Andra upplagan

 
Överlevde IKEA utan större blessyrer. Det svåraste var att få ned 45 kilo bänk i paket från hyllan på lagret. Allt kom nästa morgon. Att den sedan tog fem timmar att montera ihop bänken är en helt annan historia. Det tog mig i stort sett en hel dag att montera ihop bänken, ett par hyllor, ett litet bord och en låg säng. Tackar min lyckliga stjärna för att jag köpte en skruvdragare.
Sedan började jag flytta över mina saker. Inte så långt och inte så mycket saker, men eftersom jag drabbades av någon form av hjärnsläpp tog det extra lång tid. Annars brukar jag vara enormt logistisk och kan packa in hur mycket som helst i hur små bilar som helst. Av någon anledning hade jag fått för mig att jag skulle packa ned en omgång, bära över den till nya lägenheten, packa upp den och hämta nästa omgång. Det visade sig vara ett misstag i klass med att bestämma sig för att köra runt Bottenviken i stället för att ta färjan till Åbo.
Hade jag bara packat allt i ett par lådor hade det tagit en bråkdel av tiden att bära över sakerna och packa upp dem.
Men det han i alla fall bli målat och klart och jag hann flytta ut och städa innan nästa hyresgäst kom. Fast då var jag så slut att jag knappt kunde tänka. Och stel som en mycket gammal pinne.
Då var det förstås dags för ett par timmars korrekturläsning. Jag hade inte mer än hunnit med två sidor innan det blev strömavbrott. Hann slänga iväg ett mail till redaktören att det var force majeure innan datorns batteri la av. Som tur är visste jag att kon inte befann sig på isen utan att jag kunde få helgen på mig också. Hade det varit tryckeriet som väntade hade jag fått sitta med ficklampan.
Det blev inget julkalas med arbetsplatsen eftersom jag inte hunnit få ordentlig ordning på mina saker och var alldeles för trött för att orka röra mig dagen efter.
Nu är jag i alla fall mer eller mindre i ordning.


Ungefär så här kändes det i mitten av flytten, då när man börjar fundera på att lämna allt åt sitt öde och ta in på hotell...

Mitt motto är att aldrig göra något idag som man kan skjuta upp till imorgon och det gäller även målningen som därför är uppskjuten tills i morgon. Efter att ha rusat runt på stan och letat penslar och rollrar, inte hittat någon ny hazmatsuit och köpt hårfärg och något guck att ha i ansiktet mm åkte jag hem. Tänkte också skaffa strumpbyxor eftersom jag ska på kalajs på fredag och tänkte ha alla fatshionistas favoritklänning från förra våren (ja, jag är lite sen, än sen då), från HM Inclusive. Upptäckte att Åhléns slutat med strumpbyxor i den största storleken, nu går de bara upp till 50. Vafalls!

Detta gjorde mig så trött att jag föll ihop i en liten hög i soffan rakt på ett korrektur som ska vara klart imorgon bitti. Jobbet går givetvis före målningen. Det är nog förresten bara bra att jag inte hade tid att måla idag eftersom jag känner mig vig som en stelopererad 95-åring för tillfället. 

Just nu hämtar jag andan och tänkte röja lite i röran. Undrar vem f-n som stuckit ned en jättestor elvisp i lägenheten och röjt runt. För en vecka sedan hade jag allt organiserat i tusen korgar och lådor och i stort sett allt var packat och klart inför flytten, men det var förmodligen för tidigt eftersom det bara tog ett par dagar innan allt i stället var en enorm röra där jag knappt kan hitta katten, än mindre saker jag letar efter. Tur att jag inte har 100 kvadrat, då hade jag inte hittat ut.

Sedan undrar jag över en sak: varför är vattendunkar säsongsvaror? Finns det verkligen ingen som behöver vatten i dunk på vintern? *Hamstrar tvåliters colaflaskor*

Dagens mantra: målning ser alltid förjävligt ut efter första strykningen. Efter andra blir det bra… kommer att upprepa detta ad nauseam  tills jag tror på det.


