Andra upplagan

Det känns rätt underligt att vara ledig. All dressed up and nowhere to go... nej, inte direkt, raggsockor, leggings och en rätt sliten huvajacka är knappt ens dressed.
Katterna hatar sitt nya godis. De tittar på mig som om jag försökt ge dem råttgift och vill bara ha vitaminer.


Myter man hört förut:
- Vet du att alla adventsstjärnor är vända uppochner och egentligen är sataniststjärnor?
- Men de är ju sexuddiga, knappast några pentagram.
- Man vet aldrig.
I samma klass som att man blir full om man blandar öl och magnecyl (eller var det coca-cola och magnecyl)
eller att coca-cola innehåller kokain även idag  (jodu, önskedröm på bara...) eller att röda M&M kan innehålla knark. (Vilken sort är ospecificerat, kanske  det "extra starka knark" som DN skrev en gång att polisen hittade på golvet under en razzia mot någon krog.)
Men om någon berättar en vandringssägen är det svårt att säga emot, eller att få rätt. Jo, det hände ju kalles fasters brors kusin och han berättade det. 
En del av dem dyker ju upp i tidningarna också. Och det vet väl alla att allt som står i tidningen är sant.
Urban legends. Också en fullkomligt värdelös film som jag en gång råkade hyra för att jag gillade omslaget. Men bilden hade i princip ingenting med filmen att göra. You can't judge a book by it's cover, verkligen.

 Nu är de igång igen, de där jävla satanisterna...

Och har säkert detta fina broderi på väggen:

En av de bästa julsångerna.
Som vanligt for jag fram och tillbaka som en skottspole på julafton. Mycket väntande på tunnelbanor, men med bra bok och musik var det inte så farligt.
Nora sov hos mig natten innan. Hon kom med en jättesäck klappar till alla som hon måste fira julafton med. Är det inte ett ganska dåligt tecken om någon upprepar "det kommer att bli trevligt" för sig själv om och om igen? Och önskar sig valium eller något liknande för att klara dagen? Deras julaftnar är otroligt stela. Jag var där i tio minuter en gång och det kändes som om jag fått kramp i käkarna av det tillkämpade leendet. Nora sticker alltid iväg på något party på kvällen. Vi hade i alla fall en skrattrolig kväll med sherry, te och choklad. Men vi var båda väldigt trötta och somnade lilte efter midnatt.
När klockan ringde hördes ett litet pip bortifrån soffan. "Ska vi snooza?". 
Skönt när andra har samma inställning som en själv.
Vi hann i alla fall äta frukost, tända ljus och ta det lite lugnt, innan hon hastade iväg och jag brände dvd-skivor med anime för glatta livet.
Sen for jag iväg och handlade räkor, träffade Madonna som tog hem dem, åkte till sjukhuset för att träffa Bart och sen till Tank som var jättesjuk. Men hon lyckades i alla fall göra lite mat och följa med hem till Madonna där hon låg på divanen och mådde illa. Så illa att hon var tvungen att åka hem utan att äta.
Madonna och jag blev mätta på räkor och vin och orkade inte ens med fikon i cognac. Så vi tar om middagen en annan dag, när Tank mår bättre.
Madonna är ganska kvällstrött så jag var hemma strax efter midnatt, gosade med katterna och somnade i soffan (brukar inte hända, jag har inte ens någon tv) med ett korsord.


Vilken julklapp: jag vann en t-shirt i Lottens julkalenderblogg! Brukar verkligen inte vinna. Jag har gissat och gissat, ofta fel, men den här dagen hade jag åtminstone till hälften rätt. Är fortfarande irriterade över att jag inte löste Eric Linklater. Det blåser på månen läste jag så många gånger att jag borde kunna den utantill.

Ska testa om jag snarkar så jag väcker mig själv (sant, det går) eller har sömnapné som det heter om man vill vara lite fin i kanten. Har fått hem en visserligen liten och portabel utrustning, men den har massor av sladdar och konstigheter som ska tejpas fast och sättas på olika ställen.



Eller tänk om jag blir så nervös att jag inte kan sova alls. Så nu ska jag slappna av, slappna av, inte tänka så mycket, sådärja. Varför surrar apparaten? Ska jag verkligen kunna sova med något som surrar på magen?
Nu tar jag en sömntablett! Skål!

