Andra upplagan

Da Capo al Fine

Äntligen!

Publicerad 2013-05-27 14:00:00 i 9-5, Bostadsförnedringen,

Nej, jag har inte fått Nobelpriset. Men äntligen är satansjobbet från helvetet ivägskickat och klart. Efter mycket blod, svett och tårar (nja, blod och blod, bildligt talat i alla fall) och ett hem som ser ut som om ett gäng babianer på tunga droger levt rövare här i veckor och slängt runt saker på måfå.  Jag har tassat runt från säng till skrivbord till vattenkokare och kylskåp och tillbaka igen i vad som verkade som en sisyfosvandring. 
Men nu är det över.
Normal arbetsdag i morgon känns tamejtusan som semester. 
För att verkligen dra ut på det sista stack jag iväg i går kväll och var lite social (något som varit helt omöljigt under den senaste månaden) och åt middag med gamla vänner. När jag kom tillbaka efter några glas gott vitt vin gjorde jag det sista vid midnatt. För fast jag haft hela dagen på mig ska väl ingen tro att jag gjorde ett skapandes grann annat än att fundera på hur jag skulle hinna. Traditionen av att alltid vara ute i sista sekunden och stressa ska ju inte brytas. Hur skulle det se ut? Jag kanske till och med skulle må bra? Huga.
Men nu tror jag faktiskt att jag ska svimma lite grann...
 
 
För övrigt så är jag så fruktansvärt trött på att bo med delat badrum och utan vatten. Bostadsförnedringen har skickat ut så många kallelser till visning att jag helt plötsligt inte fick anmäla mig till fler lägenheter. Men vad hjälper det när jag som bäst blir 3:a och i de andra fallen står på plats 17, 19 och 27? Det blir inga lägenheter i alla fall. 

Äntligen!

Publicerad 2013-05-27 14:00:00 i 9-5, Bostadsförnedringen,

Nej, jag har inte fått Nobelpriset. Men äntligen är satansjobbet från helvetet ivägskickat och klart. Efter mycket blod, svett och tårar (nja, blod och blod, bildligt talat i alla fall) och ett hem som ser ut som om ett gäng babianer på tunga droger levt rövare här i veckor och slängt runt saker på måfå.  Jag har tassat runt från säng till skrivbord till vattenkokare och kylskåp och tillbaka igen i vad som verkade som en sisyfosvandring. 
Men nu är det över.
Normal arbetsdag i morgon känns tamejtusan som semester. 
För att verkligen dra ut på det sista stack jag iväg i går kväll och var lite social (något som varit helt omöljigt under den senaste månaden) och åt middag med gamla vänner. När jag kom tillbaka efter några glas gott vitt vin gjorde jag det sista vid midnatt. För fast jag haft hela dagen på mig ska väl ingen tro att jag gjorde ett skapandes grann annat än att fundera på hur jag skulle hinna. Traditionen av att alltid vara ute i sista sekunden och stressa ska ju inte brytas. Hur skulle det se ut? Jag kanske till och med skulle må bra? Huga.
Men nu tror jag faktiskt att jag ska svimma lite grann...
 
 
För övrigt så är jag så fruktansvärt trött på att bo med delat badrum och utan vatten. Bostadsförnedringen har skickat ut så många kallelser till visning att jag helt plötsligt inte fick anmäla mig till fler lägenheter. Men vad hjälper det när jag som bäst blir 3:a och i de andra fallen står på plats 17, 19 och 27? Det blir inga lägenheter i alla fall. 

Vissa dagar...

