Andra upplagan

Mat: Gårdagens fisk i repris. Say no more.
Överst på listan: rensa i frysen.
Te: mynta
Tangentbordsirritation: Punkt- och kolontangenten har ramlat av. Inget kul. Får trycka tre gånger på gummiknoppen under för att få en reaktion. Idag blir det långa meningar utan sammanhang och helst utan punkter också.
Höjdpunkt idag: tvätta, förmodligen, roligare än så blir det inte, kanske hosta lite. Inte kräkas mer i alla fall.
Lördagsnöje:  Lou Reed i Tweed. Skrattar högt.

Häromdagen missade jag mitt sömnfönster. Den där tiden när man börjar se i kors för man är så uttröttad att man faktiskt kan somna. Jobbade sent, så sent att det blev tidigt och sen var plötsligt klockan dags att börja jobba. Sen gäller det att kämpa för att hålla mig vaken. Och det måste jag, några timmar till. Somnar man på eftermiddagen så vaknar man bara klockan ett på natten och vad ska det tjäna till?

Det finns tydligen någon organisation som kämpar för kvällsmänniskornas (eller typ B tror jag att de kallar sig) rätt till senare arbetstider. Jag håller helt med, vi har styrts alltför länge av morgonfascisterna. På den sajten (som jag givetvis inte hittar länken till nu) där jag läste om detta kallas morgonmänniskor typ A. Det är klart orättvist, vem vill vara en typ B-människa? Det låter bara fel, som sekunda eller andrasortering, lite kantstött och undermåligt. Varför vill man kalla sig själv det.

Annars låter det som något morgonfascisterna kommit på. De vill ju alltid alltid påskina att de som inte är uppe och trallar runt i ottan är dåliga människor. Om jag är uppe i ottan beror det förmodligen på att jag aldrig gått och lagt mig.

Fast morgon- eller kvällsmänniska, det vete sjutton vad jag är. Med tanke på hur sällan sömntåget stannar utan lite kemisk hjälp på traven så är jag nog snarare en vara-vaken-tills-jag-faller-omkull-av-trötthet-människa (typ C? Ö?). Lika gärna vara två på natten som två på eftermiddagen. Trots det är jag så gott som aldrig pigg tidigt på morgonen. Så vad jag än är, inte är det morgonpigg i alla fall.

Det gäller också att inte missa tåget när det kommer tillbaka. Att vara uttröttad men ändå inte kunna sova är inget jag rekommenderar. Efter sisådär 36 timmar börjar jag känna mig lätt mosig i hjärnan nuförtiden. Är det verkligen meningen att det där vakenspannet ska minska med åldern? Behöver man inte mindre sömn ju äldre man blir? Kanske var det bara en myt, något man inbillade sig förr, när sociala aktiviteter kändes mycket viktigare än privata. 48 timmar var ingenting förr, idag, skulle jag lyckas vara vaken så länge blir det i något slags zombieliknande tillstånd.

Funderar på saker man blir trött av. Varm mjölk med ingefära, var något en gammal vän rekommenderade. Låter inte gott. Läsa en tråkig bok? Påminner för mycket om jobb och dessutom skulle jag bara bli irriterad och pigg. Varmt bad? Diska? Knyppla?

Nej, nej, nej. Det får bli lite te och en halv Zopiklon. Också en huskur.


Sömnlös i Söderförort.