Vaknar jättesent varje dag, okej idag vaknade jag klockan 10 men sommade om. Skönt. Är en av dem som ständigt behandlas som andra klassens medborgare. Kvälls- eller nattmänniskor. Morgonmänniskorna vill inte ens gå med på att vi existerar. Vi ska ständigt ha dåligt samvete för att vi inte skuttar upp ur sängen klockan sju med ett leende.
På jobbet, den tiden jag befann mig på kontoret verkade en del av killarna har något slags machotävling om vem som var först på jobbet på morgonen. De mätte förmodligen någonting utan att egentligen göra det.
Ja, herregud.
Noras otäcka monstermor brukar ringa henne tidigt på morgonen, speciellt om hon vet att Nora varit på någon form av baluns dagen innan, för sover man på förmiddagarna är man en dålig människa.
"Då förlorar man ju hela dagen" är ett vanligt argument? Till vad? Undrar jag.  Vad skulle jag ha gjort om jag gick upp klockan 8 (det är ju helg)? Haft ångest för att jag inte är ute och joggar/putsar fönster/bygger en veranda/hjälper gamla tanter över gatan, som alla andra?

Nej, jag är glad om jag kan somna alls. Visserligen inte utan lite hjälp. Att vara vaken i flera dygn tills man faller ihop är inte att rekomendera. Nu sover jag åtminstone, även om det inte alltid är på socialt acceptabla tider.

 
Jag blev väckt klockan åtta på morgonen. Inget kaffe fanns det heller...

Ska snart ge mig ut i kylan hem till Nora, som ska laga middag åt mig.

Trodde jag att jag skulle vara ledig? Det var ganska optimistiskt. Fick ett mail från marknadschefen Ulla, som ”inte var helt nöjd” med en översättning som hon beställt (inte av mig, jag misstänker någons 98-åriga totalsenila mormor som inte kan ett ord engelska?) så kunde jag titta på den. Visst kunde jag det.

Efter ungefär fem sekunder ilmailade jag Ulla och bad henne stoppa publiceringen.

Översättningen eller vad man nu ska kalla det var av en sådan kaliber att den knappast kan förstås av någon frisk människa. Ord staplade på varandra, utan sammanhang, svengelska direktöversättningar. Hon borde inte vara ”lite missnöjd”. Hon borde vara skitförbannad. (Fast om det var mormor förstår jag, man ska vara snäll mot sina gamla släktingar.)

Så nu gör jag om. Från början. Undrar över en sak. Det här med att lägga till epitetet tjej efter någonting, till exempel Tulpantjejer – som kan vara en sammanslutning för kvinnor som jobbar med tulpaner. Jag tycker det låter lite konstigt, speciellt på engelska. Tulip Girls. Som om det var småflickor i femårsåldern och inte vuxna och fullt kapabla kvinnor som gjort strålande och mångårig karriär i tulpanbranschen. Jag skulle hellre säga Tulip Women, men det kanske bara är jag. Tjej låter fel på något sätt, vill bara skriva Tulip Grrrls. Jag är nog lite trött. Vi lägger ner för idag. Börjar fnissa för minsta lilla, joint venture, ha ha ha ha.

 Kallar du mig tjej en gång till så...*)

Nej, jag är nog lite utmattad efter nattens korrektur. Allt smakar fisk. Även te. Kanske är ett annalkande migränanfall. Sov dåligt och fick boka om mitt fotmöte till tisdag. Drömde konstiga drömmar om att jag och Tank tittade på gayporr med otäcka våldsinslag och högljutt kritiserade den bristande realismen i filmen.

Tror att jag ska titta på 2012 nu. På tal om bristande realism. Inte så mycket varken gay eller porr dock, misstänker jag.
*) När jag var mycket liten trodde jag länge att den här eminenta filmen hetter "Faster Katt, killekill". Nej, jag såg den inte, bara en affisch på en lekkamrats storebrors rum.

Klockan är 23:15 och jag vill inte jobba. Men jag antar att jag måste, korrekturläsning hej och hå och deadline är imorgon klockan 8. 
Redaktör: Vill du att hellre ha deadline klockan 9?
Jag: Nej tack.

Vad trodde hon? Det är ju inte så att jag skulle gå upp fyra och jobba. Jag går hellre och lägger mig då (extrem nattuggla). Tror att jag la grunden när jag pluggade och jobbade natt, det bästa var att åka hem och sova när alla trötta var på väg till jobbet.
Och jag är ju faktiskt ledig hela dagen sen. Framåt eftermiddagen kommer jag dessutom att gå som på små moln efter fotbad, fotmassage och pedikyr hos min favoritfotskötare som tagit hand om mina fötter i tio år nu. VIsserligen har det blivit en bit att åka (förut sprang jag bara runt hörnet), men det gör inte så mycket. Behöver inte ens passera ondskans hus (där jag bodde förut) på vägen. Funderade på att gå dit en natt och sprejmåla det på fasaden, men det var mer en lustfylld tanke. I verkligheten är jag ganska glad att slippa the house of horror. Ibland känns det konstigt att inte bo där längre. Men mest skönt.

