Andra upplagan

Minns någon sammetsaffisherna? Som föreställde delfiner eller ett par på en klippa i solnedgången och sedan ett gäng floskler på det. Kärlek är… eller Lycka är… eller något annat otroligt intetsägande.

Å andra sidan var det en bra måttstock; om någon hade en sådan på väggen visste en alltid att denna vänskap/relation/whatever inte hade någon framtid, knappast ens tio minuter.

En gång fick jag en badrumsmatta i present (bara det, alltså, badrumsmatta!) som det stod Love is… och så var det någon bild på troll och något som skulle vara gulligt men förmodligen bara var stereotyp könsfascsim under. Jag hade aldrig sett något så gräsligt. Borde ha förstått redan då och sagt tack och hej. Men som ung och dum så tror en gärna att det går att ändra andra personer och att ens eget inflytande (och därmed den goda smakens) är större än vad det är.

Hen hade dessutom mage att fråga var vederstyggelsen fanns när hen var hemma hos mig. Den var väldigt ofta ”i tvätten” och sedan när jag flyttade råkade den ”försvinna”, oj så tråkigt… (ojoj, den råkade falla rakt ner i sopnedkastet om jag inte minns fel).

Varför kommer jag att tänka på det just nu? Jo, jag vet var affisherna har tagit vägen. De har flyttat in på Facebook. Framför allt en grupp som heter bekämpa jante eller något liknande som hela tiden får mängder av människor att gilla och länka riktiga hardcorefloskler som är totalt meningslösa och inte gör någon glad. Eftesom en del länkar ungefär tio om dagen får en väl anta att de tycker att det är bra och coolt och inspirerande. Det kan väl hända att min hjärna är ovanligt seg och svårbearbetad, men jag blir bara irriterad. Att lite vänlighet är bättre än 400 skott med maskingevär är det väl ingen som tvivlar på. Men hela världen ler inte om du bara ser glad ut, ingenting blir bättre för att du går omkring som en flinande fåne. Sedan vill jag för fan inte tänka positivt! Jag vill vara arg.

Grr! 

På senare tid har jag råkat på en del artiklar om rut och rot och frågan om städning hemma är okej eller inte. Jag vet vad jag tycker: inte. Inte bara för att jag tycker att friska människor kan ta hand om sin egen skit och att det tyder på vissa brister i karaktären att inte kunna göra det. Och jag tycker personligen att det är värre att ha glänsande luckor och golv som någon annan skurat än att inte göra det alls.

Det finns förstås de som verkligen behöver hjälp och det är väl inte så märkligt att välfärden (den där nedmonterade…) inte ger hjälp åt alla som behöver. Till exempel L som hade en svårt handikappad partner och inte hann med vilket alla led svårt av. Det blev ingen hjälp eftersom de två råkade vara gifta och då kunde ju ”frun” ta hand om både partner och hem tyckte vårdapparaten. Jag skulle nog också ha skaffat svart städhjälp (det här var pre-rut) i det läget (fast med lika dåligt samvete som L hade för den saken).  Men rut handlar ju inte om att ge människor drägliga liv, utan om att ge vissa en känsla av att de kan få något slags förlegade privilegier som blev inaktuella redan för 40-50 år sedan.  Och det slösar vi skattepengar på, pengar som kunde ha använts bättre, till exempel i vården eller skolan. Sedan det här om att det ”skapar jobb”, det är ju en fråga i sig. Nej, det skapar inte jobb, det handlar om andra saker. Det där är bara dumheter och ett faktum är att det ökar klyftorna i samhället och löneskillnaderna mellan män och kvinnor (så kom inte dragande med att rot-avdraget också finns, hantverkare tjänar mer än städare, mycket mer)-

Jag kan ju gärna erkänna att jag inte städar ofta. För sällan. Det är tråkigt och jag tycker oftast att jag har bättre saker att göra. Men att det är lite skitigt mellan varven kan jag leva med. Dessutom tycker jag bara att hela den där hemstädningsgrejen bara handlar om yta, att det ska blänka lite. De som får städat skiter i om det verkligen är rent eller inte, bara det ser rent ut. De som städar kan knepen för att göra kunderna nöjda (tro mig, jag har i tidigare versioner av detta livet städat en hel del hos andra). Den som vill ha det rent städar själv. Punkt slut. Och kom inte och snacka om allergier och annat, då är det väl extra viktigt att göra det själv om det inte gäller någon slags sanering med specialredskap utan bara att köra med dammsugare och de redskap som redan finns hemma.

Om jag själv tar hand om min skit så vet jag vad som är gjort. Det är väldigt få som dött av lite dammråttor i hörnen (och de som riskerar att dö av det anpassar förmodligen sin tillvaro så att det går enkelt att göra rent).

Jag tycker också att det känns helt fel att lära barn att det kommer hem någon kvinna (oftast är det ju en kvinna) och städar för att föräldrarna inte orkar eller vill. Snacka om att växa upp med klasskillnaderna inför ögonen. Det är ju förmodligen inte deras mamma eller deras kompisars mammor som går hem till andra och städar. Föräldrarna har aldrig lärt sig städa och barnen kommer heller aldrig att ha en aning om vad man använder en dammsugare till utan kommer att anlita sina egna städerskor när det blir dags. Trist för dem om inte skattepengarna kommer att läggas på sådant då... 