Dagens lunchlåda... eller något ditåt

Googlar compact living för att se om det finns några kul inredningstips som kanske kan vara användbara… Tackåhej. Då. Sängskåp och bäddsoffor och loftsängar i all ära, men det handlar för det mesta om hur man inreder en normal etta med smarta förvaringslösningar… med 5 meter i tak och obegränsade ekonomiska resurser, vackra ljusinsläpp med mera…

Min utgångspunkt: 15 kvadrat, ganska lågt i tak. Ett fönster högt upp och en majsig mysbelysning i form av ett lysrör i taket (man behöver ju inte använda det). Trägolv och tapeter kan vi glömma, här är det betong för hela slanten. Fast vit. Nej, jag tänker inte måla en matta på golvet (ett av de mest värdelösa pifftips jag läste) min ullmatta duger fint.

Det jag ska få in är sov/sittplats, bord/arbetsplats, klädställningar, kattlåda, hyllor för böcker, matvaror, porslin och ”kök” (kyl/frys + träbänk med mikro) ska få plats.

Wish me luck…

Min tid i lilla lägenheten lokalen löper mot sitt slut (om en vecka) och vad väntar sedan? Mer downsizing? Foten i kläm? Jajamensan!

Behöver inte flytta så långt i alla fall. Det är första gången jag kan bära sakerna (de få jag har) från ena lägenheten till den andra.

Mina första två steg har lett till att jag har två förråd där majoriteten av mina böcker och ägodelar numera bor, plus en del saker som finns i M:s källarförråd. Den mest extrema downsizingen var förstås att bo på en madrass på M:s vardagsrumsgolv, så den senaste flytten kändes som en liten upsizing. Denna gång har jag åtminstone ett eget rum och en dörr att stänga, men downsizing är det i alla fall. .

Man måste hitta nya, praktiska lösningar för vardagliga problem, till exempel ingen köksbänk och vad gör man när det varken finns skåp eller garderober? Fast det är rätt kul. Jag får mer yta, fast utan alla bekvämligheter som vatten, dusch toa etc. Det finns dusch o toa i korridoren… jag har aldrig bott i studentrum, men det kanske är något ditåt. Fast kyl & frys har jag, och mikro.

Det är inte billigt att flytta runt… denna gång kräver det en hel del utflykter till Ikea med mera samt en rekorderlig mängd målarfärg och rollers.

Men det är inte för alltid. Någon gång lär jag ju bli en riktig människa igen som kan få lägenhet via bostadsförmedlingen (utan den lilla registerpricken hade jag redan haft två lägenheter – eller snarare en av dem – från bostadsförmedlingen).

Ähum. Nu tänkte jag prata om lite delikata saker.
Som bajs.
Fast fullt så naturlig är jag inte med mina egna kroppsfunktioner. (Vadå, jag gör som drottningen, säger att jag ska gå byta skor...) utan det handlar om katter.
Kattsand, närmare bestämt. Det där som man släpar kilovis trappa upp och ner, varje månad och tömmer och skottar och bär ut och slänger. Ett elände, tungt och luktar illa och förmodligen inte särskilt miljövänligt heller.

En man i djuraffären jag handlade på förut försökte inbilla mig att hans sand var mycket bättre för katters hälsa än de billiga på mataffären och så mycket drygare, fast han menade nog dyrare, för det var den. Mycket.  Dessutom sa han att katter aldrig kan lära sig att gå på toaletten.

Man kanske inte kan lära gamla hundar sitta (eller gubbar för den delen). Men att lära katter använda toaletten går faktiskt. En del kan till och med lära sig spola. Men då ska man nog ha en toa med knapp. Det har inte vi.

