Andra upplagan

Satt och läste lite bloggar och kom till Julia Skott som skrev underbart bra om människor som tycker det är deras rättighet att upplysa andra människor (som de tycker är överviktiga) om att man faktiskt kan banta.
Alltså, alla dessa goda råd, hur många gånger har man inte fått dem... Precis som om jag inte redan gjort varenda diet som någon någonsin kommit på och redan vet allt om kostcirkar, talllriksmodeller, viktväktarpoäng, gi, LCHF och allt annat. Jag kan förmodligen mycket mer än den som kommer med det goda rådet om alla sakers kaloriinnehåll, fettprocent, näringsvärde och allmänna nyttighet.

Värst var en kompis mamma, som ett slag sålde något slags pulver som ansågs vara så bra. Jag tror att det enda som var bra med det var företagets vinst. Försäljarna tjänade inte så mycket på det. Ville man inte bli smal så blev man otroligt pigg. Jag tror att placeboeffekten står i direkt förhållande till vad man får betala. Pyntar man ut 1500 i månaden på något värdelöst skit så intalar man nog sig själv att det fungerar.
Som när jag skulle sluta röka med hypnos. Det höll i fyra månader den gången, bara för att jag betalade skitmycket för hypnossessionerna. (När jag verkligen bestämde mig, så har jag hittills klarat drygt nio månader, utan större problem, utan hypnos.)

Sedan är det tydligen Geek Pride Day idag också. Kanske borde spela lite Doom? Eller Space Invaders? Manga? Star Trek? Sätter på mig mina Starfleet combadge-örhängen. Dagen måste ju firas på något sätt.




En t-shirt som såg ut ungefär så här såg jag i ett skyltfönster. Den ropade liksom på mig.

Tänkte förmodligen på det här. *Absolut nörd*








 

Jag undrar ibland om jag är bipolär. Depressionen har jag papper på, eller hur man nu ska säga. Men mani. Tja, jag är väl lite manisk, i perioder också. Inte så att jag köper 300 par vänsterhandskar eller ringer upp Nya Zeelands president, lite mer vardagsmanisk. Startar 100 projekt som aldrig blir något. Eller det ska jag inte säga, en del blir ju något. Mani eller inte, i alla fall fick jag bara en energikick idag av okänd anledning. Efter hell week-veckan så har jag mest gått omkring och vegeterat, sovit och inte orkat mycket mer än att borsta tänderna och mata katterna.

Men idag så skuttade jag upp efter konstiga drömmar. Och började storstäda, damma, dammsuga, skura golv. Sen gick jag och handlade. Med rullvagnen. Kanske just därför tyckte jag att det var helt okej att fylla en stor varuvagn. (Min närmaste affär har gigantiska vagnar.) Förmodligen modellerade efter tiobarnsfamiljer, eller, som idag, för en person och tre katter. Jag plockade på mig blomjord och kattsand och två kilo mjöl hit och två kilo dit och en tvåliters juice, shampon och annat tungt. "Jag har ju ändå vagnen." Jojovisst. Sen ska den ju dras, inte bara hem, utan även uppför tre trappor. Men det gick ju. Fast sen känns armarna som spagetti. Eller snarare överkokta snabbmakaroner. Alltihop vore väl en jättebra workout, om inte för mina jävla karpaltunnlar som ställer till det. Mina händer ska inte bära. Inte över 30 kilo uppför backar och trappor i alla fall. Jag måste spara händerna till jobb.

Blev väldigt irriterad på hemvägen när en mamma och en dotter i tioårsåldern kommer gående och går rakt mot mig på gångvägen. Jag har två kassar i en handen och en överlastad shoppingvagn. Ingen av dem hade en tanke på att väja, utan suckar irriterat när de är två decimeter från mig och måste gå runt, kanske för att jag inte flyttar på mig (ut i rabatten, eller vad?). Oupfostrad mamma, med lika ouppfostrat barn. *suckar irriterat*.

Men nu är jag dushad, linimentad, värktablettad och äter färskt bröd. Smörgås... jag har varken haft bröd eller smör de senaste dagarna, så det känns underbart. Ska försöka titta lite på alla tv-serier jag missat på sistone.

