal om mode. Rensar i gamla tidningar och hittar en veckorevyn från 1993. Inser att jag tycker allt är snyggt i modereportaget. Jag skulle kunnat ha det mesta där på mig idag. Har jag fastnat i en tid när jag tyckte att saker var som snyggast? Kommer jag alltid att klä mig som om det vore 1993? På väg mot grunge? Det gör mig ingenting iofs, det kunde varit åttitalet, det modets horrordeccennium som Gud glömde. Eller också var det bara ovanligt snygga kläder i just det numret.

Nostalgikläder är en sak, de är lätta att plocka ut, sen kommer man till det svåra.

Mitt tips är att ta ut allt, allt, allt och lägga det i en stor hög (underkläder och strumpor gör jag för sig). Sedan sorterar man i behålla, slänga, kanske. Kanske-högen brukar bli väldigt stor första gången. Då är det bra att ha ett stöd, någon som kan fråga ”använder du verkligen det här?” Slänga får från första början innehålla allt som verkligen är så trasigt att det kan kastas, sådant som kan skänkas, eller säljas om man är lagd åt det masochistiska hållet.

Jag menar, har man vågat sig i en secondhandaffär och försökt få dem att ta emot ens kläder så brukar affärsinnehavaren försiktigt nypa tag i dem, rynka på näsan som om det vore en bajsblöja och inte en nästan oanvänd skinnjacka, och föraktfullt fnysa ”Det här vill ingen ha på sig”, alternativt ”hundratjufem kroner”. "Men den kostade tvåtusen för ett år sen" tänker man flämtande och biter ihop.

Tacka vet jag Myrorna och Små Smulor. Där tar de i alla fall emot kläderna och sen går det ju till ett gott ändamål.

När jag sorterar måste jag hela tiden påminna mig om att det inte spelar någon roll om något kostade mycket pengar, för om det aldrig eller nästan aldrig är använt och prislappen sitter kvar så tar det bara upp plats och ger grav garderobsångest. Eller shoppingångest. Whatever. Det gäller för övrigt också saker man fått, som man inte kunnat tacka nej till, eller som verkade vara en bra idé just då. Var det ingen bra idé får man försöka lämna tillbaka det, men någon försöker ge tillbaka saker till mig säger jag oftast – släng skiten. Nora verkade tro att få välja det hon ville ha ur högen ”kläder jag förhoppningsvis aldrig behöver se igen” i stället var ”en väldigt fin present som jag valt ut till dig, kära Nora” och bad hela tiden om ursäkt när hon inte ville ha urtvättade tights från 1973. Men det var nog bara en av de vanliga ”Norismerna”. Det är ett speciellt språk som tagit mig lång tid att tolka och oftast består av dubbla budskap och dramatiska utspel. Allt beror säkert på att hon alltid tvingats vara oändligt tacksam för varenda liten svinful sak som Baffa de Hutt, (hennes monster till morsa) , slängt åt henne. 
Detta om detta från amatörfreudianska föreningen.

Efter cirka tio sorteringsomgångar har jag nu kvar de kläder som jag faktiskt använder. Jag har packat ner alla sommarkläder och skor.

I de flesta guider till garderobsrensning står det käckt att man ska göra sig av med allt som man inte använt på tre månader, för ytterkläder och finkläder gäller ett år. Herregud, säger jag. Det kanske gäller väldigt unga, eller enormt klädintresserade människor med obegränsad budget som aldrig gått upp eller ner en enda storlek. Festkläder – 10 år, lugnt. Ytterplagg, en del saker – forever, annat, lite mer modebetonat, i alla fall 5-6 år. Förra vintern använde jag en mockakappa som legat undanlagd i fyra år. Så ytterplagg och skor som inte riktigt passar just nu packades undan.

Sparade kläder:

·         Sommarkläder

·         Ytterplagg, skor och väskor som jag vill ha kvar, men inte använda i vinter. Exempel: hellång skinnrock, skinnjacka, lång, vid figursydd yllekappa med sammetskrage. Ej ingångna Dr Martens,  spetsiga boots med höga klackar.

