Andra upplagan

Da Capo al Fine

Spirituell eller bara skitfull

Publicerad 2010-02-01 16:47:53 i Herregud, har du ett socialt liv?,


Jag var på party i fredags. Jag som maximalt gör en sak om dagen och är sällsynt osocial var först ute på restaurang (bjuden) och åt sushi och drack öl. Sen var gamla tanten för trött och tänkte åka hem, men tänkte om och gick till Nora där det var ungdomsfest. (Alla var åtminstone mycket yngre än mig). Eftersom klockan var långt före midnatt var det inte många där när jag kom, men sen blev det allt fler. Första gången på ett halvår när jag var ute i en rökdimma (de flesta jag känner nu har slutat). Visst ryckte det i rökreflexen, men samtidigt var det lite jobbigt att det blev så rökigt, så jag hängde ute i köket, men som på alla goda fester hängde det andra trevliga människor där. Jag kände mig ovanligt social (full?) och pratade på med alla. Alla andra var också roliga och spirituella (vad hade Nora lagt i bålen?) utom en kille som frågade hur gammal jag var, egentligen. Vadå egentligen, jag hade inte sagt ett ord om den saken.
Jag är förmodligen äldre än din farmor, sa jag.
- Jaså, jaha, men hur gammal är du?
- Sånt frågar man inte om inte någon vill svara, sa jag. (menade det ska du skita i, vilket nog hördes) Då blev han sur och gick.
En av tjejerna klappade mig på axeln och sa att jag skulle strunta i honom. "Det gör vi allihop." Aha, tänkte ha, I know you, den dör jobbiga typen som tror att det är charmigt att tjata och säga emot. En sådan som kan ägna tímmar åt att klanka ner på filmer eller musik man gillar och kallar det "diskussion".
Det kan bero på att jag har nya tänder (provisoriska) och numera inte ser ut som ett "knarkande fyllesocialfall" (enligt min mamma, drottningen av empatilandet).
Jag blev övertalad att sova över och tillbringade följdaktligen hela nästa dag under ett duntäcke, tittande på gamla NCIS-avsnitt och försökte återfå min mänsklighet. Det gick sådär. Vid fyratiden åkte jag ändå hem och sanerade mig från topp till tå. Nu ligger alla mina kläder från kvällen i en platspåse och väntar på tvätt.

Jaja, jag klarar i allafall en social sammankomst. Kände inte heller någon större ångest över att ha betett mig på något sätt (så full var jag inte).

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela