Andra upplagan

Da Capo al Fine

Sömntåget som försvann

Publicerad 2010-02-17 17:37:58 i Sjukdomsinsikt,

Häromdagen missade jag mitt sömnfönster. Den där tiden när man börjar se i kors för man är så uttröttad att man faktiskt kan somna. Jobbade sent, så sent att det blev tidigt och sen var plötsligt klockan dags att börja jobba. Sen gäller det att kämpa för att hålla mig vaken. Och det måste jag, några timmar till. Somnar man på eftermiddagen så vaknar man bara klockan ett på natten och vad ska det tjäna till?

Det finns tydligen någon organisation som kämpar för kvällsmänniskornas (eller typ B tror jag att de kallar sig) rätt till senare arbetstider. Jag håller helt med, vi har styrts alltför länge av morgonfascisterna. På den sajten (som jag givetvis inte hittar länken till nu) där jag läste om detta kallas morgonmänniskor typ A. Det är klart orättvist, vem vill vara en typ B-människa? Det låter bara fel, som sekunda eller andrasortering, lite kantstött och undermåligt. Varför vill man kalla sig själv det.

Annars låter det som något morgonfascisterna kommit på. De vill ju alltid alltid påskina att de som inte är uppe och trallar runt i ottan är dåliga människor. Om jag är uppe i ottan beror det förmodligen på att jag aldrig gått och lagt mig.

Fast morgon- eller kvällsmänniska, det vete sjutton vad jag är. Med tanke på hur sällan sömntåget stannar utan lite kemisk hjälp på traven så är jag nog snarare en vara-vaken-tills-jag-faller-omkull-av-trötthet-människa (typ C? Ö?). Lika gärna vara två på natten som två på eftermiddagen. Trots det är jag så gott som aldrig pigg tidigt på morgonen. Så vad jag än är, inte är det morgonpigg i alla fall.

Det gäller också att inte missa tåget när det kommer tillbaka. Att vara uttröttad men ändå inte kunna sova är inget jag rekommenderar. Efter sisådär 36 timmar börjar jag känna mig lätt mosig i hjärnan nuförtiden. Är det verkligen meningen att det där vakenspannet ska minska med åldern? Behöver man inte mindre sömn ju äldre man blir? Kanske var det bara en myt, något man inbillade sig förr, när sociala aktiviteter kändes mycket viktigare än privata. 48 timmar var ingenting förr, idag, skulle jag lyckas vara vaken så länge blir det i något slags zombieliknande tillstånd.

Funderar på saker man blir trött av. Varm mjölk med ingefära, var något en gammal vän rekommenderade. Låter inte gott. Läsa en tråkig bok? Påminner för mycket om jobb och dessutom skulle jag bara bli irriterad och pigg. Varmt bad? Diska? Knyppla?

Nej, nej, nej. Det får bli lite te och en halv Zopiklon. Också en huskur.


Sömnlös i Söderförort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela