Andra upplagan

Outfit of the day, eller förlåt OOTD det är ju blogging


08:00 (efter frya-fem timmars sömn)O Vaknar av att jag har en katt utsträckt på bröstet med sitt under min haka

08:05 Somnar om, lägger mig på mage

09:30 Vaknar av att den andra katten sitter på min rygg försöker kamma mitt hår med klorna

09:35 Somnar om

11:00 En hund kommer och lägger sig på mig

11:30 Madonna väcker mig. Ska gå ut med hunden, vilket betyder att det är dags att gå upp.

11:45 Packar ihop min ”säng”. Dvd lägger ner sängkläder i en väska och släpar två stora madrasser tvärs över rummet (de ska stå bakom en soffa).

11:50 Sätter på kaffevatten, går in i badrummet

12:00 Sätter mig framför datorn med en balja kaffe, mailar, kollar bostadsförseningen, läser bloggar, ringer några samtal och jobbar (radio i bakgrunden, högt)

15:00 Kommer ihåg att jag inte har ätit.

15:30 Börjar jobba igen

18:00 Går ut med hunden.

18:15 Jobbar

19:30 Äter middag med Madonna (som hon lagat)

20:00 Diskar

20:15 Jobbar (tv i bakgrunden, högt, jag har stängt av radion)

22:00 Går ut med hunden

22:15 Kokar thevatten i en termos

22:30 Sitter framför datorn eller med korrektur & jobbar tills jag ser i kors/är klar.

03:00-5:00 När fingrarna känns som bananer eller jag inte kan sitta rakt duschar jag, mm. Sätter mig framför datorn med en kopp mintte, tar en sömntablett. Spelar lite ordspel på nätet. Ser på något kul.

3:30-5:30 Lägger mig, somnar.

08:30 rinse and repeat, ad nauseam

Those who cant don't teach, they watch anime...

Själva tanken är ungefär som ett tomtebloss, rätt fint när det sprakar och gnistrar men över fortare än kvickt. En tanke som verkar så mycket smartare än vad den är, typ det där lät bättre inuti mitt huvud än när jag faktiskt sa det.

Mina framgångar när det gäller kärlek är typ noll. Den passionerade kärleken alltså. Visst har jag varit kär, till och med haft förhållanden, men har det funkat. Nej. Inte så att det har varat i två veckor (även om det borde ha gjort det ibland). Jag är trög och håller ut i år efter år utan att riktigt fatta varför. Är rätt trögstartad när det gäller att bli kär också, det händer högst en gång per decennium.

Det finns så mycket idéer om hur det borde och skulle vara. När man tror att man är där så sitter det illa och skaver och är inte ett dugg behagligt. Att vara kär innebär bara att få ännu mer ångest.

 Utom en gång. Åtminstone det. Fast det var mindre passion och mer ömsesidig respekt, ingen konkurrens, att få vara helt sig själv och bli uppskattad för det och ha otroligt roligt tillsammans. Att det inte fungerade berodde på helt andra saker, utom vår kontroll och mycket var ett enda långt helvete. Om inte livets jävligheter i form av sjukdom hamnat i vägen kunde vi förmodligen hållit handen ända till pensionärshemmet.

Just nu tror jag inte att jag kommer att hitta ett sådant intellektuellt utbyte, gemensam humor och respekt igen. Jag vet faktiskt inte ens om jag hoppas på det längre.

Fy fan vad deprimerande det låter.

Om jag tänker mig att jag läser den här texten med en clownnäsa på mig kanske… eller samtidigt gör ironiska tecken och grimaser.

Nej, det blir faktiskt inte roligare än så här.

Hertigen av Pisa vill jag prisa,
där han satt och spisa’ på sitt slott.

Tuppar och kalkoner, champinjoner,
ostron och meloner, det var gott.

Skeden tog ett skutt i, tuttifrutti,
rätterna var sjutti plus kompott.

Hummermedaljonger, sju kartonger,
kex och hönsbuljonger, i karott.

Han blev av utav grädden, längst på bredden,
tornet kom på snedden, för hans skull.

PS. Plus några alvedon, ipren, voltaren, nezeril, betablockers, zopiklon, lite nezeril och annat krafs som inte rimmar.. eftersom nu ämnet heter vad jag åt idag... DS.

PSPS. Lennart Hellsing skrev sången och det är varken han, jag eller hertigen av Pisa på bilden. Ledtråd: han har en egen bakelse och var "tämligen fet" vilket jag tyckte passade. Ledtråd: det är inte "Gustav Vasa-bakelser" som en flicka jag jobbade med i bageri en gång sålde hela dagen. Ingen klagade. Historielösa jävlar. DS.