Publicerad 2013-03-16 14:00:00 i 9-5,

 
...är det svårare att gå upp än andra. 
Igår till exempel.
"Jag kommer inte in idag eftersom jag vaknade i en svårt giktbruten 90-årings kropp". 
Sms:ade jag min chef som svarade:
"Ta hand om stackars kroppen så ses vi på måndag."
Det är skönt att någon förstår. Fast sällan dem som aldrig varit med om det själva. Att kroppen inte vill lyda, menar jag. Men det har hen = förstår andra i samma sits.
Andra chefer jag haft tittar lite bekrymrat på en i bästa fall. Eller häver ur sig dumheter som "den som är sjuk ska vara sjukskriven, inte jobba" (underförstått: slav, du ska stå här i givakt och le för fan, åtta prick, för övrigt är ditt jobb ingenting värt om du inte suttit minst två-tre timmar och Facebookat eller kollat blocketannonser varje dag under kontorstid)
Men jag klagar inte nu. Till slut har jag fått de tider jag vill. Och idag är det lite mer comme-il-faut att jobba hemifrån.
Ibland måste även omgivningen inse att det är lättare att ta sig til skrivbordet  (en meter) än att åka till jobbet. Men att jobb ändå blir gjort.
Skönt i alla fall att jag klarade av månadens tråkjobb igår. Ibland är texter så boooooring att översätta att det är svårt att hålla ögonen öppna. Och efter en stund upptäcka att jag skrivit "för" i stället för "for" på flera ställen i en engelsk text. En stark kopp kaffe senare (och lite mer vaken) skärpte jag till mig i alla fall. 
Varje månad kommer de där texterna som är så supermegaviktiga (tycker den pompösa skribenten) att det är svårt att hålla sig för skratt. Jag skulle aldrig kunna jobba med reklam. Skulle förmodligen dö. Av skrattkramp. 
Nu har vi bara det stora megajobbet framför oss. Inte lika tråkigt, men mycket. Megamycket. Det är bara att skriva på tills musarmen glöder. Vi och vi jag fick visst en liten släng av pluralis majestatis där. Vi är bara jag och katten, och han gör inte många knop i översättarsammanhang, förutom att hoppa upp i mitt knä och tugga lite förstrött på ena tröjärmen (min, inte hans).
 
Dagens önskesak. Och en hall att ställa den i.
 

Sunkigt

Publicerad 2013-03-11 00:01:42 i 9-5,

Ja, det är den där tiden på månaden igen. Stressveckan. När tidningar ska skickas till tryck och allt ska vara klart ungefär i förrgår. Den tiden på månanden en aldrig ser solen, utom möjligen en liten glimt före sängdags. Då disken får stå, sängen får vara glad om det finns lakan i den och en knappt hinner mikra en enklare måltid.
Bananer är bra, har jag upptäckt. De är snabbätna och fingrarna kan snabbt vara tillbaka på tangentbordet igen. Bananer, kaffe, cola och hästliniment är vad som får mig att överleva. Och utan snus försmäktar vi, men det säger sig självt.
Det känns lagom fräscht och mysigt efter ett par dagar. Som tur är måste jag träffa folk ibland, som till exempel i morgon, så det är bara att slita av sig mysbyxorna och försöka se någorlunda normalsnygg ut.
Eller ja, snygg och snygg. Men inom rimliga gränser för vad arbetskamrater ska behöva stå ut med. Därför ska jag till exempel ta en dusch och tvätta håret nu.
God natt.
Farväl till mysbyxor för den här gången...
 
 
 

Sura äpplen

Publicerad 2013-03-09 19:02:21 i 9-5,

Kan inte direkt säga att det är en bra dag idag. Inte när en vaknar och känner sig som ett gammalt uttuggat tuggummi, rullar upp ur sängen, startar datorn, kedjar fast sig vid densamma och börjar jobba.
Ibland, när det där flytet kommer är det roligt. Men vissa dagar, som idag, hackar det som om vissa bitar inte riktigt satt fast.
Antar att det hela mest handlar om att jag är sur för att jag inte kom med på en utbildning på jobbet som jag sökt (för en gångs skull, jag söker aldrig något). Sur på de idioter som skickar ut ett mail med att "tyvärr fick andra som behöver kursen bättre gå". Vadå behöver bättre? Vad är jag? Jävla idioter. Sedan facebookar vissa av dem (som uppenbarligen behövde kursen bättre) andra att de kom med och då känner jag mig så här:
 
 Se om jag tänker söka någon av era jävla skitutbildningar igen.
 
