Diagnos: pucko
Nu verkar alla plötsligt vara så pigga på att ge diagnoser till höger och vänster. Om mig alltså. Här har man kämpat i åratal och bara behandlats som en "tant med mössa" och obestämbara symptom och läkare som hummar och mummar om att det är svårt att säga vad det beror på.
Plötligt vill alla ge diagnos, även psykiatrin som nu förpackat mig i sin lilla låda. Tack för det, säger jag. Även om man inte direkt skrattar på sig av glädje, så är det bra. Skitkassan kanske tar sitt förnuft till fånga nu. Hurrar lite tyst för mig själv och ler. Jag får väl inte skratta högt. Då kanske helveteskassan inte tycker att jag är tillräckligt nedstämd. *Läser Sylvia P för att komma i rätt stämning* eller kanske den där animefilmen Eldflugornas Grav som var så sorglig att man, enligt min vän "börjar gråta redan vid förtexterna".
Nästa gång något fullkomligt ärkepucko från försäkringskassan ringer så kanske jag ska sätta på filmen och gråta så förtvivlat att jag varken hör vad de säger eller kan prata. Då slipper jag ju höra "åsikter" från någon skvatt galen person som varken har läkarutbildning eller hjärna och inte vet något om något. Det vore skönt att slippa deras fina "förslag" på vad jag ska göra i stället för att vara sjuk, till exempel 1. ta en magnecyl 2. göra en hysterektomi 3. offra en get till satan. Det har hänt. Kanske inte nummer 3 så ofta. Men i alla fall.
En spruta i baken och så bär det i väg, som Vilmer X sjöng. Om min doktor såg ut så där, ja tack.