Jag hade egentligen skrivit ett mycket längre och mycket, mycket sorgligare inlägg, men jag kände att jag inte ens orkade läsa det… så det blev det här istället.

Saker mina föräldrar gett mig…

* Möjlighet att lära mig åka slalom som väldig liten (vi dumpar ungen i barnbacken i franska alperna medan vi tar skidlektioner – det tog mig två dagar att inte ramla av liften efter två meter, allt medan de franska små barnen skrattade halvt ihjäl sig)

* Tidig smak för kroglivet (det är där man får äta så mycket efterätt man vill medan de vuxna blir allt fullare, något som förmodligen gjort en hel del för min totala obenägenhet för alkoholism men mycket lite för mina matvanor)

* Man kan skratta åt alla som är mer korkade, inte lika avslappnade och allmänt mindre värda – det vill säga de flesta, inklusive ens egna barn…

* En total oförmåga att säga ifrån – eller ens förstå när andra trampar på en (se föregående punkt)

* Kiss- och bajshumor (tack pappa för den)

* Insikten att det är bättre att vara ensam än att dela sitt liv med någon som tror att allmänbildning är onödigt om man bara känner rätt personer och att aldrig välja en genuint elak och vidrig människa (som pappa). Om man bara träffar intellektuella dvärgar, alkoholister och svin är det bättre att ha husdjur (som mamma)

* ”Men jag skulle ju bara…” och ”men jag tycker ju faktiskt…” är alltid en gångbar ursäkt, utom för mig

* Tack, för att tanken på att jag inte kommer att få några egna barn är så mycket lättare att bära...


Tack för allt, far och mor...

Love.

Min första stora kärlek var nog serier. Klart jag hade läst serier, Kalle och seriemaggan och Chock (som skrämde mig från vettet). Med milt intresse men inte direkt någon passion.

Den kom nog blev jag nog först av Modesty, nej förresten, det var en fransk serie som hette Linda och Valentin. Jag hade halsfluss och av någon helt okänd anledning stod det ett seriealbum vid sidan av Allers och Svensk Damtidning i den närmaste närbutiken dit jag stapplat för att köpa glass.

Det verkade vara något slags science-fiction. Kul och lagom för halsfluss, tänkte jag.

Så började det.

Albumet var nummer fyra i en serie (tror att det blev tretton-fjorton till slut, ja jag har alla). Något hände, jag köpte de andra (fast det fanns aldrig några andra i närbutiken). Sedan investerade jag större delen av studielånet på seriealbum. Bland dem Modesty. Den första samlingen (gula) hade kommit ut. Jag köpte den, prenumererade på X9, köpte på antikvariat och var helt besatt. Jag har läst sönder en uppsättning av böckerna, kanske är inne på tredje exet av vissa.

Sen kom ju Tung Metall, Epix, Pox och allt det där… Crumb, Dori Seda, Dirty Laundry, Weirdo…

Jag var fullkomligt serietokig och hängde så mycket på Alvglans att de undrade om jag ville börja jobba där.

Bröderna Hernandez, fullkomligt älskade (älskar dem) båda två, Pox special med Massimo Rotundo och Manara, Hugo Pratt & Corto Maltese och tusen andra. Galago (eller egentligen långt före den: Svenska Serier. Det finns så många: Klas Katt, Max Anderson, Åke Jävel, David Nessle, Pirinen, Ackebo, Kerold Klang, Barbara och framför allt Joakim Lindegren som jag älskade varmt och hett (på ett icke-stalkeristiskt och mycket platoniskt sätt).

Men förälskelsen mattades av (inte helt, jag läste om dem, men köpte inte så mycket nytt). med några små återfall för att inte bli glömda som Sandman.

Väcktes till liv av Nina Hemmingson och var tvungen att köpa ”Jag är din flickvän nu”.

Men då hade redan mangan ätit upp min hjärna och nu är jag en komplett animé-/manga- och Japannörd (heter det japanolog? Japanofil? Onaka?)

På radio hörde jag någon som sa att Japan-intresset väckts genom mangan hos många unga. Precis som om det bara var något för tonåringar...

I love serier, grafiska noveller eller vad man nu vill kalla det. Det verkar ha kommit en ny våg nu, med många totalgrymma svenska serietecknare, inte minst en hel kvinnor Jagvill ha Loka Kanarps bok, Nina Hemmingsons nya och jag tror allt Lina Neidestam gör.

