Andra upplagan

Da Capo al Fine

Poetiskt

Publicerad 2013-03-26 14:00:00 i Herregud, har du ett socialt liv?, Kulturellt,

Glömde ju bort världspoesidagen den 21 mars. Skäms.
En gammal favvodikt är Fiskens nattsång (Fishes nachtgesang), skrevs 1905 av den tyske diktaren Christian Morgenstern.
 
 
So it goes. Djupt.
Samma dag råkade ju också vårdagjämningen infalla och min salig farmors födelsedag. Inget av detta firades. Skyller på trötthet efter en kväll med ätit finpizza från italiensk restaurang & vin i sällskap med Madonna och Tank tills matkoman nästan slog mig i golvet. När jag äntligen lyckades resa mig var det dags att åka hem till pörtet och det allestädes närvarande korrekturet som alltid tycks komma när jag har planerat andra saker...
 
 
 

Hysterisk och social

Publicerad 2011-02-05 01:26:35 i Herregud, har du ett socialt liv?,

Tvingade Nora att möta mig på fik ute idag. Motvilligt gick hon med på det. Men jag tyckte det var bäst så. Jag vet hur det blir. Jag sitter där med en kaffekopp och hon far runt och får små hysteriska utbrott över ditt och datt tills det är dags att rusa iväg kraftigt försenade pga tidigare nämnda hysteriska utbrott. Spelar ingen roll om hon ska gå till Ica eller resa bort ett halvår, samma sak. Nu skulle hon bara sova hos pv. Enligt uppgift har hennes pv nu träffat Noras abnormt självcentrerade monstermorsa utan att göra slut, vet inte om det är ett lugnande eller oroande tecken.


Jag undrar om det är okej att ge en hysterisk människa en örfil i lugnande syfte… Förmodligen skulle det sluta illa för mig. Barnet tränar boxning och det kan man inte med bästa vilja i världen säga att jag tränar. Min främsta träningsform är vegetativt tillstånd. Hittills i alla fall. Min eminenta doktor ska skriva ut träning på recept åt mig. Inte främst för att jag behöver träna, fast det behöver jag ju också, utan för att jag ska komma ut bland folk lite. ”Du är alltså så asocial att du behöver få sociala kontakter på recept” skrattade Tank när jag berättade det.

Jag är inte asocial, jag rör mig ute bland folk. Idag satt jag t ex på ett fik i 30 minuter och jobbade och väntade på Nora som messade att hon var hysterisk pga skoproblem (val mellan fem par svarta kängor?) och skulle bli lite sen…

Jag har faktiskt varit väldigt social på sistone. Åkt Roslagsbanan till exempel. Till Djursholm där jag tillbringade en helg. Otroligt många verkar åka långfärdsskidor där, fattar inte riktigt varför. Åker till jobbet och där är det så mycket folk som springer omkring att man blir alldeles matt. Tur man inte behöver göra det mer än en dag i veckan.

Att jag faktiskt kunnat vara ledig en och annan dag och kväll beror på en liten omorganisation och schemaläggning (och att jag kunnat anlita lite frilanshjälp), så nu arbetar jag bara lite drygt heltid, inte en och en halvtid som jag gjort sedan i somras. Kan till och med planera in ett kortare besök i England lite senare i vår om gud vill.






Mitt nya, mindre folkilskna jag...

Lägg av, lägg ner

Publicerad 2010-12-17 01:33:50 i Herregud, har du ett socialt liv?,


Men ni passar ju så bra ihop... 

Den gärna överentusiastiska Nora vill väldigt gärna tussa ihop mig med någon. Men de hon tycker skulle passa för mig passar ungefär lika bra som en rosa minikjol med glittervolanger i size zero skulle göra (dvs inte ens som tumvante). När jag säger att det där kommer aldrig att funka eller är ointresserad så tror hon att jag bara är blyg och om jag säker att jag föredrar tecknade människor så tror hon att jag skämtar. Det senaste försöket var intressant, men nej tack. Hur kan hon tro att jag som lever i stort sett hela mitt liv och arbete på datorn skulle kunna falla för en teknofob som blir förbannad över ordet bredband och inte ens har mobil.

Inte för att jag skulle falla för någon som twittrar om varje steg de tar eller inte kan sitta och prata i fem minuter utan att hala upp sin slutphone (pojkfrökens ord som jag glatt stjäl).