Solade lite på balkongen idag. Nej, inte så att jag låg och brände, jag satt stillsamt en stund med en kopp kaffe och löste svenska dagbladets fredagskorsord (snott på jobbet igår).
Balkong är jättehärligt, men när jag kom på att jag plötsligt skulle stå öga mot öga med grannarna (hörde dem praa därute) blev jag folkskygg och började googla insynsskydd.

Balkongen tre meter bort bebos av ett äldre par, den ena av dem är en glad dam i 70-årsåldern som företrädelsevis klär sig i stringbikini. Eller möjligen väldigt uttöjda trosor, jag såg inte så noga. Det kändes ganska skönt och avslappnat. Jag behöver inte känna att jag måste klä på mig eller se städad ut på något sätt för att ta en morgonfika i solen.
Är lite orolig för pigmentfläckar, men solskyddsfaktor 25 ska väl skydda? Behöver verkligen ett parasoll. Sommar och värme är okej, men helst i skugga.

Min balkong är kraftigt undermöblerad. Min hyresvärd lämnade kvar två trasiga solstolar som jag klätt om. Sedan har jag två små träbaljor med örtkryddor i (hemvävda, från Pingus kolonilott). Plus två små konstiga blombord i bambu.
Önskar att jag hade:

Balkonglådor
Parasoll
Växter, mer kryddor, buskar, träd, slingerväxter, vindskydd(på båda sidorna så jag kan sätta upp kattnätet mellan dem och ha dörren öppen.
Litet bord och stolar, i fall jag nu skulle vilja göra något annat än att halvligga nere vid golvet och spilla kaffe på mig själv och tidningen.



Så här grön skulle jag vilja att balkongen var.

”Var försiktiga med gåvor som utgörs av smink eller kläder” skriver en ekonom angående om storbloggare ska få skatta för saker som företag skickar till dem. Jag förstår inte varför just modebloggarna eller över huvud taget bloggare ska sättas åt. När det gäller journalister i gammalmedia handlar det tydligen bara om etik när de själva inte recenserar produkter eller blir bjudna på resor.

Det är ingen ny diskussion. Bjudresor har exempelvis varit uppe på tapeten många gånger. Förr duggade de tätt, precis som julbord och middagar. Presenter singlade in hela tiden, företag skickade ut saker på vinst och förlust för att få dem recenserade eller i samband med lanseringar. Annonsörer skickade tårtor och godis för att man skulle bli välvilligt inställd till dem. Var man på en mässa kastade säljarna t-shirtar och saker efter en, speciellt om det stod press på namnskylten. Ekonomin har väl viss del i att det inte är lika frekvent och flashigt idag. Men ändå. Att ta upp sådant man fått och aldrig bett om i deklarationen? Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skulle jag då, när jag jobbade som journalist, tagit upp fula t-shirtar och reklampennor? Eller resor jag gjort för att se en eller annan lansering? Absolute Christmas-skivan jag fick av ett dataföretag 1996?

Det handlar om trovärdighet, säger de avundsjuka och objudna. För övrigt de enda som klagar. Trovärdigheten minskar inte för att man åker på en bjudresa. Trovärdigheten minskar bara om man skriver att saker är bra som bara är skit. Det kommer folk nämligen på. Vilket säkert många av de bloggare som skriver positivt om allt de får i sin hand kommer att upptäcka.

Men då när det diskuterades om man över huvud taget skulle åka på bjudresor och ta emot saker pratade jag om det med en vän som arbetade på en modetidning. Hon bara skrattade åt mig och visade lite av den enorma mängd smink och prylar som östes över dem. Men att försöka skriva hur det verkligen går till går inte. Under en konferens sa en journalist på en av de stora dagstidningarna med darr på rösten och tårar i ögonen att den tidningen minsann betalar för just de resor som vi andra (köpta, menade han) blev bjudna på. En representant för ett av företagen berättade senare att visst, de hade pratat om att företaget skulle fakturera tidningen, men tidningen hade aldrig hört av sig mer om saken.

Jag är personligen glad för samtliga bjudresor jag åkt på. Fick se platser och bo på hotell jag aldrig hade åkt till eller bott på som privatperson, men samtidigt har jag heller aldrig skrivit mer positivt om något som lanserats bara för den sakens skull.