Jag har varit mer eller mindre besatt och förälskad i andra saker  men tecknade serier var den första riktigt stora kärleken.

Den glömmer man inte.

Det här verkade lite roligt. 30 inlägg med olika teman på 30 dagar. Åtminstone 30 inlägg... Behöver kanske lite struktur i bloggandet. Komma igång, sådär bara. Well, here goes...

Alla gånger man suttit där och rapat, förlåt repat upp jag heter Katt och jag jobbar på det här stället och gör ditten och datten. Har aldrig varit i den där ”hej jag heter Katt och jag är besatt” 12-stegsgrejen. Kanske borde. För jag är besatt. Av diverse saker. Och arg.

Ibland vid de där krystade presentationerna vill man bara säga att det ska ni skita i.

Hej jag heter din mamma och jag jobbar här.

Hej jag heter, nej föresten, håll käft nu skiter jag i det här. Bored now.

En gång på uni var det en kille som sa hej jag heter Jan (kan vi väl säga) och jag är bög. Då var det lite mer provocerande än nu. Folk blev JÄVLIGT provocerade. Jan mös.

Hej jag heter Katt och jag har en dissasociativ och deppressiv personlighetsstörning med lätt maniska drag, jag gillar lila och stretchtyger och guld och sammet och knähundar och travsport

Hej jag heter Katt och jag är mytoman (äsch jag ljuger)

Hej jag heter Katt och har inga byxor på mig

Hej jag heter Katt, nej det heter jag ju inte, vad heter jag nu igen, äsch ni kan kalla mej Kung Berta

Hej jag heter DÖDEN och jag har kommit för att hämta dig



Bra profilbild för fejan

Vadå Halloween? Så här ser jag ut när jag slappar framför tv:n...

Jag är för lättpåverkad. Inte så att jag trillar under bordet efter en lättöl, utan att jag blir alldeles för glad när människor är trevliga i affärer och är de tillräckligt trevliga så köper jag vad som helst. En sanning med viss modifikation. Men det finns en anledning till att jag säger NEJ TACK, JAG ÄR INTE INTRESSERAD med hög röst så fort en telefonförsäljare ringer. Sedan lägger jag på, oavsett om de försöker protestera.
- Varför det jag har ju--
  *klick*, säger jag.
De ringer ju inte upp igen och jag har ju faktiskt bara varit trevlig och inte slösat deras tid.

Men jag är väldigt svag för bra försäljare av smink och skönhetsprodukter.

För ett antal år sedan fanns det en fantastisk kvinna på Renstiernasgatan som var så bra på att sälja saker att man alltid kom ut därifrån med alldeles för dyra schampon och saker som man definitivt inte visste att man inte kunde leva utan. Eller med tre saker för att man något fiffigt följde med på köpet. Dessutom fick man alltid med sig en massa prover på kul saker (som man kunde köpa nästa gång…)

Samtidigt undvek vi sminkavdelningen på Åhléns söder som pesten, för de hade förmodligen Sveriges, om inte världens suraste och otrevligaste expedit. Om man nu ska lägga ut 300 pix på en mascara så kanske man inte vill få onda ögat varje gång…

De kanske har insett det (och flyttat människan till personalavdelningen – det gjorde ett ställe jag jobbade på när de insåg att ingen vågade ringa växeln av rädsla för receptionisten…)

En av de riktigt trevliga jobbar där nu. Jag kanske borde undvika avdelningen helt igen. En genomtrevlig försäljare lyckades prångla på mig ett läppglans från Chanel som jag absolut inte tänkt köpa, inte genom smicker, utan bara genom att vara otroligt entusiastisk och till exempel slita ut ett läppglans ur kartongen och trycka det i min hand. ”Känn hur tung den är, är det inte underbart!”

Jag flydde ut med mitt läppglans innan hon fått mig att lägga ner motsvarande BNP för ett mindre land på hela sortimentet.

 Men det var snyggt. Och håller otroligt bra. Det är ju Chanel… och jag är en av de där som föds varje minut - enligt PT Barnum.

Det känns som om jag bor på hotell. Tillbringar några dagar i Noras lägenhet eftersom hon är utrikes. Hotellet har inte särskilt bra roomservice, husan är väldigt slö och jag har inte lyckats lära katten att brygga kaffe ännu.