Nåja, jag var i alla fall social två dagar i rad och åt sushi, drack sake, var på bio (kul att se med glasögon så att jag verkligen kunde se filmen). Dagen innan var jag på vernissage gubevars med surt vin och bräckliga konstnärsegon och annat som hör till (och blev kallad ”morsan” av någon gubbjävel med konstig mössa, jag fick verkligen lust att lägga an min mest högdragna min och säga: du menar väl kärringjävel, men det gör man ju inte). Men efteråt gick (de trevliga delarna av) sällskapet iväg och åt god mat och drack en massa öl.

Ingen romans dock. Men det gör mig väl inte superasocial? Att man träffar folk innebär ju faktiskt inte att man måste hångla med dem också. Eller har jag missuppfattat något där?

Var på sf-bok och köpte manga och blev lite ledsen när jag kom på att jag inte kunde köpa någon mangakalender i år, för var ska jag hänga den? På resväskan?

Kunde varit sämre. Tror att jag hann med att jobba lite mellan varven också.

Min psychoshrinkie ska ge mig träning på recept, visst behöver jag träna, men hon tycker att jag främst behöver träna på att vara ute bland folk. Visst, hurra, jag träffar för lite människor, så jag vill gärna möta nya iförd baddräkt eller trikåer. Men jag tänker fan inte hångla med dem.

Jag har ju faktiskt varit ute och träffat folk, låt mig se… flera gånger det senaste halvåret…

Men vem kan vara tillräckligt social med 18-timmars arbetsdagar? Så jag måste nog lägga ner lite av det också. Organisera arbetstiden lite mer.

Efter sista helvetesproduktionen har jag varit otroligt trött och lite smågrining och somnar nästan över tangentbordet när plötsligt Madonna börjar räkna på fingrarna och säger att jag redan jobbat tio timmar i sträck.

Lägg, av lägg ner borde jag nog säga till mig själv lite oftare

It's your karma baby

Publicerad 2010-09-07 03:34:40 i Herregud, har du ett socialt liv?,


Livet på landet...
Eftersom jag uppenbarligen inte förflyttar mig tillräckligt i detta nomadliv packade jag ännu en väska och åkte på en riktig helgresa. I stället för att gå på piercingparty under tatueringsmässan och frottera mig med människor med horn och sådana som gillar att hänga i krokar i taket så reste jag ut på landet, och då menar jag riktiga vischan. Där det är rätt folktomt men rätt kotätt .

Att sitta under en jättestor ek, titta ut över en solbelyst kohage och gammal svensk kulturbygd (typ hagar, stenmurar och gräs), insvept i en rosa filt med en stor balja kaffe och lösa alla korsord jag kunde hitta, var inte alls dumt.

Utan dator, men med intressanta konversationer (och lite finsk kvalitetsfilm...nej, jag menar inte porr). Träffa människor jag inte känner, som visade sig vara trevliga.

När jag kom hem, jobbade jag som en gnu eller två.

Men ingenting roligt varar ju för evigt. Nora bjöd in mig till en trevlig middag (som jag medförde –” jag har ris” är inte att bjuda på middag, men okej hon lagade maten) men då fick jag reda på att hon inte vill ta hand om min stora katt. Besvikelsen kändes som ett slag i magen, fast jag borde veta att hon inte är att lita på. Looking out for number one är inte någon halvfacistoid klyscha från landet i väster för henne, utan något av en livsstil.

Hon tänkte lämna honom i två veckor hos någon jag inte känner, så att han inte ska känna sig ”så utanför” när de andra två egna kissarna får gos och gull (och pencillin). Vad hon vägrar inse är att katter inte är människor, med mänskliga känslor. De är katter.

När jag blev ledsen och förbannad så blev hon arg. Typiskt. Men det avslöjade också att alla löjliga skäl hon angav för flytten bara var trams ”jag får väl försöka stå ut då”, efter att ha tjatat om hur bra det skulle vara för honom.

Jag är ju så hjälplös och måste förlita mig på andra för tillfället, så det kändes verkligen som om hon sparkade mig när jag redan ligger. Hon vet ju själv att hon beter sig som ett svin (eller precis som sin mamma), annars skulle hon inte blivit arg. Det är ju inte så att jag kan ta min kisse under armen och bo med honom på en parkbänk. Då ville jag hellre göra det.

Men absolut inte att han ska vara hos någon jag träffat flyktigt och i två veckor – katter gillar inte att flytta för mycket så jag klämmer in honom (med vaselin och skohorn) hos Tank i stället. Typiskt Nora, skulle jag gjort så mot henne skulle hon gått i taket totalt och jag skulle inte vara vatten värd. Men, it's your karma baby.