 

Allt genast

Publicerad 2013-03-06 14:00:00 i 9-5,

Ketchupeffekten är förmodligen inte helt obekant för de flesta som jobbar med någon form av frilansande. Hos mig dyker den upp med oregelbundna mellanrum. Jag är visserligen anställd, men inte på heltid, utan drar in ungefär motsvarande en heltid via olika mer eller mindre återkommande uppdrag. För det mesta flyter det på, men då och då ska alla ha allting genast, på en gång och samtidigt som alla andra. Ofta tajmat med en stressig period på det vanliga jobbet.
Det handlar ju inte direkt om bra eller dålig planering från min sida. Återkommande uppdrag kan jag inte tacka nej till, då förlorar jag ju en relativt regelbunden inkomst och jobb som jag tiggt eller tjatat mig till vore det också dumt att säga nej till, eftersom uppdragsgivaren förmodligen vänder sig till någon annan nästa gång. Så det är bara att gilla läget, bita ihop och jobba på.
Fast mest är jag glad (åtminstone just nu), inte bara över att ha jobb när arbetsmarknaden ser ut som den gör. Utan också för att det faktiskt är roligt för det mesta. Det är en ynnest att få göra saker man tycker är roliga, även om de nu råkar hopa sig som snödrivor i snålblåst emellanåt. Att jag sedan kan glömma bort att äta och dricka för att jag är så inne i det jag håller på med är väl bara en fördel...
 
Ja, ja. Så glad en kan vara.  Snart, när det hopar sig så sitter jag väl och sliter mitt hår och googlar catsthatlooklikehitler.com eller något annat lika dumt som uppskjutardjävulen viskar i mitt öra.
Men det är väl ändå bra att det finns några små glädjeämnen.
 
En helt vanlig dag på kontoret...
 
 
 

Det farliga ordet

Publicerad 2012-10-13 02:10:00 i 9-5,

Har just avslutat ännu en skicka-till-tryck-vecka. Nåja, den var inte så helvetisk denna gång, utan det mesta har gått smidigt. Har suttit hemma i tre dagar och fixat och trixat. Funderar på att byta ut min formella titel mot strykerska. Ett fint gammalt yrke, men här handlar det inte om stärkta kragar, utan om att minska ner textmassor till någorlunda begripliga artiklar, fast kortare.
Fattar inte heller idioterna som mailar och klagar på att vi använt ordet hen en gång.Fattar inte hur tre bokstäver kan få folk att känna sig så fruktansvärt hotade. Är alla så vansinnigt osäkra på sin eventuella kvinnlighet eller manlighet att det lilla ordet verkar rasera hela deras världsbild. Om de accepterar ordet, tror de då att biffiga byggnadsarbetare kommer att tvingas gå i rosa paljettklänning till jobbet? Tror de att ordet hen kommer att göra dem gay? Förmodligen.
Det är väl samma drägg som vanligt, de som säger "det får man ju inte säga i det här landet, men". Hör eller läser jag det ringer tusen varningsklockor. Snart säger hen väl också "jag är inte rasist, men".
Men är ett betydligt farligare ord än hen. Det där lilla men är en mycket värre brasklapp än den som den gamla biskopen lämnade, förlåt gamle biskopen, när man nu känner till att han var av manligt kön (en cis-person, helt enkelt, eller kanske inte, vad vet vi om biskop Brasks eventuella böjelser?)
Det där lilla men ska liksom ursäkta att personen i fråga (se vad jobbigt det är, tänk vad mycket enklare det är att skriva hen) spyr ur sig i stort vad som helst.
Inte konstigt att man får lust att ångestduscha efter att ha råkat läsa aftonbladets kommentarer. De lugnade sig lite när alla blev tvungna att skriva under sina riktiga namn, men, som en kollega sa: "nu verkar de fullkomligt skita i vem som får reda på att de är misogyna rasister med fascistoida böjelser". Hoppet var ju att nättrollen skulle sjävsaneras, men tydligen inte . Jag har ingen lösning på det. Annat än att tvångsmässigt höja folks intelligensnivå, bara en liten promille skulle säkert få ett enormt utslag. Förmdodligen skulle någon tanke passera hjärnan innan den landar i kommentarsfälten då.