Men det är enormt skönt och njuter av tystnaden, jobbar lite, glor på gamla avsnitt av Project Runway och tycker det är rätt skönt att ha en hel lägenhet för mig själv och kunna jobba och äta vad jag vill, slippa le och vara trevlig och tillmötesgående hela tiden (det måste man vara när man, som jag ”depends on the kindness of others” (obs, inte ”strangers”). Här har jag kunnat gå runt och vara naturligt sur och otrevlig hela tiden.

Tank och jag ägnade oss åt lite shopping therapy igår. Och konsten att säga nej. Till exempel till en jacka som inte blir snyggare för att den är väldigt billig. Alcantara kommer aldrig att vara särskilt hett, hur man än vänder sig. Jag insåg att jag behöver en stor necessär så jag slipper bära med mig allt nödvändigt i olika påsar. Som nomad vill man ju göra det lite enkelt för sig (kan man ju också skylla på…).

Jag måste erkänna att det känns förjävligt ibland, speciellt när jag drar min resväska och har har en tung ryggsäck med mitt liv (alias datorer och annat elskrot) som ett snigelhus på ryggen. Sedan måste man ju också ha allting i flera olika exemplar, för det man vill ha finns alltid någon annan stans. Te, till exempel har jag nu spritt ut på mina boplatser och skaffat internet som inte bara viker sig varannan sekund (inte så kul när man måste ftp:a stora filer fram och tillbaka hela tiden). För mitt i all det här så har jag ju faktiskt ett jobb också, sliter som en gnu med översättningar, korrektur och allt.

Men i morgon blir det dags igen… att dra väskan runt till nästa ställe. Vill inte riktigt. Men måste ju. Det är liksom inte läge att bitcha över andra saker just nu, att vara vred på saker som är ur led med tiden, världen och människorna. Det här handlar om att överleva, inte så mycket annat. (Fast man kan väl få vara glad över en jeansjacka som satt som gjuten, komplett perfekt, ändå.) Skulle jag bara svära över mitt öde och sitta och tänka bittra tankar skulle det ju inte gå alls. När saker ställs på ända så här monumentalt känns de flesta normala irritationsmoment väldigt triviala. Fast det gör ju inte att jag kommer att acceptera att Hanne Kjöller är en mänsklig varelse, eller att Husmark-Persson inte är satans hantlangare, jag saknar bostad, inte hjärna.

Med några få undantag. Mest vill jag bita den idiot som översatt de artiklar jag nu sitter och städar upp i. Så det gör ont. Nej, lille vän, man kan inte direktöversätta termer och begrepp. Önskar också att en del kunde fatta att det faktiskt en viss skillnad mellan den och det och att prepositioner inte är något man slänger in hipp som happ i texten när man känner för det.


Voff, voff

Men en sak som verkligen får mig att vilja bli en gammaldags skolfröken, som tar fram linjalen och ger de vanartiga några välriktade rapp över fingrarna, är varje gång jag ser ett semikolon. Alla verkar tro att semikolon är ett kolon, fast lite snirkligt och käckt sådär. Det är inte samma sak. När jag blir envåldshärskare ska felaktig användning av semikolon tamejfan beläggas med spöstraff. Mest för att det är så jävla jobbigt att sitta och ändra överallt. *sliten korrläsare*

Så här bitsk som jag är, kan det vara PMS? Önskar nästan att det vore det. Men tanten har fått ischias något överjävligt, känns som om någon höll på att slita av mig högerbenet, långsamt.

Dessutom vill jag bita satans datatekniker från helvetet (vanligtvis hyggliga människor, som förmodligen fått något slags hjärnsläpp) som skulle installera program på min nya dator men bara la in dem utan att ange serienummer och nu ”ska se om de kan hitta dem”. Här sitter jag och kan intet annat, utom att koka sakta, samtidigt som jobben hopas i inkorgen.

Jag vill förstås bita förskingringskassan, alltid. Hårt. Länge. Som en pitbull med svår abstinens.

Och min käre hyresvärd, som plötsligt bestämt sig för att byta den lägenhet jag bor i mitt i sommaren och här sitter jag bland mina kära träd och balkongväxter och kan inget annat. Utom att koka, sakta och svära. Mycket.

Drömde att det fanns 273 000 lediga lägenheter på bostadsförmedlingen. Men det var ju bara en dröm. Önskedröm. Där hänger jag förstås mest hela tiden nu. Men man kan ju undra ibland, speciellt över de 275 personer som stod i kö för en fyra i Vasastan för 21 tusen i månaden. Smaka på den hyran. De flesta kräver inkomster som ska stå i proportion till hyran, det vill säga tre-fyra gånger årshyran, mao runt en kall miljon för att kunna bo där.