Fast jag kan inte förneka att jag blirfruktansvärt besviken. Nora har ett kort och selektivt minne. Alla gånger jag tagit hand om hennes katter (och haft fem när hon rest bort)finns inte. Att hon bodde hos mig utan att betala hyra i nio månader finns inte.

Nästa gång...
“The keys to my apartment?
Honey, I wouldn’t trust you with my cleenex. The used ones.”

Sen, som det alltid är med Nora, så var det totalt glömt tre dagar senare. Nu var det inga problem alls. Drama i ett vattenglas, eller? Det stormar alltid. C'est la vie de Nora.

Det är ändå okej att bo hos Madonna. Vi bråkar åtminstone inte (än).  Fast hon är lätt döv så jag försöker tala tydligt och ignorera radion som står på jämt.Men jag har tak över huvude, sover på en allt saggigare luftmadrass på vardagsrummet och har två av mina katter med mig. Någonstans att ställa upp datorn, kan jobba (inte mycket annat att göra) och livet är inte komplett ur led för det mesta.

Klart ibland funderar jag på om det inte skulle göra mindre ont att begå seppuku med en slö skridsko än att fortsätta min nomadiska existens. Ibland gäller det att ta en timme i taget.
  
"Brace yourself and think of deadlines" Mitt motto just nu. Hinner inte ens se på anime/läsa manga. Då är det illa.

Twist and shout

Publicerad 2010-08-10 03:45:49 i Herregud, har du ett socialt liv?,

Först flyttade jag, sedan blev det fest. Inte på samma ställe dock.
Festen var mycket trevlig, idel gamla (i de flesta bemärkelser) vänner som det var roligt att träffa. Tror jag var utsvulten på sociala kontakter eftersom alla (utom ett gammalt ex som var lika trevlig som "en mardröm efter en middag på en självdöd gris" för att citera mumintrollet, men det var komplett sekundärt) 
Dansade till och med. "Med någon trevlig?" frågade Nora. Hon menade hångel och romans.
"Med ett gäng utomordentligt trevliga damer" svarade jag, knappast romantiskt, fast jag tror att jag lovade att komma ut på nästa Pride. Jag vet faktiskt inte om jag skämtade eller inte. 
Fast det var knappast någon i sällskapet som tolkade det som en romantisk invit. Fick massor av inviter, men det var mer till besök, middagar, ta en öl etcereta. Tror fakstiskt inte att det var på allvar.
Tror också att jag gav en arkitekt en mycket bra affärsidé, för han bad mig att inte berätta den för någon.


Vi dansade,lämge ine rikigt klädda så elegant, dock

Men det var väldigt trevligt, till nästa morgon när mitt huvud var mycket tungt.
Sover på en uppblåsbar madrass på Madonnas (inte den Madonna, alltså) vardagsrumsgolv.Hoppas bara att mina nattliga vanor inte stör alltför mycket. I natt, till exempel när jag satt (som ganska ofta) och läste korrektur till tresnåret. Fick skaffa större hörlurar som täcker öronen så att jag kan sitta vid le computer och kolla på anime när M tittar på tv och lyssnar på radio (ofta samtidigt).
Drog hit med mitt pick och pack, två resväskor och ett antal kassar och boxar, som nu står staplade längs väggarna.
Mitt sociala liv är otroligt intensivt just nu. Jag har inte bara fikat med Nora, besökt arbetsplatsen, utan även träffat Pingu för lite sushi i gamla stan (och jobb) jag är så otroigt nepotistisk. Så fort jag får minsta kontroll över arbetsutdelningen kontaktar jag mina vänner (jag har en del duktiga sådana) och ger dem jobb.
Om jag fortfarande inte vore så trött och slut efter allt packande och flyttadnde så skulle det vara lättare.
I morgon far Nora bort över natten, så jag ska sova där, så M får lite respit.
För det här är extrem compact living. Trodde aldrig det skulle gå. Tänkte att om en ytterligare sak pressandes in i hennesl lilla bo skulle det explodera eller något.
Ser farm mot nästa nummer av tidningen, jag får nämligen göra planeringen, utifrån vissa hållpunkter. Rätt sorts ansvar, det gillar jag, när man får bestämma mycket men slipper ekonomi och personaltjafset. Orka med det!
Nu ska kag se lite på samurajer som slåss med svärd tills min lilla kemiska John Blund säger tack och hej för den här dagen. Det börjar han göra nu, det går all svårare att skriva...