·         Smalkläder (egentligen ”kläder jag nästan kan ha”, men de riktiga smalkläderna har jag gjort mig av med, de som skulle kräva att halva jag försvann, dvs något jag inte ens strävar efter) och det är inte mycket i den påsen. Ja, jag kommer att använda kamoflagebyxorna. De passar till mina piercingar.

·         Balkläder. Skor, långklänningar, aftonväskor, you get the point. Risken att de kommer till användning snart är minst sagt mikroskopisk…

 Jag har en liten kanske-hög kvar, men den blir mindre och mindre.  Nu svämmar hyllorna i alla fall inte över. Jag har kläder att ha på mig, vet vad jag har och var allt finns. ”Jag har inget att ta på mig” är ett minne blott… ha ha ha, trodde jag ända tills jag skulle gå ut och allt kändes fel och fult (det var en SÅN dag). Men efter att ha slängt av och på lite saker så gick det galant.

Trots att jag slängt och skänkt bort enorma mängder så finns allt jag använder och vill ha kvar. Tanken svindlar.


Så här skulle det kunna se ut hos mig. Fast med snyggare kläder då.

Efter en månad utan cigaretter börjar luktsinnet sakta återvända.

Lukter jag önskar att jag inte kände:

Mitt hårbalsam, som har en lätt doft av armsvett. Smygalkisarna i mataffären, prydliga medelålders män i kavaj och slips som druckit lunch och eftermiddagsfika och sedan står bakom en i ett moln av gammal fylla. Ett rengöringsmedel som gjorde att jag trodde att någon av katterna bajsat under badkaret. Har aldrig märkt det förut. Disktrasor. Gammal svett på bussen.

Lukter jag är glad för:

Sköljmedel. Rena lakan och kläder. Favoritparfymen från Kenzo som luktar mycket bättre än jag trodde. Varm kattpäls.

Det är inte klokt vad mycket skräp man samlar på sig efter så många år på ett och samma ställe… Eller under många år helt enkelt. Den tanke som oftast dyker upp är ”vad i helvete tänkte jag på?” när jag går igenom skåp och lådor. Fast det handlar mest om kläder. Eller väskor. Nu börjar jag komma ner i hanterbara mängder.

Vi har tre grundregler för vad som ska slängas eller sparas: Kvalitet, Sentimentalt/Nostalgiskt eller Skräp. INGET MER SKRÄP är parollen. Allt ska bort. Och skräp är vad det förstås finns mest av. Man kunde ju hoppas på kvalitet, de fina sakerna som ska sparas, fast inte in absurdum. Aaltovasen som är spräckt spelar ingen roll, den kan inte användas, så varför spara den? Den var snygg och en present vid en bättre födelsedag, men trasig skjuter den ingen hare eller hur man nu säger.

Skräp                              Kvalitet (I wish)    Nostalgi (självklart sparar jag mina gamla serier)              
Sentimentalt/Nostalgiskt behöver inte vara fint, men mormors lilla rosa bäddkofta eller farmors tavla med en psalm är saker man inte vill bli av med, lika lite som foton och gamla dagböcker.

-      Vad ska du med dina gamla dagböcker till, sa Madonna (som varken är religiös eller kan sjunga, men det var en gång en serie… äsch), som alltid är i värsta slängtagen och tror att hon skulle vilja bo minimalistiskt – fast med alla sina saker. Hon tror att slänga = städa och att det blir rent på något magiskt sätt om man slänger tillräckligt mycket saker i stället för att dammsuga. Hon är också den enda jag vet som, sin långa bakgrund inom vetenskap och rationellt tänkande till trots, verkligen tror att det bor små tomtar i diskmaskinen som ställer till problem för just henne. Datorn ska vi inte tala om…

Visst, jag kanske aldrig kommer att öppna lådan med dagböckerna igen. Å andra sidan kanske jag vill ha kvar mina funderingar från 14-årsåldern och framåt. Även om det mesta är bitter klagan, olycklig kärlek och pinsamma dikter och noveller om detsamma. Men en dag kanske jag vill. Det är åtminstone ett bevis på att jag faktiskt levt innan digitalåldern, pre-blogg, twitter och facebook, när man använde papper och penna. (Inte pergament och gåspennor, även om det känns lite så)

Det svåra är att välja ut vad som är vad. Jag har verkligen svårt att slänga saker som jag tror kan vara användbara. Kanske, någon gång. Eller inte. Andra saker är högst användbara, fast i flera exemplar. Men varför har jag till exempel tre tumstockar? Tre? Åtminstone en av dem är trasig. Saxar, måttband och nagelklippare har jag en miljon av, så varför hittar aldrig någon när jag behöver en? Flytta eller inte, det är förmodligen välbehövligt med en utrensning hur som helst.

