Andra upplagan

Räddaren i nöden

I höstas när försäkringskassehelvetet började bli uppmärksammat (a.k.a. ”kvällstidningsinne” en kort sekund) så dök det upp några så kallade ”fattigbloggar” som skulle snaska till det för alla som ville gotta sig i andras olycka och visa hur svårt det är att försöker leva på någon slags tilldelad soc- eller akassenorm. Vad lärde man sig av det? Att den som lever på existensminimum inte kan köpa lika många latte to go eller shoppa kläder som vanligt och tycker att det är jobbigt? De flesta tycker säkert att de inte har tillräckligt med pengar, och hela idén med att försöka beskriva fattigtillvaron utifrån blir totalt snedvriden när någon som inte befinner sig i ett riktigt utsatt läge ska försöka ta reda på hur det är.
Det värsta är de käcka tipsen som brukar följa. ”Man kan hitta mycket snyggt second-hand” eller ”köp inte halvfabrikat”, ”ta med lunchlåda till jobbet”, ”planera middagar och inköp”. Tillåt mig asgarva.
I verkligheten måste man sortera upp räkningarna i de som måste betalas och de som inte är lika akuta, även om det blir en massa pålägg och inkassoavgifter månaden efter. Och nästa månad samma sak, i all evighet. Det handlar inte om att försöka få pengarna att räcka, utan att de, de facto inte gör det, hur man än vänder sig. Men man måste ju leva av något också. De flesta som lever på existensminimum lever i verkligheten på mycket, mycket mindre, eftersom normen inte räknar med att man har lån och skulder som måste betalas av. Kronofogden ska ha sitt eller alla extra inkasso- och påminnelseavgifter eftersom pengarna inte räckte till alla räkningar förra månaden. Det finns ju någon form av anledning till att man hamnat i en sådan situation, och oftast inte för att man levt loppan och köpt lyxprylar på kontokorten (en sak jag verkligen hatar intensivt är tv-programmet Lyxfällan, skulle ALDRIG se det). I verkligheten måste man se till att det finns några få nödvändiga basvaror, exempelvis toapapper, för att inte stå helt utan när halva månaden är kvar. De flesta kan nog förstå att utan toapapper blir livet väldigt besvärligt. Kan man inte tvätta sina kläder spelar det ingen roll om det finns billiga på Myrorna. Lever man på ris och havregrynsgröt är det inte så särskilt svårt att planera menyn. Und so weiter.

Visst finns det folk som har det värre. Allting är relativt. Ska inte säga att jag inte har saker att vara tacksam över. Jag har tillexempel Tank som bakade underbara chokladcookies bara för att jag skulle komma på besök och Nora som bjöd på middag och Vampire Diaries. Sämre kan man ha det. Med tanke på att mina middagar de senaste dagarna bestått av en burk soppa med ris kändes det helt lyxigt med pastasallad.