 
Kanske man kunde få jobba i en stilfull uniform också.... Ska ta upp det med SJF.

Komatös

Publicerad 2012-02-02 21:08:56 i 9-5,


Jag tänker städa, i morgon, eller kanske någon gång. Eventuellt.

"Du vet när man är så trött att man inte ens orkar byta sajt när man sitter och slösurfar", sa Tank till mig häromdagen. Känner igen mig så mycket. Ofta blir det så på kvällarna eftersom jag numera är tvungen att gå till the office i tid och otid. Då kan jag sitta och glo på något som jag inte ens är intresserad av och sedan är klockan helt plötsligt tre på natten.

Men det är inte så illa. Förutom tröttkoman då, som inträffar när jag stapplar in genom ytterdörren och knappt orkar mata katten.

Den har bland annat gjort att det exempelvis har legat blomjord utspridd runt min dator, råkade snubbla när jag skulle vattna mina två plågade krukväxter och det flög ut jord lite här och var. Kanske kan man kalla det för något slags etnochic inredningsdetalj, ”vi tror stenhårt på jordfärger i vår” eller något.

Nya arbetskamrater har jag ju fått också. Som jag tyvärr upptäckte ingick en viss person i min nuvarande projektgrupp. Den är en av dem man önskar jobbade på valfri polarstation eller någon annanstans där man aldrig behöver vara. Polarstation är nog lite i överkant, för vad man än kan säga om vederbörande är h*n inte något forskarämne direkt. Då och då verkar det frissa till i personens fåtaliga aktiva hjärnceller och ut kommer det alltid något nasty. Vi kommer nog inte direkt att bli BFF i brådrasket (when hell freezes over, som di säger).

De andra är gulliga och rara och säger gud vad du är proffsig och mest sådana snälla saker. Men de vill ju äta lunch och andra konstigheter, typ ”ha möten” allt som oftast. Mitt nya officeliv kräver inte bara att jag rullar ur bädden okristligt tidigt (före lunch) utan även att jag måste se över min garderob, utsliten hoodie, säckiga mysbrallor och raggsockor är inte direkt vad man har på sig har jag förstått. Från jobbklädd max en gång i veckan talar vi nu nästan varje dag. En gång i veckan är det väl ok, men att ha samma outfit varje dag – inte heller helt PK. Man kan ju inte komma oborstad och helt naturell, pga avsaknad av påsfri persikohy och naturligt rufs. Att uppnå någon form av mänskligt utseende tar sin modiga tid vid min ålder. Efter att ha gjort detta varje dag börjar jag fundera på att investera i en burka och hävda religionsfrihet. Nej skämt åsido, så kräver det förmodligen bara lite mer effektiv garderobsorganisation och eventuellt lite ångestbefriande terapi (shopping).