Mitt arsle, kunde jag ha sagt om jag hade varit engelskspråkig.

Men nu är ju bloggarna en ny marknadsföringskanal som förstås är guld värd för företag, i alla fall de bloggar som har många läsare.

En skillnad bara, i tidningsvärlden, om man bett att få testa något för att skriva om det lämnar man oftast tillbaka det, i alla fall om det är dyra prylar. Böcker, program och småsaker, inte. Det är recensionsex, som de ändå inte kan sälja sedan. Ska man betala för saker man testat? Eller böcker man fått som man inte ens öppnat? Struntprat och nyhetstorka, är väl vad det handlar om. Att sen skatteverket svarar på jävligt snedvridna frågor efter bästa förmåga är något helt annat. Hela den där lagstiftningen är ganska snårig, om man får en gåva i ersättning för en motprestation räknas det delvis som gåva, delvis som köp. Men det kan väl knappast gälla saker man aldrig bett om?

Sponsring är väl mer av horeri något helt annat, det är väl att åka om kring i en bil där det står ”Gällen jakmjölk är skitgott” eller ”Telia är bäst”. Tycker att förnedringsfaktorn för sådana saker är så pass hög (som att låta tv eller tidningar vara med när man gör saker bara för att få dem sponsrade) att de som faktiskt gör det får betala tillräckligt.  Jag menar, kan man verkligen bli tagen på allvar efter att ha fått bröllop, hemmorojdoperation, bröstförstoring eller resa sponsrad och uppfläkt i kvällspress och tv? *kompakt ointresse* Nej, i stället för att klaga på att kommersiella företag sponsrar saker, varför inte kräva att sådant vi faktiskt själva sponsrar *concerned skattebetalare* kostar betydligt mycket mer (*host* kungahusets*host* bröllop husbyggen resor fester shopping) och det mesta får vi aldrig ens se. Nej, låt kungahuset bli en realityshow, som Big Brother ungefär, med kameror överallt. Man skulle kunna följa enskilda personer och betala mer för det. Se varje litet guldornament när de renoverar Haga Slott, följ med på fester, tandläkarbesök och se Silvia hos plastikkirurgen. När man läser löpsedlar ter det sig ju ändå som en slags freakshow. Det kunde bli succé. Och det skulle knappast hindra varken kvällstidningar eller skvallerpress, de skulle fortsätta hitta på nyheter i alla fall, förmodligen skulle det bli ett rejält uppsving för dem också. Och varför inte låta företag vara med och sponsra? Till exempel Tena Lady i vackert guldbroderi längs fållen på Silvias nobelklänning. Eller Atlas Copco? Spendrups? Gällivare Stadshotell? Svenska företag, fattas bara. (Eller vilka företag är egentligen svenska idag? äger inte Nestlé och CocaCola allt?)

Men vore det inte lite synd om kungahuset? Nej, de är ju för fasen bara symbåååååler. Och så himla bra för Svääärrje. Men var det då! De som tjänar mest på att kungahuset finns är väl ändå skvallertidningar och paparazzis. De kunde ju få lite semester och pappaledighet och sjukpenning (well, lycka till med den…) och så, som alla andra. Vi betalar för dem, är det inte dags att de ger lite valuta för pengarna? Jag menar, de kunde ju tjäna in lite stålar till statskassan i stället för att åka runt och parta med diktatorer och annat skit. Jag ger mig sjutton på alla rojalister som rynkar på näsan och talar om tradition och sådant skulle vara de första som betalade för tjänsten, hur mycket som helst för att få se Silvia i duschen.

Klicka på bilden så blir den lite gladare...

Prankmonkey har lite liknande tankar om hur kungahuset borde ge mer monetär utdelning för pengarna under parollen Mer kung för din krona

Så står det på en t-shirt som jag verkligen, verkligen skulle vilja ha, men det får skjutas på framtiden. Kan inte lägga 250 pix på kläder när jag behöver havregryn och kattmat. Det handlar inte om kärlekssorg och brustna hjärtan, utan om piercing. 