Någon slags neuros eller något annat freudianskt är det förmodligen som fått mig att köpa fem stycken vita pennor för fransk manikyr.

Vi skrattade alltid lite åt Mollans galna pappa som aldrig slängde någonting, utan fick köpa nya verktyg hela tiden eftersom de gamla försvann i ett berg av Ikeakataloger från 1960-talet, brevlådereklam och flygplansmotorer i delar (det är sant, hela jungfrukammaren i patriciervåningen var fylld av en sådan, plus tusen andra saker). Galen, som sagt. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu har jag varit tvungen att visa upp min egen galenskap mer öppet än vanligt.

För övrigt ser jag att det är klamydiadagen idag. (Igen, stod det, visste inte att det var något som man borde fira återkommande...)

 Aha, gå och testa sig, öppet hus. Ja, det är väl som den där melanomdagen, när det var ”öppet hus” hos hudläkarmottagningarna, för dem som bokat tid i förväg och ville betala 200 kr. Man kan ju undra – vad är det egentligen för skillnad mot en helt vanlig dag?

Var ute och åt med Ayla och Gotlands-Anna, som bara kallas det av mina närmaste eftersom vi känner fler Annor och Anna råkar bo på Gotland. Vi var uppe på Skrapans skybar (det som vi gamla antikviteter kallade skatteskrapan). Fantastisk utsikt, men drinkarna måste finansieras med ett par bankrån. Ayla bjöd mig på en cola och Gamle Ole kom förbi jag. Jag hade inte sett honom på 20 år eller så. Idag har han nästan vuxna barn men fortfarande inget hår. Visserligen hade han inget hår då heller, men på den tiden bar han peruk och det var en allmänt känd hemlighet som ingen låtsades om. Nåja, han slipper åtminstone de gubbiga buskögonbryn som hans årskamrater odlar. Han gick snart (tack och lov, det var faktiskt tjejerna jag ville träffa, det där "kulåsesvadgördunuförtiden" räcker i fem minuter ungefär, sen blir det bara ett lätt ansträngt leende kvar.)

Efter skybaren gick vi och åt. Och pratade tills de slängde ut oss. Vi är inte överens om allt, men vi håller ihop fortfarande och träffas och pratar, mest om våra relationer. Ja, jag pratar nog mest om jobb och så, för det där med relationer har jag gett fanken i ganska länge. Gotlands-Anna är fortfarande grymt social och att träffa henne känns som en vitamininjektion direkt i skallen. Ayla är en av de vettigaste människor jag känner. Mollan lever i ett olyckligt äktenskap, som inga pengar i världen kan göra bättre. Egentligen är hon en smart tjej, men hon har fastnat i något slags mörkblå idioti där man klagar på skatterna och tycker att dagis borde vara en privatsak, varför ska jag betala skatt för det, typ? När jag sa att jag, som inte har några barn alls, enligt den principen borde slippa betala skatt för både skola och dagis, blev hon tyst, för att ANDRA betalar höga skatter har hon, i den vanliga borgarstilen, inget emot. Vår femte medlem Lilja är världens raraste och vi kan bli otroligt sentimentala tillsammans. Jag är gudmor till ett av hennes barn.