Tack för fisken

Publicerad 2011-09-29 16:49:44 i 9-5,

Har precis fått flera nya uppdrag. Kul. Men är lite orolig för ett av dem, inte att klara det utan för att uppdragsgivaren är en helyllepsykopat som lyckats skrämma bort varje tillstymmelse till medarbetare han någonsin haft. Dessutom brukar han ofta framföra extremt mögliga åsikter om kvinnor, får högröd ansiktsfärg och i det närmaste en hjärtattack om man nämner ordet skatt etc. En riktig mysfarbror mao. Ernst Kirschsteigers antites. Men jobbet är ganska kul och om han psykar ut på mig kan jag ju bara säga tack och hej. Min gamla chef avtackas idag och jag är inte där eftersom jag inte orkar stå i folksamling och se glad ut pga grav insomnia och ischias from hell. Eller som i Beate Grimsruds En dåre fri: "Hur mår du? Som vanligt fast värre".
Fast Nora kom hit igår medförande grillad kyckling, bröd och en minikladdkaka och tog med sig en samling svenska deckare som jag fått och inte vill läsa om. Plus att de inte får plats i min downsizade bokhylla. Saknar mina många bokhyllemetrar som f-n. Undrar hur de små böckerna mår. Å om jag kunde få en lägenhet. Längtar efter mina saker, fast jag har det bra i lilla hålan förutom när någon galning börjar borra på andra sidan väggen 07:30 och jag nyss slumrat in.
Var och tittade på  en fantastisk där jag gärna skulle bo, 500 meter från en sjö. Men får den förmodligen inte pga prickar i protokollet. 

Dagens acessoar: Kråkor

Allt går i cykler

Publicerad 2011-06-06 18:02:41 i 9-5,



Välkommen till den glada tidningsvärlden...


Nu är sunkveckan äntligen över för denna gång. Det låter som något slags högtid. I stället för fastan – sunkveckan? (koffeinmåndag, stresstisdag, rödögonsdag, strultorsdag, korrfredag, paniklördag och till sist vilken jävla vilodag då?-dagen)  Fasta på kaffe, cola, fil och allt som går lätt att slänga i sig. Fast fastan är väl en månad? Eller var det ramadan? Skit samma. Jag knappt hunnit få i mig tillräckligt med syre så fåfänga och allt runtomkring är inte att tänka på. Men nu är det åtminstone ett par veckor med rent och snyggt tills nästa gång. Och förhoppningsvis se lite mer proper ut. I dagarna har det bara varit bekvämt, någorlunda rent och i närheten som gäller: Utsliten t-shirts och saggiga leggnings med charmiga hål kanske låter sådär skönt casual, men det finns faktiskt gränser…  

I anime och manga som handlar om tidningsproduktion hänger det alltid stora svarta moln över människor i slutproduktionen, de kan knappt prata, har mörka pandaringar runt ögonen och ramlar av stolen om någon petar på dem. That’s the story of my life, även om jag inte gör manga.

Förmodligen passar den här månadsvisa cykeln där stressnivån långsamt ökar mig ganska bra. Dagstidningstempot, där stressen att allt ska bli klart ligger under ytan och bubblar hela tiden, ger mig bara ont i magen.

Nu kanske jag inte bara kan få lite mat som befinner sig i närheten av kostcirkeln... rentav lagad? Nåja, fick faktiskt lagad mat igår när Tank kom med hemgjorda pannkakor – ren och skär lyx!

Slap my face and call me Betty

Publicerad 2010-12-18 02:18:11 i 9-5,


Does my brain look big in this outfit?

När jag la ner det journalistiska sa jag att jag inte ville skriva mer utan gick över full time på översättningar. Men nu kommer viss gammal skrivklåda tillbaka igen. Fast vad jag egentligen menade att jag bara ville sluta med att ställa meningslösa frågor till folk som påminner om duracellkaninen och sätter på corporate bullshitbandet och snackar i två timmar om saker som är fullkomligt meningslösa, och sen ska man hem och skriva en meningslös artikel om skiten. Till slut kände att gör jag det är mer så torkar min hjärna antingen ihop som ett russin eller också exploderar den.

Men nu när jag får skriva om lite vadsomhelst så kommer jag på och skriver om hur många saker som helst. Lite mer avslappnat. Fast egentligen har jag väldigt liten tilltro till min egen skrivförmåga.

Roten till det onda finns i en förflugen kommentar som inte alls handlade om mig, utan om en person jag nyss berömt.