Jag har två piercingar. I ansiktet, till min kära mors förtvivlan. Hon burrar och muttrar och fräser som en katt varje gång hon kommer på att jag har dem. Handlar förmodligen mer om ”vad folk ska säga” än om min kropp och hälsa. Det är inte mycket värre än att göra hål i öronen, och det har de flesta inget emot. Jag hade velat ha dem så länge, först gjorde jag, lite fegt, en under läppen, men kom på att det inte var så farligt och att jag faktiskt kunde göra ögonbrynet också, vilket var vad jag egentligen ville och hade velat väldigt länge. Tänker inte göra några nedanför huvudet dock. Lite fler i öronen skulle väl inte ändå inte skada. Det är ju inte så att jag tänkt flasha naveln eller andra kroppsdelar och det skulle bara skava under kläderna.

Och visst gör det ont, åtminstone när man gör dem. Fast det är ju bara tillfälligt och en helt okej smärta. Sen gör det inte ett dugg ont. Om man följer instruktionerna och sköter om dem, förstås. Många som får infektioner och liknande gör nog inte det. Andra kroppsmodifieringar däremot, kan jag se och rysa lite över, fast jag tycker att det är lite coolt ändå. Varje gång jag funderar på saken (en liten liten scarification bara), så inser att jag kanske inte ska låta någon annan skära i mig, och om det är något jag verkligen tycker är snyggt eller om jag bara vill göra det för smärtans skull. Självskadebeteende by proxy, liksom. Nu är de piercare jag känner totalseriösa och skulle förmodligen aldrig ta sig an någon med färska, egenproducerade ärr.

Mina piercingar kommer jag aldrig att ångra. Jag är vuxen och tillräckligt gammal för att veta hur jag vill smycka min kropp (och om det nu är en liten stång genom ögonbrynet, är det min sak.)

Tänker inte så mycket på mina piercingar faktiskt. Fast häromdagen när jag stötte på en tjej jag delat skrivbord med förut. Mycket modemedveten. Hon skulle kunna vara modebloggare, for all I know, tror inte att hon är det, men sådär lattemamma-från Vasastan som aldrig skulle visa upp sig i förra säsongens Acne. Vi hejar, hon vänder sig om och stirrar. Vi har inte setts på två år. Hon ser likadan ut. Inte jag, uppenbarligen ”Herregud vad du var piercad”, säger människan. Eh? sa jag.  Jag ser inte direkt ut som en nåldyna, men det kändes så. Hon har alltid legat i facket ”trevlig och ganska rar”, men nu föll hon ner i ”inskränkt och lite korkad” med en smäll.

Vad skulle jag säga? ”Herregud vilka stora örhängen du har.” ”Herregud så mycket denim du har.” ”Herregud, 1986 ringde och ville ha tillbaka din kjol.” Nej, det gjorde jag givetvis inte. Och hade inte velat det heller.

Inte särskilt extremt.


Extra meddelande. Kära Siba, tack så hemskt mycket för det sms jag fick idag. Jag är så glad att ni reserverat den vara jag bokat och att den finns att hämta i 24 timmar. Bara det att JAG HÄMTADE DEN FÖR EN VECKA SEDAN. Och ni har redan sickat samma sms fyra gånger. Jag undrar bara: har ni inget bättre för er? Kundservice till exempel?

Varför skjuter man upp saker? Eller man och man, varför säger man så? JAG skjuter upp saker och sen får JAG jobba som en blådåre innan deadline. Fast jag var ute i rätt bra tid den här gången. Trodde jag. Får kanske börja tro på min terapeut som säger att jag är alldeles för tidsoptimistisk och tror att allt går mycket fortare än det i själva verket gör. Tror att det tar en halvtimme att resa vart som helst i stan, fast jag inte bor centralt längre… Eller under rusningstid. Jag tar också på mig för mycket jobb, som vanligt, hinner med i sista sekunden, inte utan att jobba tills jag inte känner fingrarna längre, som vanligt. Ibland säger kroppen stopp. I fredags kväll, natt någon gång så sa min kropp nej tack, nu lägger vi av med det här. Händer, rygg och axlar ville inte vara med. Sedan har jag sovit. Sovit. Sovit.