Räddaren i nöden

I höstas när försäkringskassehelvetet började bli uppmärksammat (a.k.a. ”kvällstidningsinne” en kort sekund) så dök det upp några så kallade ”fattigbloggar” som skulle snaska till det för alla som ville gotta sig i andras olycka och visa hur svårt det är att försöker leva på någon slags tilldelad soc- eller akassenorm. Vad lärde man sig av det? Att den som lever på existensminimum inte kan köpa lika många latte to go eller shoppa kläder som vanligt och tycker att det är jobbigt? De flesta tycker säkert att de inte har tillräckligt med pengar, och hela idén med att försöka beskriva fattigtillvaron utifrån blir totalt snedvriden när någon som inte befinner sig i ett riktigt utsatt läge ska försöka ta reda på hur det är.
Det värsta är de käcka tipsen som brukar följa. ”Man kan hitta mycket snyggt second-hand” eller ”köp inte halvfabrikat”, ”ta med lunchlåda till jobbet”, ”planera middagar och inköp”. Tillåt mig asgarva.
I verkligheten måste man sortera upp räkningarna i de som måste betalas och de som inte är lika akuta, även om det blir en massa pålägg och inkassoavgifter månaden efter. Och nästa månad samma sak, i all evighet. Det handlar inte om att försöka få pengarna att räcka, utan att de, de facto inte gör det, hur man än vänder sig. Men man måste ju leva av något också. De flesta som lever på existensminimum lever i verkligheten på mycket, mycket mindre, eftersom normen inte räknar med att man har lån och skulder som måste betalas av. Kronofogden ska ha sitt eller alla extra inkasso- och påminnelseavgifter eftersom pengarna inte räckte till alla räkningar förra månaden. Det finns ju någon form av anledning till att man hamnat i en sådan situation, och oftast inte för att man levt loppan och köpt lyxprylar på kontokorten (en sak jag verkligen hatar intensivt är tv-programmet Lyxfällan, skulle ALDRIG se det). I verkligheten måste man se till att det finns några få nödvändiga basvaror, exempelvis toapapper, för att inte stå helt utan när halva månaden är kvar. De flesta kan nog förstå att utan toapapper blir livet väldigt besvärligt. Kan man inte tvätta sina kläder spelar det ingen roll om det finns billiga på Myrorna. Lever man på ris och havregrynsgröt är det inte så särskilt svårt att planera menyn. Und so weiter.

Visst finns det folk som har det värre. Allting är relativt. Ska inte säga att jag inte har saker att vara tacksam över. Jag har tillexempel Tank som bakade underbara chokladcookies bara för att jag skulle komma på besök och Nora som bjöd på middag och Vampire Diaries. Sämre kan man ha det. Med tanke på att mina middagar de senaste dagarna bestått av en burk soppa med ris kändes det helt lyxigt med pastasallad.

 Jag gör väl adrig fel...

Gnällspiken kallar jag en av mina uppdragsgivare (inte så han hör det). För ett tag sedan diskuterade jag ett uppdrag med en av hans medarbetare. Då kommer Gnällspiken förbi och säger surt: - Javisst låter det bra, men det kostar ju pengar. Jag vill inte betala för det.

Ångrar att jag inte sa "och varför berättar du det för mig?"
Vad trodde han? Att jag skulle säga. ”Nähä, men då gör jag det gratis.” Kom att tänka på när en översättarkollega berättade om Dan Browns senaste bok som tydligen översattes av ett gäng personer för småpengar på ingen tid alls. ”Man får vad man betalar för”, sa hon. Och det gäller även gnällspiken. Varför jag pratar om Gnällspiken idag beror på att jag hade missat några korrfel i senaste numret (jo, han anlitar mig trots att det kostar pengar, det är ju inte direkt Dan Browns produktion han chefar över). Det var inte omslaget och ingen rubrik i alla fall. Ja, jag tar ansvar för det här sa jag förstås. Vad skulle jag annars göra, det var mina missar.  Tjatmostern fortsätter att undra varför cirka fem gånger (förmodligen tänkte han att med lite passivt-aggressivt gnäll så skulle jag säga att han slapp betala, men icke). Shit happens, sa jag och påpekade att det varit lite stressigt kunde tala om när de vill ha jobbet gjort lite tidigare nästa gång eftersom jag haft tre jobb samtidigt och höll på med hans sent på natten, hans kom sist eftersom de inte kommit sig för att beställa jobbet förrän två dagar innan.

Note to self:  Gå igenom allt som är gjort efter klockan tre på natten en extra gång. För även om jag bara log hult så stör jag mig på att jag missade saker. Det händer väldigt sällan att jag missar sådana uppenbara fel.