Hur jag vet att det funkar? Tank har lärt sin katt för länge sedan och nu är det min tur. Kan hennes så kan väl mina. De är ju i alla fall syskon…

Så just nu har vi toaskola där de ska lära sig använda en toalettlocksliknande mackapär som man sätter över toan med lite sand i. Sanden är i själva mackapären alltså, inte i toan. Den heter Litter Quitter, fast vi kallar den kvitterlitter för det är lättare att säga, fråga mig inte hur, men det är det.

Första steget, att gå upp på toan och förrätta sitt tarv eller vad det heter i sanden gick bra. De fattade på en gång.

Sen kom nästa steg, det svåraste, då byter man ut sandfacket mot en mindre ring, med ett hål i mitten.

De har inte riktigt fattat vitsen med det hela utan ser på mig med bekymrade miner och verkar undra varför deras låda har blivit så liten och sprätter glatt ut sanden över hela badrummet . Men förhoppningsvis lär de sig. Går allt enligt planen ska vi aldrig behöva släpa hem sand igen. Sex till åtta veckor ska hela processen ta, vi är bara inne på vecka två och hoppas att de lär sig fort...

Min nya karriär blir som nomad. (Det låter ju lite snyggare än bostadslös…) Tyvärr innebär det varken kameler eller brokadtält med tofsar och sammetsdivaner och shejkhångel under ökenmånens sken, eller hur det nu såg ut i de gamla stumfilmerna. Jag kommer inte heller att vandra genom öknen på jakt efter oaser (möjligtvis genom Södermalm, på jakt efter kaffe…) Kanske borde byta namn till Katt Nomad, fast det låter ju som något ur gamla seriemaggan. Undrar om man får det? Förmodligen inte, då får man väl göra något konstigt som Nomadberg eller Nomadkvist.

Så om en knapp vecka har jag packat iväg resten av ägodelarna i ett förråd, ackorderat ut katterna och bär mitt hus på ryggen, eller snarare drar det efter mig i en illblå resväska som åtminstone var gratis (och därmed god) och snabbt döpt till smurfen (den har en färg som aldrig något i naturen eller någon annan stans var tänkt att ha).

Hur mycket saker måste man egentligen ha?

Packningen känns väldigt konstig. Jag måste ha någorlunda prydliga kläder för jobbet, sov och hemjobbarkläder, kläder for all occasions (typ kyla eller värme), SAOL o lexikon med mera för jobb, allt man har i ett normalt badrumsskåp (ja, kanske inte de där intorkade nagellacken och nästan tomma hudkrämsburkarna…), några mangor, pennor. Vinterkläderna har jag vakuumförpackat i en slags jättepåse (kul blir det att ta fram den kappan…) som ska få bo i ett förråd och valt ut de kläder jag använder mest och sedan sorterat igen. Ska göra en tredje sortering innan jag blir klar. Det är ju inte som att resa bort en vecka eller två. Här måste allt rymmas. Kommer mest att sakna böcker och ensamhet. Men om inte annat så blir det intressant att sova på golv, soffor och eventuellt något gästrum ett slag. Eller, ja inte vet jag. Tills jag hittar något.

Har åtminstone varit på två visningar och så småningom blir det väl något. Den senaste lägenheten hade varit super, och än har jag inte gett upp hoppet, men det var många människor där. Någon liten farbror gnällde på att lampan i klädkammaren var trasig. Herregud. Det är det sista jag skulle bry mig om. Lägenheten var ren och, om inte tiptop, så i alla fall helt beboelig.

Just nu försöker jag bara packa och inte panikstirra in i väggen, lägga patiens på datorn eller se 700 avsnitt av en anime jag redan sett sju gånger.

Lyckades i alla fall tvätta igår och jobba en massa idag. Måste få undan ett gäng jobb medan jag har snabbt internet. Har slitit hela jävla semestern, som en fullkomlig dåre. Zonar ut helt och hållet och glömmer både att äta och dricka och sen är klockan fyra på morgonen och jag har fortfarande pyjamas på mig. Men det är ju roligt… och ett mer varierande jobb än jag någonsin haft… Jag kunde ju knappast resa någonstans heller, som läget är. Kommer tillbaka trött och vitblek som vanligt.

