Andra upplagan

Det känns som om jag bor på hotell. Tillbringar några dagar i Noras lägenhet eftersom hon är utrikes. Hotellet har inte särskilt bra roomservice, husan är väldigt slö och jag har inte lyckats lära katten att brygga kaffe ännu.

Men det är enormt skönt och njuter av tystnaden, jobbar lite, glor på gamla avsnitt av Project Runway och tycker det är rätt skönt att ha en hel lägenhet för mig själv och kunna jobba och äta vad jag vill, slippa le och vara trevlig och tillmötesgående hela tiden (det måste man vara när man, som jag ”depends on the kindness of others” (obs, inte ”strangers”). Här har jag kunnat gå runt och vara naturligt sur och otrevlig hela tiden.

Tank och jag ägnade oss åt lite shopping therapy igår. Och konsten att säga nej. Till exempel till en jacka som inte blir snyggare för att den är väldigt billig. Alcantara kommer aldrig att vara särskilt hett, hur man än vänder sig. Jag insåg att jag behöver en stor necessär så jag slipper bära med mig allt nödvändigt i olika påsar. Som nomad vill man ju göra det lite enkelt för sig (kan man ju också skylla på…).

Jag måste erkänna att det känns förjävligt ibland, speciellt när jag drar min resväska och har har en tung ryggsäck med mitt liv (alias datorer och annat elskrot) som ett snigelhus på ryggen. Sedan måste man ju också ha allting i flera olika exemplar, för det man vill ha finns alltid någon annan stans. Te, till exempel har jag nu spritt ut på mina boplatser och skaffat internet som inte bara viker sig varannan sekund (inte så kul när man måste ftp:a stora filer fram och tillbaka hela tiden). För mitt i all det här så har jag ju faktiskt ett jobb också, sliter som en gnu med översättningar, korrektur och allt.

Men i morgon blir det dags igen… att dra väskan runt till nästa ställe. Vill inte riktigt. Men måste ju. Det är liksom inte läge att bitcha över andra saker just nu, att vara vred på saker som är ur led med tiden, världen och människorna. Det här handlar om att överleva, inte så mycket annat. (Fast man kan väl få vara glad över en jeansjacka som satt som gjuten, komplett perfekt, ändå.) Skulle jag bara svära över mitt öde och sitta och tänka bittra tankar skulle det ju inte gå alls. När saker ställs på ända så här monumentalt känns de flesta normala irritationsmoment väldigt triviala. Fast det gör ju inte att jag kommer att acceptera att Hanne Kjöller är en mänsklig varelse, eller att Husmark-Persson inte är satans hantlangare, jag saknar bostad, inte hjärna.

Först flyttade jag, sedan blev det fest. Inte på samma ställe dock.
Festen var mycket trevlig, idel gamla (i de flesta bemärkelser) vänner som det var roligt att träffa. Tror jag var utsvulten på sociala kontakter eftersom alla (utom ett gammalt ex som var lika trevlig som "en mardröm efter en middag på en självdöd gris" för att citera mumintrollet, men det var komplett sekundärt) 
Dansade till och med. "Med någon trevlig?" frågade Nora. Hon menade hångel och romans.
"Med ett gäng utomordentligt trevliga damer" svarade jag, knappast romantiskt, fast jag tror att jag lovade att komma ut på nästa Pride. Jag vet faktiskt inte om jag skämtade eller inte. 
Fast det var knappast någon i sällskapet som tolkade det som en romantisk invit. Fick massor av inviter, men det var mer till besök, middagar, ta en öl etcereta. Tror fakstiskt inte att det var på allvar.
Tror också att jag gav en arkitekt en mycket bra affärsidé, för han bad mig att inte berätta den för någon.


Vi dansade,lämge ine rikigt klädda så elegant, dock

Men det var väldigt trevligt, till nästa morgon när mitt huvud var mycket tungt.
Sover på en uppblåsbar madrass på Madonnas (inte den Madonna, alltså) vardagsrumsgolv.Hoppas bara att mina nattliga vanor inte stör alltför mycket. I natt, till exempel när jag satt (som ganska ofta) och läste korrektur till tresnåret. Fick skaffa större hörlurar som täcker öronen så att jag kan sitta vid le computer och kolla på anime när M tittar på tv och lyssnar på radio (ofta samtidigt).
Drog hit med mitt pick och pack, två resväskor och ett antal kassar och boxar, som nu står staplade längs väggarna.
Mitt sociala liv är otroligt intensivt just nu. Jag har inte bara fikat med Nora, besökt arbetsplatsen, utan även träffat Pingu för lite sushi i gamla stan (och jobb) jag är så otroigt nepotistisk. Så fort jag får minsta kontroll över arbetsutdelningen kontaktar jag mina vänner (jag har en del duktiga sådana) och ger dem jobb.
Om jag fortfarande inte vore så trött och slut efter allt packande och flyttadnde så skulle det vara lättare.
I morgon far Nora bort över natten, så jag ska sova där, så M får lite respit.
För det här är extrem compact living. Trodde aldrig det skulle gå. Tänkte att om en ytterligare sak pressandes in i hennesl lilla bo skulle det explodera eller något.
Ser farm mot nästa nummer av tidningen, jag får nämligen göra planeringen, utifrån vissa hållpunkter. Rätt sorts ansvar, det gillar jag, när man får bestämma mycket men slipper ekonomi och personaltjafset. Orka med det!
Nu ska kag se lite på samurajer som slåss med svärd tills min lilla kemiska John Blund säger tack och hej för den här dagen. Det börjar han göra nu, det går all svårare att skriva...