Men jag är ändå nöjd, lyckades för en gångs skull ta kritik utan att falla ihop, be om ursäkt tusen gånger, (tänk det japanska sättet med pannan mot golvet) och erbjuda mig att krypa runt på mina bara knän och kanske gissla mig lite som botgöring. Det har jag gjort för många gånger. Men nu är det nog.

 Välkommen till vårt nya PRIVATA vårdinitativ.

07:15
-   Grmspfrx *gäsp* …hallå

-   Vi måste ställa in din tid, doktorn är sjuk

-    Okej.

-   Ring det här numret så får du en ny tid

*Ringer*

- Hallå.

- Pratade inte vi nyss?

- Va?

- Jag skulle få en ny tid.

- Då ska du ringa det här numret.

- Jag gjorde det.

- Oj, ursäkta, det här numret var det.

*ringer*

- Jag skulle få en ny tid.

*blädder, blädder, blädder*

- Vi har inga innan april.

- Kan jag få en tid då?

- Vår bokning går bara fram till dess, du får ringa då och då och höra om det blivit någon ledig tid.

- Va? Finns det ingen väntelista eller något?

- Nej.

- Jaha. Det var ju väldigt serviceinriktat av er.

- Eh?

*vill mörda någon* Klockan jättetidigt dessutom. Man vill ju helst av allt be dem dra åt skogen. Ni kan ta er jävla operation och stoppa upp den någonstans! Men det går ju inte. Man går ju inte till doktorn för att det är så kul. Jag har inte så jävla lätt för att ringa, det tar tid.

Finns det någon som verkligen tror på att sjukvården blir bättre av att privatiseras? På Det Stora Sjukhuset där Bart ligger kunde de inte se att han någonsin befunnit sig där. Men det var han, bara det att tre avdelningar tillhör fortfarande landstinget och då kunde inte resten av sjukhuset se vilka som fanns i deras system och uppenbarligen inte heller upplysa om att det kunde vara så.

Vad är det för fel på Jenny Damberg i Dagens Nyheter? I söndagstidningens radiokrönika (hittar den inte på nätet) kritiserar hon ett radioprogram som diskuterar handikappades rättigheter för att det var för "övertydligt". Vad fan tror hon? Att någon kommer att reagera på hur handikappade behandlas genom subtila påpekanden och litterära referenser? Och att de hade mage att påstå att assistenter blir billigare än institutionsvård och hemtjänst, utan siffror! Vad tänkte de på? Undrar om Jenny Damberg också kritiserat alla som påstått än det ena om sjukskrivningarna i Sverige utan att presentera siffror. Hon kallar det "parodiskt".
De understod sig dessutom att spela "övertydlig" musik (Michael Jackson's They don't care about us. Good for you, tänkte jag och önskar att de i sin övertydlighet typ, sprängt en docka som föreställde sjukvårdsministern, eller eldat upp diverse lagförslag i direktsändning.
Min åsikt är att när det gäller sådana saker och att försöka få fram ett budskap går det inte att vara nog övertydlig. Politiker, borgerliga ledarskribenter och annat löskefolk förstår förmodligen ingenting, och skulle inte ens göra det om man tatuerade in det i pannan på dem.
Kände hon sig ovanligt träffad? Det är så mycket bättre idag med hjälp och hjälpmedel och rätten till ditten och datten, menade hon. Nej, det är det inte. Hjälpmedlen kostar pengar, det är inte ens självklart att den gamle farbrorn har råd med en ny käpp eller hörapparat. Det är ingen som föreslår olika hjälpmedel som underlättar livet för en handikappad, nej allt det där ska man få komma på själv och försöka motivera. Sen måste ju alla som vill ha den här assistenthjälpen fylla i ett jättestort underlag där man beskriver sitt liv in i minsta detalj. Kanske inte varken så besvärligt eller kränkande för vissa, som är vana vid att få hjälp med allt i livet, men alla handikappade är inte 95 och gravt senila = bryr sig inte om frågor om sexliv och matvanor.
Fast hon kanske menade att det är så mycket bättre än på 1800-talet? Eller i Nazityskland? Vad vet jag.