Det är totalkaos i packningsläget just nu, jag orkar inte ens se på skiten. Tank kommer i morgon och ska hjälpa mig. Jag har knappt gjort ett dugg sedan hon var här i torsdags.

Visst är det nervöst, det kan jag inte förneka.

Men jag försöker att tänka påssetivt. Är det inte det man ska?

Å hej vad kul det ska bli att göra det roligaste jag gjort i min karriär (den där yrkesmässiga, inte nomadbiten) men inte har någonstans att göra det. Ingen egen stans i alla fall.

Missförstå mig inte jag ÄR jävligt tacksam att jag har någon annanstans att ta vägen, hur mycket kan jag inte ens säga. Utan det stödet skulle jag packa ihop, säga tack för all fisken och släppa veven. (Det sköna uttrycket läste jag i en blogg, minns inte vilken).

Men jag vet ju samtidigt att det kommer att bli jobbigt för andra att ha mig inhyst och att det är klart att det känns att jag inkräktar på många sätt, vilket ju är så lagom muntert. Att vara till besvär är det sista jag vill.

Och hur ska jag se det positiva i min situation nu, svara på det om du kan, Mia Törnblom och alla andra positivitetsgurus. Jag har en känsla av att det enda som är positivt med alla dessa föredrag och böcker om hur man blir glad och lycklig är summan på upphovsmakarnas bankkonton.

Känner mig som en sådan där docka med en tyngd i botten som ställer sig upp varje gång den blir omkullputtad. Några erfarenheter rikare blir man ju alltid...  

Räddaren i nöden

I höstas när försäkringskassehelvetet började bli uppmärksammat (a.k.a. ”kvällstidningsinne” en kort sekund) så dök det upp några så kallade ”fattigbloggar” som skulle snaska till det för alla som ville gotta sig i andras olycka och visa hur svårt det är att försöker leva på någon slags tilldelad soc- eller akassenorm. Vad lärde man sig av det? Att den som lever på existensminimum inte kan köpa lika många latte to go eller shoppa kläder som vanligt och tycker att det är jobbigt? De flesta tycker säkert att de inte har tillräckligt med pengar, och hela idén med att försöka beskriva fattigtillvaron utifrån blir totalt snedvriden när någon som inte befinner sig i ett riktigt utsatt läge ska försöka ta reda på hur det är.
Det värsta är de käcka tipsen som brukar följa. ”Man kan hitta mycket snyggt second-hand” eller ”köp inte halvfabrikat”, ”ta med lunchlåda till jobbet”, ”planera middagar och inköp”. Tillåt mig asgarva.
I verkligheten måste man sortera upp räkningarna i de som måste betalas och de som inte är lika akuta, även om det blir en massa pålägg och inkassoavgifter månaden efter. Och nästa månad samma sak, i all evighet. Det handlar inte om att försöka få pengarna att räcka, utan att de, de facto inte gör det, hur man än vänder sig. Men man måste ju leva av något också. De flesta som lever på existensminimum lever i verkligheten på mycket, mycket mindre, eftersom normen inte räknar med att man har lån och skulder som måste betalas av. Kronofogden ska ha sitt eller alla extra inkasso- och påminnelseavgifter eftersom pengarna inte räckte till alla räkningar förra månaden. Det finns ju någon form av anledning till att man hamnat i en sådan situation, och oftast inte för att man levt loppan och köpt lyxprylar på kontokorten (en sak jag verkligen hatar intensivt är tv-programmet Lyxfällan, skulle ALDRIG se det). I verkligheten måste man se till att det finns några få nödvändiga basvaror, exempelvis toapapper, för att inte stå helt utan när halva månaden är kvar. De flesta kan nog förstå att utan toapapper blir livet väldigt besvärligt. Kan man inte tvätta sina kläder spelar det ingen roll om det finns billiga på Myrorna. Lever man på ris och havregrynsgröt är det inte så särskilt svårt att planera menyn. Und so weiter.