Just nu bor jag i ett berg av kartonger. Nu börjar dagen F närma sig, vi pratar timmar, inte dagar. F som i flytt alltså, fy fan, förihelvete och alla andra saker på f som jag verkligen inte tänker använda som skällsord, men fast bostad saknas.
Baglady. Ja, mitt liv i fortsättningen kommer att bestå av en stor resväska, tre kabinväskor, två bagar och en rullvagn. Jag tar min handbag (som nu VERKLIGEN kommer att innehålla ALLT)  i ett fast grepp, beautyboxen i den andra och rullar iväg. Katterna är utlokaliserade. En hos Nora och två sitter just nu bakom tvättkorgen hos Madonna och vägrar komma fram. Hon ringde och sa att de tittar upp när hon kommer och pratar med dem. Jag saknar dem. Det känns så tomt här. 
Konstigt nog har inte jorden rämnat och himlen inte fallit över mitt huvud. 
Ska nu packa, diska, packa, slänga, slänga etc, rinse and repeat.
Och slänga mer och mer. Det hade kanske varit bättre att börja i den här änden. När jag började packa la jag ner allt möjligt, men så här på slutet är det verkligen lätt att slänga.
inga saker känns sentimentala, just nu vill jag bara att det ska vara över, städat och klart...

Min nya karriär blir som nomad. (Det låter ju lite snyggare än bostadslös…) Tyvärr innebär det varken kameler eller brokadtält med tofsar och sammetsdivaner och shejkhångel under ökenmånens sken, eller hur det nu såg ut i de gamla stumfilmerna. Jag kommer inte heller att vandra genom öknen på jakt efter oaser (möjligtvis genom Södermalm, på jakt efter kaffe…) Kanske borde byta namn till Katt Nomad, fast det låter ju som något ur gamla seriemaggan. Undrar om man får det? Förmodligen inte, då får man väl göra något konstigt som Nomadberg eller Nomadkvist.

Så om en knapp vecka har jag packat iväg resten av ägodelarna i ett förråd, ackorderat ut katterna och bär mitt hus på ryggen, eller snarare drar det efter mig i en illblå resväska som åtminstone var gratis (och därmed god) och snabbt döpt till smurfen (den har en färg som aldrig något i naturen eller någon annan stans var tänkt att ha).

Hur mycket saker måste man egentligen ha?

Packningen känns väldigt konstig. Jag måste ha någorlunda prydliga kläder för jobbet, sov och hemjobbarkläder, kläder for all occasions (typ kyla eller värme), SAOL o lexikon med mera för jobb, allt man har i ett normalt badrumsskåp (ja, kanske inte de där intorkade nagellacken och nästan tomma hudkrämsburkarna…), några mangor, pennor. Vinterkläderna har jag vakuumförpackat i en slags jättepåse (kul blir det att ta fram den kappan…) som ska få bo i ett förråd och valt ut de kläder jag använder mest och sedan sorterat igen. Ska göra en tredje sortering innan jag blir klar. Det är ju inte som att resa bort en vecka eller två. Här måste allt rymmas. Kommer mest att sakna böcker och ensamhet. Men om inte annat så blir det intressant att sova på golv, soffor och eventuellt något gästrum ett slag. Eller, ja inte vet jag. Tills jag hittar något.

Har åtminstone varit på två visningar och så småningom blir det väl något. Den senaste lägenheten hade varit super, och än har jag inte gett upp hoppet, men det var många människor där. Någon liten farbror gnällde på att lampan i klädkammaren var trasig. Herregud. Det är det sista jag skulle bry mig om. Lägenheten var ren och, om inte tiptop, så i alla fall helt beboelig.

Just nu försöker jag bara packa och inte panikstirra in i väggen, lägga patiens på datorn eller se 700 avsnitt av en anime jag redan sett sju gånger.

Lyckades i alla fall tvätta igår och jobba en massa idag. Måste få undan ett gäng jobb medan jag har snabbt internet. Har slitit hela jävla semestern, som en fullkomlig dåre. Zonar ut helt och hållet och glömmer både att äta och dricka och sen är klockan fyra på morgonen och jag har fortfarande pyjamas på mig. Men det är ju roligt… och ett mer varierande jobb än jag någonsin haft… Jag kunde ju knappast resa någonstans heller, som läget är. Kommer tillbaka trött och vitblek som vanligt.

Det är totalkaos i packningsläget just nu, jag orkar inte ens se på skiten. Tank kommer i morgon och ska hjälpa mig. Jag har knappt gjort ett dugg sedan hon var här i torsdags.

Visst är det nervöst, det kan jag inte förneka.

Men jag försöker att tänka påssetivt. Är det inte det man ska?

Å hej vad kul det ska bli att göra det roligaste jag gjort i min karriär (den där yrkesmässiga, inte nomadbiten) men inte har någonstans att göra det. Ingen egen stans i alla fall.

Missförstå mig inte jag ÄR jävligt tacksam att jag har någon annanstans att ta vägen, hur mycket kan jag inte ens säga. Utan det stödet skulle jag packa ihop, säga tack för all fisken och släppa veven. (Det sköna uttrycket läste jag i en blogg, minns inte vilken).

Men jag vet ju samtidigt att det kommer att bli jobbigt för andra att ha mig inhyst och att det är klart att det känns att jag inkräktar på många sätt, vilket ju är så lagom muntert. Att vara till besvär är det sista jag vill.

Och hur ska jag se det positiva i min situation nu, svara på det om du kan, Mia Törnblom och alla andra positivitetsgurus. Jag har en känsla av att det enda som är positivt med alla dessa föredrag och böcker om hur man blir glad och lycklig är summan på upphovsmakarnas bankkonton.

Känner mig som en sådan där docka med en tyngd i botten som ställer sig upp varje gång den blir omkullputtad. Några erfarenheter rikare blir man ju alltid...