Gotlands-Anna hade gjort en tatuering av en fjäril på ryggen. Ett litet memento över en platonisk kärleksaffär. Hon är gift, han med. Trånande blickar och nätflirt resulterade i tatuering. Det är väl så det är. Den var väldigt söt.  Jag nämnde att jag tänkte göra en halfsleeve och de stirrade båda chockerat på mig när jag föklarat vad det var och skrek neej!!!  i kör. Jo, sa jag. Sen fick jag förklara att jag inte kan åka till Gotland och låta en lokal tatuerare där göra det. Utan att det är som en tavla, man väljer en artist som man verkligen tycker om. Även om hennes tatuerare är en jättebra konstnär så har jag faktiskt redan valt vem som ska göra min (i alla fall vem jag vill ska göra den). Jag tänkte mig en japansk traditionell tatuering - slingrande drake med krysantemer, fast jag är lite inne på en fenix, kanske, eller båda. Fenix, eftersom jag går igenom en stor förändring just nu. Mark the important points in life…

Jag ser för mycket på LA Ink. När man plötsligt börjar kalla sin otatuerade rygg för ”prime real estate” är det kanske dags att dra ner lite på tittandet. Eller när jättestora fleshtunnels i öronen börjar se fullkomligt normalt ut… Nja, kanske små, definitivt små. Ja. Måste gå till "min" piercare. Jo, jag har en sån. Fantastiskt duktig också. Och trevlig. Nej, nog om detta. Ämnet kan jag skriva spaltmil om...

... sa Nora när jag berättade om att jag köpt en ljusblå t-shirt som passar perfekt till ett par pyjamasbyxor jag har. Jag har inte kunnat sova i dem för att de saknar överdel. Madonna skrattade bara och skakade på huvudet, men hon har å andra sidan inte sovit i något annat än Chanel no. 5 eller vad det nu är hon använder sen Eldkvarn brann.

Tank förstår precis. Man kan inte sova i saker som är osköna och inte matchar. Det stör sömnen, lika mycket som smulor i sängen, smutsiga lakan och grannar som spelar de bästa favoriterna från melodifestivalen eller eurotechnotrash på hög volym kl 5 på morgonen.

Börja nytt liv. Det trodde jag inte, inte nu när man uppnått ”a certain age”och har bott på samma ställe i 16 år. Men tack vare den överjävliga försäkringskassan kommer jag nu att tvingas flytta från min lägenhet om en dryg månad.

Bostadsrättsföreningen kunde ha varit hyggliga, men de bestämde sig för att vara giriga i stället. En tvåa på Söder är värd en del, även om de inte får stoppa pengarna i egen ficka, utan bara får nöjet förstöra en människas liv. Den girigaste av dem alla är den vice ordföranden, en hagga från helvetet som vi kan kalla tant Fågelbajs, hon har samma efternamn som en känd författare, är de släkt kan jag bara beklaga. Hon och ordföranden trängde sig i princip in i lägenheten för att snoka, de kunde lika gärna meddelat mig per telefon att jag får bo kvar till sista september. Ordföranden är helt ny, en ung brutta som verkade lite lost i sammanhanget. Jag tror att t. Fågelbajs sagt att jag bara var ett socialfall som skulle ut, så kommer hon in i en lägenhet med ärvda gamla möbler, tavlor på väggarna och mer böcker än man egentligen vågar erkänna.

 Att de får sitt straff någon gång (karma, my dear, karma) är en klen tröst i sammanhanget och jag antar att tant Fågelbajs inte har något emot att återfödas som dyngbagge.

 Socialen (som alltid blir kontaktad när någon blir vräkt) sa att de inte kunde hjälpa mig, för de har förstås bara ”tak över huvudet” i sovsalar och där placerar de ”inga vanliga människor” som kvinnan jag pratade med sa.

 Hyresgästföreningen sa att det inte fanns några lagliga möjligheter för mig att få tillbaka kontraktet, sista hoppet är Kronofogden, som just nu går under namnet Kronfågel, det låter inte lika illa. Men det är förmodligen inget att hoppas på, men överklaga måste jag ju. Det enda något positiva i sammanhanget är att jag inte blir utslängd idag, för det hade de tänkt göra först, men de insåg förmodligen att man inte kan packa ihop ett helt liv på en dryg vecka och dessutom skulle det kosta föreningen en vacker slant, visserligen skulle de försöka få ut pengarna från mig sedan, men det var förmodligen för grymt för de flesta i styrelsen (utom t- Fågelbajs som sa till mig i telefon att hon tyckte det var helt okej), alla är inte onda människor.