Trovärdighet, journalistik & reality-tv
”Var försiktiga med gåvor som utgörs av smink eller kläder” skriver en ekonom angående om storbloggare ska få skatta för saker som företag skickar till dem. Jag förstår inte varför just modebloggarna eller över huvud taget bloggare ska sättas åt. När det gäller journalister i gammalmedia handlar det tydligen bara om etik när de själva inte recenserar produkter eller blir bjudna på resor.
Det är ingen ny diskussion. Bjudresor har exempelvis varit uppe på tapeten många gånger. Förr duggade de tätt, precis som julbord och middagar. Presenter singlade in hela tiden, företag skickade ut saker på vinst och förlust för att få dem recenserade eller i samband med lanseringar. Annonsörer skickade tårtor och godis för att man skulle bli välvilligt inställd till dem. Var man på en mässa kastade säljarna t-shirtar och saker efter en, speciellt om det stod press på namnskylten. Ekonomin har väl viss del i att det inte är lika frekvent och flashigt idag. Men ändå. Att ta upp sådant man fått och aldrig bett om i deklarationen? Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skulle jag då, när jag jobbade som journalist, tagit upp fula t-shirtar och reklampennor? Eller resor jag gjort för att se en eller annan lansering? Absolute Christmas-skivan jag fick av ett dataföretag 1996?
Det handlar om trovärdighet, säger de avundsjuka och objudna. För övrigt de enda som klagar. Trovärdigheten minskar inte för att man åker på en bjudresa. Trovärdigheten minskar bara om man skriver att saker är bra som bara är skit. Det kommer folk nämligen på. Vilket säkert många av de bloggare som skriver positivt om allt de får i sin hand kommer att upptäcka.
Men då när det diskuterades om man över huvud taget skulle åka på bjudresor och ta emot saker pratade jag om det med en vän som arbetade på en modetidning. Hon bara skrattade åt mig och visade lite av den enorma mängd smink och prylar som östes över dem. Men att försöka skriva hur det verkligen går till går inte. Under en konferens sa en journalist på en av de stora dagstidningarna med darr på rösten och tårar i ögonen att den tidningen minsann betalar för just de resor som vi andra (köpta, menade han) blev bjudna på. En representant för ett av företagen berättade senare att visst, de hade pratat om att företaget skulle fakturera tidningen, men tidningen hade aldrig hört av sig mer om saken.
Jag är personligen glad för samtliga bjudresor jag åkt på. Fick se platser och bo på hotell jag aldrig hade åkt till eller bott på som privatperson, men samtidigt har jag heller aldrig skrivit mer positivt om något som lanserats bara för den sakens skull.
Mitt arsle, kunde jag ha sagt om jag hade varit engelskspråkig.
Men nu är ju bloggarna en ny marknadsföringskanal som förstås är guld värd för företag, i alla fall de bloggar som har många läsare.
En skillnad bara, i tidningsvärlden, om man bett att få testa något för att skriva om det lämnar man oftast tillbaka det, i alla fall om det är dyra prylar. Böcker, program och småsaker, inte. Det är recensionsex, som de ändå inte kan sälja sedan. Ska man betala för saker man testat? Eller böcker man fått som man inte ens öppnat? Struntprat och nyhetstorka, är väl vad det handlar om. Att sen skatteverket svarar på jävligt snedvridna frågor efter bästa förmåga är något helt annat. Hela den där lagstiftningen är ganska snårig, om man får en gåva i ersättning för en motprestation räknas det delvis som gåva, delvis som köp. Men det kan väl knappast gälla saker man aldrig bett om?
Sponsring är väl mer av horeri något helt annat, det är väl att åka om kring i en bil där det står ”Gällen jakmjölk är skitgott” eller ”Telia är bäst”. Tycker att förnedringsfaktorn för sådana saker är så pass hög (som att låta tv eller tidningar vara med när man gör saker bara för att få dem sponsrade) att de som faktiskt gör det får betala tillräckligt. Jag menar, kan man verkligen bli tagen på allvar efter att ha fått bröllop, hemmorojdoperation, bröstförstoring eller resa sponsrad och uppfläkt i kvällspress och tv? *kompakt ointresse* Nej, i stället för att klaga på att kommersiella företag sponsrar saker, varför inte kräva att sådant vi faktiskt själva sponsrar *concerned skattebetalare* kostar betydligt mycket mer (*host* kungahusets*host* bröllop husbyggen resor fester shopping) och det mesta får vi aldrig ens se. Nej, låt kungahuset bli en realityshow, som Big Brother ungefär, med kameror överallt. Man skulle kunna följa enskilda personer och betala mer för det. Se varje litet guldornament när de renoverar Haga Slott, följ med på fester, tandläkarbesök och se Silvia hos plastikkirurgen. När man läser löpsedlar ter det sig ju ändå som en slags freakshow. Det kunde bli succé. Och det skulle knappast hindra varken kvällstidningar eller skvallerpress, de skulle fortsätta hitta på nyheter i alla fall, förmodligen skulle det bli ett rejält uppsving för dem också. Och varför inte låta företag vara med och sponsra? Till exempel Tena Lady i vackert guldbroderi längs fållen på Silvias nobelklänning. Eller Atlas Copco? Spendrups? Gällivare Stadshotell? Svenska företag, fattas bara. (Eller vilka företag är egentligen svenska idag? äger inte Nestlé och CocaCola allt?)
Men vore det inte lite synd om kungahuset? Nej, de är ju för fasen bara symbåååååler. Och så himla bra för Svääärrje. Men var det då! De som tjänar mest på att kungahuset finns är väl ändå skvallertidningar och paparazzis. De kunde ju få lite semester och pappaledighet och sjukpenning (well, lycka till med den…) och så, som alla andra. Vi betalar för dem, är det inte dags att de ger lite valuta för pengarna? Jag menar, de kunde ju tjäna in lite stålar till statskassan i stället för att åka runt och parta med diktatorer och annat skit. Jag ger mig sjutton på alla rojalister som rynkar på näsan och talar om tradition och sådant skulle vara de första som betalade för tjänsten, hur mycket som helst för att få se Silvia i duschen.
Klicka på bilden så blir den lite gladare...
Prankmonkey har lite liknande tankar om hur kungahuset borde ge mer monetär utdelning för pengarna under parollen Mer kung för din krona