Visst finns det folk som har det värre. Allting är relativt. Ska inte säga att jag inte har saker att vara tacksam över. Jag har tillexempel Tank som bakade underbara chokladcookies bara för att jag skulle komma på besök och Nora som bjöd på middag och Vampire Diaries. Sämre kan man ha det. Med tanke på att mina middagar de senaste dagarna bestått av en burk soppa med ris kändes det helt lyxigt med pastasallad.

…har aldrig varit mitt problem. Att komma in i den däremot.  Samma mystiska tvångstankar som fått mig att köpa fem olika brunutansolprodukter –  det vill säga att jag inte kan hitta dem jag redan har (jag ser ändå alltid ut som om jag undvikit tvätta mig i ett par tre år när jag använder dem) –  gör att jag aldrig har något att ha på mig. Oftast beror det på att allt ligger i en halvmetertjock röra på sovrumsgolvet eller under andra saker i garderoben (gamla sällskapsspel och böcker). Men det finns en annan, lite värre bakgrund också.

Jag förstår nu varför jag aldrig rest på vintersemester till Seychellerna, åkt skidor i Vail eller vad nu jag nu skulle vilja ha gjort. Mina semestrar, lyxmassagebehandlingar och yogakurser ligger på golvet i garderoben i form av byxor, linnen, tröjor, t-shirtar, tunikor och större delen av Granits klädsortiment.

Du har köpstopp – forever – sa både Nora och Tank efter att ha hjälpt mig sortera ut. Hej då 15 par jeans och byxor  (Madonna blev väldigt glad tills det åttonde paret när hon sa nu kan jag inte ta emot fler). Förutom allt det jag gav bort så blev det några säckar att slänga med trasiga trosor och strumpor, gamla noppriga tröjor, urtvättade linnen och annan skit visar också att jag har svårt att kasta bort saker. Hade, kanske jag skulle säga, för nu ska det förstås bli annorlunda.

Det första jag gjorde mig av med var ”kläder jag kanske kommer i igen, snart, haha, vänta bara”, som kommer att bli både omoderna och fula, skrattretande, retro och back in style innan jag kan ha dem igen. Och jag kommer säkert aldrig att vilja ha dem då. Utom de där riktigt fina nostalgikläderna. Dräkter från 50-talet, mammas lilla svarta från-63 (snyggaste modet, ever), balklänningar och sådant. Allt sådant är fint ihopvikt och bor i min källare.

På tal om mode. Rensar i gamla tidningar och hittar en veckorevyn från 1993. Inser att jag tycker allt är snyggt i modereportaget. Jag skulle kunnat ha det mesta där på mig idag. Har jag fastnat i en tid när jag tyckte att saker var som snyggast? Kommer jag alltid att klä mig som om det vore 1993? På väg mot grunge? Det gör mig ingenting iofs, det kunde varit åttitalet, det modets horrordeccennium som Gud glömde. Eller också var det bara ovanligt snygga kläder i just det numret.

Nostalgikläder är en sak, de är lätta att plocka ut, sen kommer man till det svåra.

Mitt tips är att ta ut allt, allt, allt och lägga det i en stor hög (underkläder och strumpor gör jag för sig). Sedan sorterar man i behålla, slänga, kanske. Kanske-högen brukar bli väldigt stor första gången. Då är det bra att ha ett stöd, någon som kan fråga ”använder du verkligen det här?” Slänga får från första början innehålla allt som verkligen är så trasigt att det kan kastas, sådant som kan skänkas, eller säljas om man är lagd åt det masochistiska hållet.