  Hej då puckogatan, mej ser ni aldrig mer.

Fyra timmar senare:'
Klar, klar, klar. Och klockan är bara barnet 4. Nåja, jag får ju sova flera timmar innan budet kommer och hämtar.

Vådan av att ladda ner anime med japanskt tal och undertexter, gjorda av fans: ibland kan de vara på tjeckiska. Och så bra på japanska är jag inte. Av 30 sekunders tittande förstod jag bara "din bror" och "skojar du?".
I min strävan att förstå mig på detta märkliga språk har jag bara kommit till glosstadiet, nästa steg är grammatiken. Sen kan vi börja prata läsning.
 Tjeckiska förstår jag inte alls.

Att Danmark inte längre är ett särskilt trevligt land har man ju förstått. Det senaste skojiga tillskottet "Lymmellagen" ligger ungefär lika långt från danskt gemyt som man kan komma. Man får lite fascistoidvibbar. Tanter som röker cigarr, öl hvergang, smörrebröd, kro, snygg design, Lousiana, Skagen och allmän mysighet ska de bytas ut mot alltmer öppen rasism och poliser som får spärra in vem som helst utan anledning?  Danmark, för fan, vad var det som hände?



Hemliga Morsan och Isobel har skrivit tänkvärt om detta. Jag håller med.

Korrläser ett säljbrev som jag fått för översättning och inser att människan som skrivit det kopierat in hälften från ett gammalt utskick som jag redan korrläst. Är mina ändringar införda? Givetvis inte ett dugg. Vad är det med folk? Tror de att stavfel, särskrivningar och meningar där hälften fattas inte märks? Kan de inte läsa? Tror de att deras kunder inte kan läsa?
Mejla hjälper tydligen inte så jag ut det markerade allt med rödpenna på papper. Nu ser det ut som Stockholms blodbad. Tant språkpolis tänker ta den lille gossen i örat i morgon och förklara ett och annat om livet och döden. "Say hello to my little friend..."*) Självklart tänker jag vara både artig och trevlig, för då har jag förmodligen lugnat ner mig lite. Idag skulle jag förmodligen sätta eld på hans slips.
*) Svenska skrivregler, SAOL eller förresten det är nog för svårt, så det blir Svenska för Dummies.




Har inget jobb som hänger över mig i kväll. Det känns väldigt märkligt. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

Ja, tänk vad livet är roligt ibland. Sitter och skriver till fördjävlighetskassan. Är precis klar med en floskelfylld marknadsföringstext. I flera dygn satt jag med boköversättning från arla till särla vilket förmodligen inte var speciellt bra för mina händer. Stundtals kände jag inte fingarna. Tur man har fingersättning.
Lyckades ta mig ut i snöstormen för att hämta paket. Shoppinglust och inga pengar resulterade i två snygga tröjor från La Redoute. Jag postorderhsoppar åtminstone inte när jag är full (jag var helt nykter, promise). Nora gör det ibland, med varierande resultat (det är så jobbigt att skicka tillbaka när man råkat beställa en ullrock i stället för ett par tajts).
I jobblivet är (förhoppningsvis) värsta stressen är över för tillfället så det är nog dags att falla i koma.
Tror att jag skule göra något i morgon, men hjärnan är mos och jag minns inte.
 

 Skönaste stilen: Beth forever

Senaste köpet: En cola zero från Mat på jobbet-kylen på – jobbet.

Senaste förälskelse: Japan

Senast förbannad på: Att sjukvårdsministern inte sitter i fängelse ännu

Senaste sms:set var ifrån: Nora

Vilken är den bästa/värsta stilen du haft? Hellång läderkappa

I väskan har jag: Skulle vilja svara ”kalashnikov, en kvarting eau de vie, Hello Kitty-massagestav, Dr Hauschka och Bruno K Öjers samlade verk.” Men det är ju inte sant. Min Dr Hauschka är slut.

Det absolut fulaste som finns: Just idag ljusbruna knähöga stövlar med hög svart klack och instoppade blå jeans. Kvinnan jag såg på banken trodde nog hon såg ärtig ut men i stället såg hon hjulbent och väldigt tacky ut. Å andra sidan så såg alla andra på banken väldigt snygga ut i jämförelse, fast tacky-kläderna förmodligen kostat lika mycket som alla andras sammanlagt.

Har du några känslor? För mig ännu Clas-Göran?

Mest överanvända ord: yes, möjlighen skit,

Vem är bäst på hela planeten? Tank

Hur smart är du på en valfri skala? Skitsmart

Till frukost äter jag: Kaffe eller te, kanske lite gröt, godis, frukt eller kall pizza. Idag= 3 st coctailtomater. Bäst: amerikansk dinerfrukost.