Sheik yerbouti

Publicerad 2010-06-13 23:30:21 i Herregud, har du ett socialt liv?,



Har varit på magdansuppvisning. Åh, jag vill också ha blingiga paljettkläder och se ut som om tusen julgransprydnader exploderat i behån. Skaka guldpajljett, eller vad man ska säga. Det är definitivt inte den goda smakens högborg, mer paljetter än Liberace, tonvis av guld och glitter och pärlfransar i alla tänkbara (och några definitivt otänkbara) färger och kombinationer.

Det var ju uppvisning, så förutom olika grupper och lärare som solodansade var det också en grupp barn. Fick lite Little miss america-vibbar när de paljettutryrda tolvåringarna skakade loss på scenen. Kändes inte helt pk. 
Pk eller inte. Jag vill ändå ha svepande tyllkjolar, fem rader paljetter på rumpan och en behå som med sju kilo pärlfrans. 

Det är bara en sak som oroar mig, om man börjar skaka på rumpan, tänk om den inte stannar. Tänk om det ger utslag hos seismografiska institutet i Uppsala (det där hittade jag på, tror jag, vet inte om det finns där).
 
Fast mest av allt vill jag lära mig ululera. inte så dirty som det låter. Enligt Språktidningen "Att uppstämma det jubel-läte som främst arabiska kvinnor utövar." Det enda jag minns från någon tråkig kärleksfilm med John Malkovich i öknen är just ululerandet. Har velat lära mig det sedan dess, fast det får man enligt uppgift inte lära sig på magdansskolan.

För övrigt försökte jag mest undvika Noras häxmorsa, som jag fick veta skulle komma dit precis innan. Men jag lyckades bra, skymtade bara tanten snett bakifrån Hon satt stel som en pinne och såg extremt lidande ut, sen gick hon innan det var slut. Good riddance. Jag behövde inte ens nicka avmätt till eländet.




 
 

Cherry Blossom Time

Publicerad 2010-05-12 14:09:19 i Herregud, har du ett socialt liv?,



I dag ska jag på Hanami. Dock inte iförd kimono (tråkigt nog, skulle gärna ha det *japannörd*). Men det är fint väder och körsbärsträden i Bergianska håller på att slå ut, sämre platser kan man ju sitta och dricka te på.

On a completely different note: Aftonbladet verkar åtminstone ha någon som kollar rubbar i efterhand. Jag har ingen morgontidning just nu, så jag brukar gå in på tidningarna på nätet för att se om världen står kvar. Det gör den oftast. Men vissa nyhetsartiklar är så otroligt illa korrade att det skär i en gammal redigerarsjäl. Om man nu ägnar sig åt att klippa in info från wikipedia eller NE direkt i artikeln bör man väl åtminstone se till att det passar ihop med texten (och tala om varifrån man citerat). Det där sista kom från artikeln om sillkungen som hittats i Bohuslän, den var rätt så obegriplig. Fast kul ändå med havsmonster. Det stod i artikeln att de är minst 7 meter långa. Fast den här var visst 3 meter - och död. Men ändå...

Spirituell eller bara skitfull

Publicerad 2010-02-01 16:47:53 i Herregud, har du ett socialt liv?,


Jag var på party i fredags. Jag som maximalt gör en sak om dagen och är sällsynt osocial var först ute på restaurang (bjuden) och åt sushi och drack öl. Sen var gamla tanten för trött och tänkte åka hem, men tänkte om och gick till Nora där det var ungdomsfest. (Alla var åtminstone mycket yngre än mig). Eftersom klockan var långt före midnatt var det inte många där när jag kom, men sen blev det allt fler. Första gången på ett halvår när jag var ute i en rökdimma (de flesta jag känner nu har slutat). Visst ryckte det i rökreflexen, men samtidigt var det lite jobbigt att det blev så rökigt, så jag hängde ute i köket, men som på alla goda fester hängde det andra trevliga människor där. Jag kände mig ovanligt social (full?) och pratade på med alla. Alla andra var också roliga och spirituella (vad hade Nora lagt i bålen?) utom en kille som frågade hur gammal jag var, egentligen. Vadå egentligen, jag hade inte sagt ett ord om den saken.
Jag är förmodligen äldre än din farmor, sa jag.
- Jaså, jaha, men hur gammal är du?
- Sånt frågar man inte om inte någon vill svara, sa jag. (menade det ska du skita i, vilket nog hördes) Då blev han sur och gick.
En av tjejerna klappade mig på axeln och sa att jag skulle strunta i honom. "Det gör vi allihop." Aha, tänkte ha, I know you, den dör jobbiga typen som tror att det är charmigt att tjata och säga emot. En sådan som kan ägna tímmar åt att klanka ner på filmer eller musik man gillar och kallar det "diskussion".
Det kan bero på att jag har nya tänder (provisoriska) och numera inte ser ut som ett "knarkande fyllesocialfall" (enligt min mamma, drottningen av empatilandet).
Jag blev övertalad att sova över och tillbringade följdaktligen hela nästa dag under ett duntäcke, tittande på gamla NCIS-avsnitt och försökte återfå min mänsklighet. Det gick sådär. Vid fyratiden åkte jag ändå hem och sanerade mig från topp till tå. Nu ligger alla mina kläder från kvällen i en platspåse och väntar på tvätt.