Men de flesta i den kön kanske också bara önskedrömmer.

Jag vill för fan bita mina önskedrömmar också. Nej, en sådan här dag kan man bara citera husgudinnan Dorothy:
Razors pain you,
rivers are damp.
Acids stain you,
drugs cause cramp.
Guns aren't lawful
nooses give
Gas smells awful,
you might as well live.

Jag undrar ibland om jag är bipolär. Depressionen har jag papper på, eller hur man nu ska säga. Men mani. Tja, jag är väl lite manisk, i perioder också. Inte så att jag köper 300 par vänsterhandskar eller ringer upp Nya Zeelands president, lite mer vardagsmanisk. Startar 100 projekt som aldrig blir något. Eller det ska jag inte säga, en del blir ju något. Mani eller inte, i alla fall fick jag bara en energikick idag av okänd anledning. Efter hell week-veckan så har jag mest gått omkring och vegeterat, sovit och inte orkat mycket mer än att borsta tänderna och mata katterna.

Men idag så skuttade jag upp efter konstiga drömmar. Och började storstäda, damma, dammsuga, skura golv. Sen gick jag och handlade. Med rullvagnen. Kanske just därför tyckte jag att det var helt okej att fylla en stor varuvagn. (Min närmaste affär har gigantiska vagnar.) Förmodligen modellerade efter tiobarnsfamiljer, eller, som idag, för en person och tre katter. Jag plockade på mig blomjord och kattsand och två kilo mjöl hit och två kilo dit och en tvåliters juice, shampon och annat tungt. "Jag har ju ändå vagnen." Jojovisst. Sen ska den ju dras, inte bara hem, utan även uppför tre trappor. Men det gick ju. Fast sen känns armarna som spagetti. Eller snarare överkokta snabbmakaroner. Alltihop vore väl en jättebra workout, om inte för mina jävla karpaltunnlar som ställer till det. Mina händer ska inte bära. Inte över 30 kilo uppför backar och trappor i alla fall. Jag måste spara händerna till jobb.

Blev väldigt irriterad på hemvägen när en mamma och en dotter i tioårsåldern kommer gående och går rakt mot mig på gångvägen. Jag har två kassar i en handen och en överlastad shoppingvagn. Ingen av dem hade en tanke på att väja, utan suckar irriterat när de är två decimeter från mig och måste gå runt, kanske för att jag inte flyttar på mig (ut i rabatten, eller vad?). Oupfostrad mamma, med lika ouppfostrat barn. *suckar irriterat*.

Men nu är jag dushad, linimentad, värktablettad och äter färskt bröd. Smörgås... jag har varken haft bröd eller smör de senaste dagarna, så det känns underbart. Ska försöka titta lite på alla tv-serier jag missat på sistone.

Star Wars Day!

Glömde bort det här igår. Hittade det i vänsfären i en helt annan del av internet. Men det borde verkligen ha firats. Sa till en vän att han borde köpa en liten usb-lightsaber. Han blev förnärmad, gillar visserligen SW och så, men vill inte riktigt förknippas med någon annan SF-serie än Babylon 5 – den, enligt honom, mer ”intellektuella serien”. Hahaha. Jag säger bara: Bruce Boxleitners skådespelartalang mot Alec Guinness  – vem vinner…

 Inte konstigt att jag glömde bort vilken dag det var. Den här veckan kan vi helt enkelt kalla Gun, efter en gammal justitieminister vars namn brukade få amerikaner att skratta: Hell’s Week? Gosh. Det är en vecka som skiljer agnarna från vetet, gör pojkar av män (nej det var visst soldatprovet) och får mig att konsumera läsk, godis, kaffe och alvedon i mängd.  Nej, inte DET heller, PMS och sån skit är inget mot boköversättning varvat med korrektur typ dygnet runt. Överlever jag så vore det trevligt, just nu är det halvtid och jag planerar ett par timmar i taget för att orka.

På arbetsplatsen har de någon slags bootcamp-träningsdrive nu, där alla uppmuntras att åla i lera, springa tills de stupar och bli boxade i magen av den stenhårda ledaren (en iskall kille som, efter att ha hört lite om upptågen, knappast verkar vara full av mänsklig värme).

Jag är för övertrött för det här, min humor och associationsförmåga slirar betänkligt. Jag ska inte vara med, kör mitt eget bootcamp i stället den här veckan. Slipper åtminstone bli boxad i magen (och får godis!).