Jag menar, har man vågat sig i en secondhandaffär och försökt få dem att ta emot ens kläder så brukar affärsinnehavaren försiktigt nypa tag i dem, rynka på näsan som om det vore en bajsblöja och inte en nästan oanvänd skinnjacka, och föraktfullt fnysa ”Det här vill ingen ha på sig”, alternativt ”hundratjufem kroner”. "Men den kostade tvåtusen för ett år sen" tänker man flämtande och biter ihop.

Tacka vet jag Myrorna och Små Smulor. Där tar de i alla fall emot kläderna och sen går det ju till ett gott ändamål.

När jag sorterar måste jag hela tiden påminna mig om att det inte spelar någon roll om något kostade mycket pengar, för om det aldrig eller nästan aldrig är använt och prislappen sitter kvar så tar det bara upp plats och ger grav garderobsångest. Eller shoppingångest. Whatever. Det gäller för övrigt också saker man fått, som man inte kunnat tacka nej till, eller som verkade vara en bra idé just då. Var det ingen bra idé får man försöka lämna tillbaka det, men någon försöker ge tillbaka saker till mig säger jag oftast – släng skiten. Nora verkade tro att få välja det hon ville ha ur högen ”kläder jag förhoppningsvis aldrig behöver se igen” i stället var ”en väldigt fin present som jag valt ut till dig, kära Nora” och bad hela tiden om ursäkt när hon inte ville ha urtvättade tights från 1973. Men det var nog bara en av de vanliga ”Norismerna”. Det är ett speciellt språk som tagit mig lång tid att tolka och oftast består av dubbla budskap och dramatiska utspel. Allt beror säkert på att hon alltid tvingats vara oändligt tacksam för varenda liten svinful sak som Baffa de Hutt, (hennes monster till morsa) , slängt åt henne. 
Detta om detta från amatörfreudianska föreningen.

Efter cirka tio sorteringsomgångar har jag nu kvar de kläder som jag faktiskt använder. Jag har packat ner alla sommarkläder och skor.

I de flesta guider till garderobsrensning står det käckt att man ska göra sig av med allt som man inte använt på tre månader, för ytterkläder och finkläder gäller ett år. Herregud, säger jag. Det kanske gäller väldigt unga, eller enormt klädintresserade människor med obegränsad budget som aldrig gått upp eller ner en enda storlek. Festkläder – 10 år, lugnt. Ytterplagg, en del saker – forever, annat, lite mer modebetonat, i alla fall 5-6 år. Förra vintern använde jag en mockakappa som legat undanlagd i fyra år. Så ytterplagg och skor som inte riktigt passar just nu packades undan.

Sparade kläder:

·         Sommarkläder

·         Ytterplagg, skor och väskor som jag vill ha kvar, men inte använda i vinter. Exempel: hellång skinnrock, skinnjacka, lång, vid figursydd yllekappa med sammetskrage. Ej ingångna Dr Martens,  spetsiga boots med höga klackar.

·         Smalkläder (egentligen ”kläder jag nästan kan ha”, men de riktiga smalkläderna har jag gjort mig av med, de som skulle kräva att halva jag försvann, dvs något jag inte ens strävar efter) och det är inte mycket i den påsen. Ja, jag kommer att använda kamoflagebyxorna. De passar till mina piercingar.

·         Balkläder. Skor, långklänningar, aftonväskor, you get the point. Risken att de kommer till användning snart är minst sagt mikroskopisk…

 Jag har en liten kanske-hög kvar, men den blir mindre och mindre.  Nu svämmar hyllorna i alla fall inte över. Jag har kläder att ha på mig, vet vad jag har och var allt finns. ”Jag har inget att ta på mig” är ett minne blott… ha ha ha, trodde jag ända tills jag skulle gå ut och allt kändes fel och fult (det var en SÅN dag). Men efter att ha slängt av och på lite saker så gick det galant.

Trots att jag slängt och skänkt bort enorma mängder så finns allt jag använder och vill ha kvar. Tanken svindlar.


Så här skulle det kunna se ut hos mig. Fast med snyggare kläder då.