Jaja, jag klarar i allafall en social sammankomst. Kände inte heller någon större ångest över att ha betett mig på något sätt (så full var jag inte).

Gammal vänskap

Publicerad 2009-09-14 18:37:31 i Herregud, har du ett socialt liv?,

Var ute och åt med Ayla och Gotlands-Anna, som bara kallas det av mina närmaste eftersom vi känner fler Annor och Anna råkar bo på Gotland. Vi var uppe på Skrapans skybar (det som vi gamla antikviteter kallade skatteskrapan). Fantastisk utsikt, men drinkarna måste finansieras med ett par bankrån. Ayla bjöd mig på en cola och Gamle Ole kom förbi jag. Jag hade inte sett honom på 20 år eller så. Idag har han nästan vuxna barn men fortfarande inget hår. Visserligen hade han inget hår då heller, men på den tiden bar han peruk och det var en allmänt känd hemlighet som ingen låtsades om. Nåja, han slipper åtminstone de gubbiga buskögonbryn som hans årskamrater odlar. Han gick snart (tack och lov, det var faktiskt tjejerna jag ville träffa, det där "kulåsesvadgördunuförtiden" räcker i fem minuter ungefär, sen blir det bara ett lätt ansträngt leende kvar.)

Efter skybaren gick vi och åt. Och pratade tills de slängde ut oss. Vi är inte överens om allt, men vi håller ihop fortfarande och träffas och pratar, mest om våra relationer. Ja, jag pratar nog mest om jobb och så, för det där med relationer har jag gett fanken i ganska länge. Gotlands-Anna är fortfarande grymt social och att träffa henne känns som en vitamininjektion direkt i skallen. Ayla är en av de vettigaste människor jag känner. Mollan lever i ett olyckligt äktenskap, som inga pengar i världen kan göra bättre. Egentligen är hon en smart tjej, men hon har fastnat i något slags mörkblå idioti där man klagar på skatterna och tycker att dagis borde vara en privatsak, varför ska jag betala skatt för det, typ? När jag sa att jag, som inte har några barn alls, enligt den principen borde slippa betala skatt för både skola och dagis, blev hon tyst, för att ANDRA betalar höga skatter har hon, i den vanliga borgarstilen, inget emot. Vår femte medlem Lilja är världens raraste och vi kan bli otroligt sentimentala tillsammans. Jag är gudmor till ett av hennes barn.

Gotlands-Anna hade gjort en tatuering av en fjäril på ryggen. Ett litet memento över en platonisk kärleksaffär. Hon är gift, han med. Trånande blickar och nätflirt resulterade i tatuering. Det är väl så det är. Den var väldigt söt.  Jag nämnde att jag tänkte göra en halfsleeve och de stirrade båda chockerat på mig när jag föklarat vad det var och skrek neej!!!  i kör. Jo, sa jag. Sen fick jag förklara att jag inte kan åka till Gotland och låta en lokal tatuerare där göra det. Utan att det är som en tavla, man väljer en artist som man verkligen tycker om. Även om hennes tatuerare är en jättebra konstnär så har jag faktiskt redan valt vem som ska göra min (i alla fall vem jag vill ska göra den). Jag tänkte mig en japansk traditionell tatuering - slingrande drake med krysantemer, fast jag är lite inne på en fenix, kanske, eller båda. Fenix, eftersom jag går igenom en stor förändring just nu. Mark the important points in life…

Jag ser för mycket på LA Ink. När man plötsligt börjar kalla sin otatuerade rygg för ”prime real estate” är det kanske dags att dra ner lite på tittandet. Eller när jättestora fleshtunnels i öronen börjar se fullkomligt normalt ut… Nja, kanske små, definitivt små. Ja. Måste gå till "min" piercare. Jo, jag har en sån. Fantastiskt duktig också. Och trevlig. Nej, nog om detta. Ämnet kan jag skriva spaltmil om...

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela