Äntligen!
Nej, jag har inte fått Nobelpriset. Men äntligen är satansjobbet från helvetet ivägskickat och klart. Efter mycket blod, svett och tårar (nja, blod och blod, bildligt talat i alla fall) och ett hem som ser ut som om ett gäng babianer på tunga droger levt rövare här i veckor och slängt runt saker på måfå. Jag har tassat runt från säng till skrivbord till vattenkokare och kylskåp och tillbaka igen i vad som verkade som en sisyfosvandring.
Men nu är det över.
Normal arbetsdag i morgon känns tamejtusan som semester.
För att verkligen dra ut på det sista stack jag iväg i går kväll och var lite social (något som varit helt omöljigt under den senaste månaden) och åt middag med gamla vänner. När jag kom tillbaka efter några glas gott vitt vin gjorde jag det sista vid midnatt. För fast jag haft hela dagen på mig ska väl ingen tro att jag gjorde ett skapandes grann annat än att fundera på hur jag skulle hinna. Traditionen av att alltid vara ute i sista sekunden och stressa ska ju inte brytas. Hur skulle det se ut? Jag kanske till och med skulle må bra? Huga.
Men nu tror jag faktiskt att jag ska svimma lite grann...
För övrigt så är jag så fruktansvärt trött på att bo med delat badrum och utan vatten. Bostadsförnedringen har skickat ut så många kallelser till visning att jag helt plötsligt inte fick anmäla mig till fler lägenheter. Men vad hjälper det när jag som bäst blir 3:a och i de andra fallen står på plats 17, 19 och 27? Det blir inga lägenheter i alla fall.