Iden om hembiträde var föråldrad redan för ett halvsekel sedan men har grävts upp, dammats av och fått lite konstgjort pseudoliv med hjälp av rut.

Varför talar folk plötsligt om bronies med mig? Kan det bero på att jag råkade färga håret lite väl rosa…

Hade ingen aning om att bronies fanns. Men det beror förmodligen på att jag aldrig fattat my little pony-grejen, utan tyckt att den var lite löjlig. Ganska intolerant av mig, kan jag tycka idag. För idag kan jag totalt förstå bronies. Alltså en hel rörelse av killar som gillar my little pony och ingen förstår varför och alla oinsatta skakar förundrat på huvudet. Ja, ja. Den sortens huvudskakningar inför saker som inte andra förstår grejen med har jag upplevt så många gånger. Åtminstone sedan jag fick internet och upptäckte fandomvärlden. Många, de flesta av oss som ägnat sig åt nätfandom på ett eller annat sätt, berättar inte om våra intressen för andra. Det beror inte på att vi ägnar oss åt speciellt perverterade saker, utan mer på att alla ser ut som frågetecken och börjar prata om vädret eller om de är goda vänner försöker säga något snällt, som givetvis låter som ”nu ska vi prata lugnt och långsamt för jag tror att du har blivit helt spritt språngande”.  Så nu pratar vi bara om sådant med andra insatta.

Att bronies finns gör mig i alla fall varm om hjärtat.

Jag vill ju gärna vara vego. Eller inte vego. Snarare en sådan som äter fisk och fågel men inte mittemellan. Ovo-lakto-kycklinggryta-sillbullar-vegetarian.

Jag gillar bacon, jag gillar vissa kötträtter, så det är inte det. Men samtidigt äcklas jag så mycket av kött att jag inte klarar av att äta det. Råkade beställa hem två pastarätter med skinka (trodde att det var en annan sort). Men dem kommer jag inte att äta.

Egentligen borde en ju tänka på djurhållningen, men ska jag vara upprörd över hur grisar och kor behandlas så måste jag bli det över små söta kycklingar också. Fiskar har jag inga sådana känslor för. Hur det där hänger ihop rent tankemässigt vet jag inte, fråga min hjärna. Jag vet bara att än så länge är kyckling och fisk är okej.

Första gången det där med djurhållning blev otroligt omskrivet kom det som en chock. Jag visste det, men samtidigt ville jag inte veta. Efter det åt jag varken kött eller fisk på sex månader. Kanske är det därför jag inte vågar se på nya skräckfilmer med rapporter från djurhållning av olika slag. Då kommer förmodligen min hjärna att explodera. Det är för mycket och jag gör alldeles för lite.

Fast det är väl bättre att göra lite än inget alls. För är det något som jag är så jävla trött på så är det att allt en gör är för lite eller fel. Det gäller förresten det mesta som har med att agera efter sina åsikter att göra.  Alltid är det någon som ska klanka ner på en och tala om att det är fel. Främst den där lilla rösten inuti huvudet som är så snabb att skuldbelägga och påpeka alla ens fel och brister.

Det är lättare att strunta i den rösten när en är medveten om det men vanans makt är stor. Har haft alltför lätt att hoppa på skuldtåget hela livet, så det är svårt att göra tvärtom. Jag tror att jag ägnar för mycket tid åt att oroa mig för just det. Allt jag inte kan göra och att det jag gör inte räcker eller görs på fel sätt. Vem fan har bestämt det?

Nu blir jag arg.

Och äter en fiskgratäng från Findus (hoppas att den aldrig har gnäggat…). Fast det får väl finnas gränser för vad de kallar fisk, häst eller åsna borde inte ingå där.

Tänker i alla fall fortsätta min förvirrade fisko-äggo-vegowannabee-kosthållning och hoppas att jag kan bli helt vegetarisk när jag bor så att jag kan laga mat, wannabee, som sagt.

Tänk vad Facebook vet om mig… Man blir ju nästan rädd så rätt de har. Eller inte. Alls. Till exempel så tycker de tydligen att jag är för fet (hur Facebook vet det har jag ingen aning om, mig veterligen har jag aldrig lagt upp några helfigursbilder). Men varför skulle de annars peppra min annonsfeed med diverse konstiga bantningsannonser? Eller får alla som någon gång angivit sin könsidentitet som kvinna sådana? Tjej= självklart vill tjejer banta, eller vad? Väldigt up to date. Facebook, hallå, 50-talet ringde och ville ha tillbaka sina värderingar. (Och 2009 ringde och ville ha tillbaka det uttrycket...)

Undrar om den glada kocken jag känner också får bantningsannonser och erbjudanden om fula paljettklänningar från lågpriskedjor? Hen hade nämligen kryssat för kvinna i sin profil. Jag blev också glatt överraskad - så gränsöverskridande trodde jag inte att hen var. Sedan tänkte jag lite mer och insåg att hen förmodligen bara var full.

