Andra upplagan

Det känns som om jag bor på hotell. Tillbringar några dagar i Noras lägenhet eftersom hon är utrikes. Hotellet har inte särskilt bra roomservice, husan är väldigt slö och jag har inte lyckats lära katten att brygga kaffe ännu.

Men det är enormt skönt och njuter av tystnaden, jobbar lite, glor på gamla avsnitt av Project Runway och tycker det är rätt skönt att ha en hel lägenhet för mig själv och kunna jobba och äta vad jag vill, slippa le och vara trevlig och tillmötesgående hela tiden (det måste man vara när man, som jag ”depends on the kindness of others” (obs, inte ”strangers”). Här har jag kunnat gå runt och vara naturligt sur och otrevlig hela tiden.

Tank och jag ägnade oss åt lite shopping therapy igår. Och konsten att säga nej. Till exempel till en jacka som inte blir snyggare för att den är väldigt billig. Alcantara kommer aldrig att vara särskilt hett, hur man än vänder sig. Jag insåg att jag behöver en stor necessär så jag slipper bära med mig allt nödvändigt i olika påsar. Som nomad vill man ju göra det lite enkelt för sig (kan man ju också skylla på…).

Jag måste erkänna att det känns förjävligt ibland, speciellt när jag drar min resväska och har har en tung ryggsäck med mitt liv (alias datorer och annat elskrot) som ett snigelhus på ryggen. Sedan måste man ju också ha allting i flera olika exemplar, för det man vill ha finns alltid någon annan stans. Te, till exempel har jag nu spritt ut på mina boplatser och skaffat internet som inte bara viker sig varannan sekund (inte så kul när man måste ftp:a stora filer fram och tillbaka hela tiden). För mitt i all det här så har jag ju faktiskt ett jobb också, sliter som en gnu med översättningar, korrektur och allt.

Men i morgon blir det dags igen… att dra väskan runt till nästa ställe. Vill inte riktigt. Men måste ju. Det är liksom inte läge att bitcha över andra saker just nu, att vara vred på saker som är ur led med tiden, världen och människorna. Det här handlar om att överleva, inte så mycket annat. (Fast man kan väl få vara glad över en jeansjacka som satt som gjuten, komplett perfekt, ändå.) Skulle jag bara svära över mitt öde och sitta och tänka bittra tankar skulle det ju inte gå alls. När saker ställs på ända så här monumentalt känns de flesta normala irritationsmoment väldigt triviala. Fast det gör ju inte att jag kommer att acceptera att Hanne Kjöller är en mänsklig varelse, eller att Husmark-Persson inte är satans hantlangare, jag saknar bostad, inte hjärna.