Vaknade med migrän. Sov lite mer. Och lite till. Insåg att migränen kunde ha berott på att jag inte kunnat dricka kaffe sen i torsdags eftersom jag inte haft någon mjölk. Kanske också på att sanden i kattlådan inte var bytt och det började verkligen bli synd om kissarna. Jag började starkt fundera på att gå ut i skogen och kissa för att slippa gå in i badrummet. Nej, det tänkte jag inte alls, men det luktade hemskt. Å andra sidan blir man fullkomligt totalöverkänslig för lukt under och efter ett migränanfall, så det var förmodligen inte lika illa som jag trodde.

Men idag masade jag mig i alla fall iväg och köpte kattsand och mjölk! Slipper äta pasta eller ris till frukost (gröt utan mjölk är inget vidare)! Diskade, röjde lite i den otroliga röra jag lyckas få till varje gång det är mycket jobb.Sen skulle jag jobba. Skulle, är verkligen ordet. Jag ”skulle” göra det i flera timmar nu. Väntar bara på att sätta igång. Vad saknas? Godot? Inspiration? Hur mycket sådan behöver man för att göra ett jobb som man gjort en miljon gånger förut? Ingen alls, skulle jag vilja säga. Började åtminstone inte klä om möbler eller städa lådor, eller se på anime. Satt och slösurfade och läste bloggar, funderade på saker jag skulle vilja göra och laddade ner manga från nätet (skäms inte ett dugg för det, jag kommer att köpa allt så fort de kommer på engelska (ibland är de officiella översättningarna sämre än amatörvarianterna) om två-tre år eller så...

Nu ska i alla fall jag och kaffemuggen sätta oss och korrekturläsa i soffan. Sen blir det översättning natten lång. Skjuter åtminstone upp sovandet när det är deadline. 

Önskar att jag kunde starta mig själv som en bil, och bara komma igång när jag planerat för det. Inte sitta och stirra på skärmen som en annan fåne.

Tips: När man känner sig glåmig och blektrött är det ingen bra idé att sätta en 100-wattslampa i badrummet…


Tror kanske fortfarande någonstans att det ska vara så här glamoröst att jobba hemifrån, rent och vitt, vita kläder och fladdrande vita gardiner... En liten latte kanske och ligga i sängen och jobba... I verkligheten sitter jag insvept i noppkoftor vid skrivbordet bland dammtussar och om gardinerna fladdrar beror det på att katterna hänger i dem och gungar.

Star Wars Day!

Glömde bort det här igår. Hittade det i vänsfären i en helt annan del av internet. Men det borde verkligen ha firats. Sa till en vän att han borde köpa en liten usb-lightsaber. Han blev förnärmad, gillar visserligen SW och så, men vill inte riktigt förknippas med någon annan SF-serie än Babylon 5 – den, enligt honom, mer ”intellektuella serien”. Hahaha. Jag säger bara: Bruce Boxleitners skådespelartalang mot Alec Guinness  – vem vinner…

 Inte konstigt att jag glömde bort vilken dag det var. Den här veckan kan vi helt enkelt kalla Gun, efter en gammal justitieminister vars namn brukade få amerikaner att skratta: Hell’s Week? Gosh. Det är en vecka som skiljer agnarna från vetet, gör pojkar av män (nej det var visst soldatprovet) och får mig att konsumera läsk, godis, kaffe och alvedon i mängd.  Nej, inte DET heller, PMS och sån skit är inget mot boköversättning varvat med korrektur typ dygnet runt. Överlever jag så vore det trevligt, just nu är det halvtid och jag planerar ett par timmar i taget för att orka.

På arbetsplatsen har de någon slags bootcamp-träningsdrive nu, där alla uppmuntras att åla i lera, springa tills de stupar och bli boxade i magen av den stenhårda ledaren (en iskall kille som, efter att ha hört lite om upptågen, knappast verkar vara full av mänsklig värme).

Jag är för övertrött för det här, min humor och associationsförmåga slirar betänkligt. Jag ska inte vara med, kör mitt eget bootcamp i stället den här veckan. Slipper åtminstone bli boxad i magen (och får godis!).