Men om jag tittar närmare på mina egna Fb-annonser så kan en ju undra hur de profilerat mig. Varför tror de till exempel att jag drömmer om att dejta en polis?

Jag drömmer aldrig om att dejta poliser. Jag drömmer om kakor. I alla fall gjorde jag det i natt. De var mycket goda.

Undrar när det kommer program för den som vill profilera sin profil och slippa konstig reklam? Eller finns det redan? Förmodligen, vad vet jag.

På Google kommer det oftast upp saker från sajter jag varit på. Till exempel väldigt ofta innerdörrar… men jag köper det. Okej, nej. Jag köper inte innerdörrar i parti och minut. Men jag erkänner, jag har varit inne på en sajt och tittat på dörrar. En gång. Det är inte som om mitt dörrintresse vore enormt och väldokumenterat.

Jag drömmer inte så ofta om att dejta poliser. Men jag har varit i Brighton (där den här finns). Det kanske tyder på något... 

Små lägenheter kostar visserligen en aning mindre än stora, men efter att ha tittat på en mängd sådana, ofta lyxigt renoverade, slås jag av att följande saker ska en uppenbarligen inte göra i små lägenheter. Glöm inte att vi inte pratar små studentrum eller så här, vi pratar om lägenheter som kostar uppåt två miljoner eller åtminstone drygt en miljon om du är beredd att bo en bit från stan... 

1.     Du ska inte äta. Även om du har skitsnygga rostfria hällspisar och designfläktar är köket uppenbarligen inte gjort för att laga mat, diska eller över huvud taget finnas i. Möjligen kan du koka en kopp te. Konstigt nog ska du ha en enorm ugn, trots att det inte finns någonstans där du kan ha formar och andra attiraljer som du skulle kunna använda i den. Fast den är snygg.

2.     Ska du ändå äta ska du stå upp. Barbord och barstolar. En 80-talskvarleva som vi hoppades hade försvunnit ner i samma hål som avokadofärgade vitvaror och heltäckningsmattor visar sig vara väldigt levande. Men vem vill sitta uppflängd på en obekväm barstol? Eller stå och äta.

3.    Du ska inte vilja frysa in din mat. Det räcker tydligen med kylskåp i en liten lägenhet, hur lyxinredd den än är. Det finns inte ens plats för ett större kyl-/frysskåp om en inte vill ha det intill sängen. Vad vet jag, en del kanske tycker att surrandet är rogivande. Fast jag tycker att det är jobbigt. Men trångbodda ska väl banta och får inte äta glass. För det kan man inte ha i ett frysfack. Det är tydligen viktigare med designkontakter än möjlighet att göra något annat än att koka vatten.

4.     Lagar du ändå några enkla måltider ska du göra det väldigt nära din säng. Förlåt, jag glömde. Den som bor i en liten lägenhet ska inte äta. Se punkt 5.

5.     Du ska inte ha några väggar. Öppen planlösning har jag ingenting emot i en stor lägenhet, om det bara finns några andra väggar (vilket det oftast inte finns). Men i en liten etta? Vill alla sova med spisen intill sängen? Vill alla se sin odiskade disk så fort de slår upp ögonen? Trodde inte det.

6.     Du inte ha några luckor på dina köksskåp – för du har givetvis bara några få och väldigt snygga skålar och glas att ställa där. Inga plastbunkar, chipspåsar eller burkar som du helst inte har framme.

7.     Speciellt inte om du har gasspis, då kan du gärna ha öppna hyllor, bara kaklet är snyggt. Att allt snabbt blir täckt av en seg, kladdig, gråluddig damm- och fettyta behöver du inte bry dig om, du ska ju ändå inte laga mat. Fast det ser ju inte så snyggt ut...

8.     Du ska inte ha några kläder. Det där med garderober verkar vara en obsolet konstart i små lägenheter. Var en ska förvara sina kläder, lakan och handdukar och annat är oklart. På huvudet? Skafferi eller skåp för torrvaror? Glöm det. Du ska ju ändå inte äta.

9.     Du ska inte städa. Alla de där genomskinliga duschväggarna, vem ska putsa dem? För tvålrester och liknande ser inte kul ut efter ett tag, även om det är snyggt i annonsen. Dessutom, vem städar alla de öppna hyllorna, diskar alla glas, för de blir dammiga och grisiga även om de inte används. Vem? Rut? 

10.     Du ska inte bo där. Om du inte har någon som städar, diskar och putsar, äter alla måltider ute/hos mamma. Du ska dessutom ha någon annan stans att förvara dina kläder (mamma?). Möjligen kan du koka en kopp kaffe eller tar ett glas vatten då och då. Du ska förrmodligen inte ens sova där (om inte mamma kommer och byter lakan då och då och tar med sig rena handdukar. Du ska inte bo där, du ska bo på hotell. 

Att bära allt som inte får plats på huvudet blir lite obekvämt i längden.