”Men någon vidare stilist det är hon ju verkligen inte…”

Det där har legat i många år och naggat i min hjärna. Jag var ung och grön och ville inte säga till den korkstyva personen att vad fan, inte visste jag att man behövde vara Strindberg för att översätta instruktionsböcker till brödrostar eller vad det nu var vi gjorde.

Men kommentaren har alltid gjort att jag känt mig som den dåliga stilisten. Jag insåg väl att seriöst skrivande innebär att man blir kritiserad av sådana människor som inte har förmåga till kritiskt tänkande annat än som citat av andra kritiska tänkare.

Herregud vad osäker man var på den tiden. Nu är det en rak höger som gäller och Jocke Pirinens gamla ”med ett jysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad” är inte bara aktuell utan ständigt aktuell. Nej, skoja bara, förstås. Jag är emot våld, och till våld räknar jag även skitsnack som tyvärr måste passera in genom mitt ena öra innan det går ut genom det andra.

Utom Madonnas höga radio- och tv-volym som verkligen gör våld på min stackars hjärna (jag VET sportresultat – kan man stämma någon) men våld mot inneboende räknas väl inte inneboende måste ju mest jag visa hänsyn (och hon lagar god mat).

Livet är komplicerat nog ändå. Utan att röster från urtiden plötsligt ska sitta och viska dåliga saker i mitt öra.

Problemet är bara att jag 1. Inte kan ge mig själv en rak höger. 2. Inte kan ge vederbörande en rak höger för jag minns inte vem det var och hen (det kanske var en hen, inte en hon) kanske inte heller minns, varken mig eller samtalet. Om jag väljer ut en tre-fyra stycken och klår upp dem 20 år efter att de sagt något ofördelaktigt inte ens till mig verkar lite för jobbigt. Fast jag kan ju klä ut mig och låtsas att jag är ett slap-o-gram.

Men det lär väl inte hjälpa. Våld föder våld och det gör ju så ont

Avskavd

Publicerad 2010-12-10 02:59:43 i 9-5,



Vadå? Det är väl casual friday...

Har ett alltmer avskavt grönglittrigt nagellack sen ett kort partajande i fredags (hinner inte köpa borttagningsmedel) och mina ögonpåsar är stora som Rundetaarn och har fått sina egna ögonpåsar. Inte av party utan av jobb.

Det är ju den tiden på månaden.

Nej, inte den tiden, som är jobbig också men på ett annat sätt.

Den där jobba x totalspeed – falla i koma – jobba x totalspeed –falla i koma-tiden när man tappar uppfattningen om veckodagar, tid på dygnet och förmodligen var man har sitt eget arschle.

Alla som jobbat med trycksaker i någon form vet förmodligen vad slutproduktion innebär.

Det vill säga utom det exceptionella miffo som vickade för AD när han bestämde sig för att det var roligare att gå på bar i US of A än att producera.

Mister miffo mailade mitt under denna eminenta period och sa att det är nog bara du och jag som är vakna i hela tidningssverige… jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Klockan var ju bara barnet (02.30) och han kan inte ha jobbat med tidningar någonsin…

Frågade chefen om han var 17 år och aldrig jobbat förut, men han visade sig vara en fullvuxen familjefar (och galen, visade det sig också).

Hoppas hans barn inte svälter nu när det är jul o allt…

Herregud, varför väljer man ett sådant jobb om man inte är beredd på de där extrema nattpassen då och då? Annars väljer man väl 9-5…

Just nu har jag haft en radda av de där mysiga 18-timmarsdagarna. Men nu är det snart slut. Nyss sa jag stopp, okej, jag lägger mig i koma nu ett par timmar.

Det är väl inte för mycket begärt. Än är det ingen ko på isen (det uttrycket har jag alltid förknippat med deadline, hörde det första gången när jag var ny och grön och allt var jätteläskigt med tryckerier och – slutproduktioner).