Det är inte klokt vad mycket skräp man samlar på sig efter så många år på ett och samma ställe… Eller under många år helt enkelt. Den tanke som oftast dyker upp är ”vad i helvete tänkte jag på?” när jag går igenom skåp och lådor. Fast det handlar mest om kläder. Eller väskor. Nu börjar jag komma ner i hanterbara mängder.

Vi har tre grundregler för vad som ska slängas eller sparas: Kvalitet, Sentimentalt/Nostalgiskt eller Skräp. INGET MER SKRÄP är parollen. Allt ska bort. Och skräp är vad det förstås finns mest av. Man kunde ju hoppas på kvalitet, de fina sakerna som ska sparas, fast inte in absurdum. Aaltovasen som är spräckt spelar ingen roll, den kan inte användas, så varför spara den? Den var snygg och en present vid en bättre födelsedag, men trasig skjuter den ingen hare eller hur man nu säger.

Skräp                              Kvalitet (I wish)    Nostalgi (självklart sparar jag mina gamla serier)              
Sentimentalt/Nostalgiskt behöver inte vara fint, men mormors lilla rosa bäddkofta eller farmors tavla med en psalm är saker man inte vill bli av med, lika lite som foton och gamla dagböcker.

-      Vad ska du med dina gamla dagböcker till, sa Madonna (som varken är religiös eller kan sjunga, men det var en gång en serie… äsch), som alltid är i värsta slängtagen och tror att hon skulle vilja bo minimalistiskt – fast med alla sina saker. Hon tror att slänga = städa och att det blir rent på något magiskt sätt om man slänger tillräckligt mycket saker i stället för att dammsuga. Hon är också den enda jag vet som, sin långa bakgrund inom vetenskap och rationellt tänkande till trots, verkligen tror att det bor små tomtar i diskmaskinen som ställer till problem för just henne. Datorn ska vi inte tala om…

Visst, jag kanske aldrig kommer att öppna lådan med dagböckerna igen. Å andra sidan kanske jag vill ha kvar mina funderingar från 14-årsåldern och framåt. Även om det mesta är bitter klagan, olycklig kärlek och pinsamma dikter och noveller om detsamma. Men en dag kanske jag vill. Det är åtminstone ett bevis på att jag faktiskt levt innan digitalåldern, pre-blogg, twitter och facebook, när man använde papper och penna. (Inte pergament och gåspennor, även om det känns lite så)

Det svåra är att välja ut vad som är vad. Jag har verkligen svårt att slänga saker som jag tror kan vara användbara. Kanske, någon gång. Eller inte. Andra saker är högst användbara, fast i flera exemplar. Men varför har jag till exempel tre tumstockar? Tre? Åtminstone en av dem är trasig. Saxar, måttband och nagelklippare har jag en miljon av, så varför hittar aldrig någon när jag behöver en? Flytta eller inte, det är förmodligen välbehövligt med en utrensning hur som helst.

Någon slags neuros eller något annat freudianskt är det förmodligen som fått mig att köpa fem stycken vita pennor för fransk manikyr.

Vi skrattade alltid lite åt Mollans galna pappa som aldrig slängde någonting, utan fick köpa nya verktyg hela tiden eftersom de gamla försvann i ett berg av Ikeakataloger från 1960-talet, brevlådereklam och flygplansmotorer i delar (det är sant, hela jungfrukammaren i patriciervåningen var fylld av en sådan, plus tusen andra saker). Galen, som sagt. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu har jag varit tvungen att visa upp min egen galenskap mer öppet än vanligt.

För övrigt ser jag att det är klamydiadagen idag. (Igen, stod det, visste inte att det var något som man borde fira återkommande...)

 Aha, gå och testa sig, öppet hus. Ja, det är väl som den där melanomdagen, när det var ”öppet hus” hos hudläkarmottagningarna, för dem som bokat tid i förväg och ville betala 200 kr. Man kan ju undra – vad är det egentligen för skillnad mot en helt vanlig dag?