Här lunchar jag: Vid datorn

Hit går jag efter jobbet: Jobbar för det mesta hemma, så jag får väl säga köket

En onsdagskväll går jag: till datorn

På torsdagen vaknar jag: oftast

Har du någonsin Googlat dig själv? Självklart

Sökt efter ditt namn på Flashback? Tror inte det finns där. Har sökt Noras häxmorsa däremot. Hon fanns. Inget riktigt snaskigt skvaller dock. Too bad.

Fejkat en stämpel för att komma in på krogen? Nej. Va? *helt ute*

Ljugit om din ålder: Åt alla håll.

Druckit slattar? Nej fy fan! Urk, äckligt.

Nu verkar alla plötsligt vara så pigga på att ge diagnoser till höger och vänster. Om mig alltså. Här har man kämpat i åratal och bara behandlats som en "tant med mössa" och obestämbara symptom och läkare som hummar och mummar om att det är svårt att säga vad det beror på.
Plötligt vill alla ge diagnos, även psykiatrin som nu förpackat mig i sin lilla låda. Tack för det, säger jag. Även om man inte direkt skrattar på sig av glädje, så är det bra. Skitkassan kanske tar sitt förnuft till fånga nu. Hurrar lite tyst för mig själv och ler. Jag får väl inte skratta högt. Då kanske helveteskassan inte tycker att jag är tillräckligt nedstämd. *Läser Sylvia P för att komma i rätt stämning* eller kanske den där animefilmen Eldflugornas Grav som var så sorglig att man, enligt min vän "börjar gråta redan vid förtexterna".

Nästa gång något fullkomligt ärkepucko från försäkringskassan ringer så kanske jag ska sätta på filmen och gråta så förtvivlat att jag varken hör vad de säger eller kan prata. Då slipper jag ju höra "åsikter" från någon skvatt galen person som varken har läkarutbildning eller hjärna och inte vet något om något. Det vore skönt att slippa deras fina "förslag" på vad jag ska göra i stället för att vara sjuk, till exempel  1. ta en magnecyl  2. göra en hysterektomi 3. offra en get till satan. Det har hänt. Kanske inte nummer 3 så ofta. Men i alla fall.

 En spruta i baken och så bär det i väg, som Vilmer X sjöng. Om min doktor såg ut så där, ja tack.

Igår var det dags att återigen rissla upp sig för det årliga julevenemanget. Det kändes rätt ok och mycket bättre än jag någonsin hade hoppats. Ett plus för att jag missade fördrinken och precis hann till middagen. När baren och dansen öppnade smet jag. Nora hade satt upp mitt hår i någon konstifik frisyr som var helt perfekt. Det enda var att det är väldigt svårt att äta med handskenorna på, så jag la dem i knät under middagen.
Sen behövde jag ju inte störta ut och röka mellan rätterna heller, vilken lättnad. Och jag vet precis vilka som feströker, inte för att jag såg dem, utan för att jag kände det på lukten. Allt är inte lika roligt i rökfriheten.
Eftersom festklädd numera oftast betyder svart, vilket de flesta annammat, hade jag det också. Man har ju varit med förr. Även min kavaj, som faktiskt nästan är tonåring. Fast inte använd alltför ofta, och därför fortfarande hänger med. Med skor av märket Sköna Marie (alla tanters sko) och byxor som varken är jeans eller mjukis, men inte riktigt fancypants heller, kände jag mig rätt ok. Den tid när jag kunde ha på sig något obekvämt bara för att det är fest är definitivt förbi. Inga nipslips här. 
Jag känner mig lite som författaren som skrev förord till en av PZBs första böcker och konstaterade att han hade slipsar som var äldre än henne, hon var i alla fall runt 25 då och riktigt så kufig är jag inte. Än. 

 
Iförd festkläder försökte jag se ut som om jag hade roligt.

Karpaltunnelsyndsrom låter som en film från 70-talet med Sally Fields.
Jag trodde det var den amerikanska benämningen på musarm. Fel fel fel.
Båda händerna. Väntar på tid hos handkirurg.
Jag säger då det, eller mattaku, som de säger i mina älskade animeer.

Så här ska jag numera vara klädd. Även när jag sover. Handskenorna ser åtminstone lite coola ut.  Resten - not so much. Inget jag vill rekommendera. Enligt doktorn låg det på lut, men det var flytten som utlöste det hela. Jag är inte sjukskriven heller, vill inte trassla till det eftersom jag redan är deltvis sjukskriven för en helt annan åkomma (men inte börjat få ersättning än). Då exploderar väl skitkassan.Får jag för ont sa min kära doktor att jag skulle ringa.