Hinner varken med de där dagarna eller Lottens julkalender just nu. Men jag kommer igen, vänta bara…

Som tur är får jag sova till 12, Madonna har inga tidiga vanor heller. Tänker med fasa på om hon hade varit som sin väninna Spektaklet. Inte bara för att det hade varit outhärdligt med mer än 3 sekunder i Spektaklets tvivelaktiga gnällskap. Hon störtar upp ur sängen kl 5, helg och söcken. Då har jag ju för fan inte jobbat klart än.

Så heller inte idag, men som sagt, jag mailade de närmast sörjande och sa att de här små pluttgrejerna återstår men det skiter jag i just nu, för jag ligger i det närmaste i koma.

Rapport från roddarbänken

Publicerad 2010-07-15 22:56:23 i 9-5,


Hej och hå, hej och hå.

De senaste dagarna har det inte varit någon sinekur att sitta kedjad vid datorn. Jag har faktiskt varit lite orolig för att det ska droppa för mycket svett ner i tangentbordet och känner mig som en galärslav. Deadlinepiskan viner, redaktörerna trummar och jag skriver tills jag inte kan känna fingrarna längre. Då tar jag paus.

Jag har i alla fall en bordsfläkt som låter som ett litet jetplan som svalkar något. Men needs must, som det heter och jag stressväxlar mellan olika uppdrag och försöker mentalt hinna med i tvära svängar mellan det skönlitterära och det vetenskapliga.

Satt visst så här förra gången det var en liknande värmebölja också.

Nej, helst av allt skulle jag vilja ligga under ett parasoll med en stor solhatt, solkyddsfaktor 150, en god bok (ser att folk bloggar om ”sommarläsning”, då skrattar jag bittert) och bli serverad iskylda saker närhelst jag blir törstig.

Sen om kvällen skulle det komma vackra indiska pojkar och massera mig med lavendelolja… nej, förlåt. Jag har alltid föreställt mig Vidarkliniken på det sättet, sedan en vän fick behandling där för ett antal år sedan. Om jag någonsin kommer dit, så blir jag förmodligen grymt besviken. Men tanken är fin… Kan man träna katter till massörer? Ska jag skicka dem på kurs hos Axelssons?

Det hade åtminstone varit skönt att kunna sitta en stund under ett träd och slappna av, men icke. Här är det full fart hela tiden. Fast det är ganska roligt, så jag klagar inte på jobbet.

Dessutom fick jag besök av en god vän igår kväll som hade med sig hemodlade rädisor och jordgubbar + vin. Sämre kan man ha det. Behövde sitta och bara umgås och prata strunt.

Katterna ligger som små trasor framför fläkten på dagarna. På kvällarna kastar de sig om och om igen mot fönstret när det flyger förbi små bats eller nedlägger stolt en och annan nattfjäril eller fluga.

Citationskomik

Publicerad 2010-06-04 16:08:23 i 9-5,

På jobbet är det ”fest” idag. Jag ska inte gå. Det här är den årliga ”roliga” festen med lekar i lag och andra ruskigheter. Med ett ”skojigt” tema. Folk diskuterade vad de skulle ha på sig och om det skulle vara för varmt med cowboystövlar. Gud så skönt att slippa tyckte jag.



På sommarfesten klär vi ut oss och leker "kul" lekar.

Är ironiskadad. Började skratta när jag såg en van med texten ’din ”bilglas” leverantör’. (Inte på grund av särskrivningen, den är bara irriterande.) Berättade för Tank som sa: ”Vad får man då? Irrglas?” för hon är lika Joakim Lindegren-skadad som jag. Också affischen där det stod om en föreläsning som skulle ge ”bättre” självkänsla. Hur tänkte de? Eller tyckte de bara att citationstecknen såg bra ut? All sådan hjälp till självhjälp känns som om det bara gagnar den som skrivit boken/håller kursen och enbart rent ekonomiskt. Varför skulle man annars behöva skriva ännu fler böcker i ämnet om den första nu fungerade?

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela