Andra upplagan

Does my brain look big in this outfit?

När jag la ner det journalistiska sa jag att jag inte ville skriva mer utan gick över full time på översättningar. Men nu kommer viss gammal skrivklåda tillbaka igen. Fast vad jag egentligen menade att jag bara ville sluta med att ställa meningslösa frågor till folk som påminner om duracellkaninen och sätter på corporate bullshitbandet och snackar i två timmar om saker som är fullkomligt meningslösa, och sen ska man hem och skriva en meningslös artikel om skiten. Till slut kände att gör jag det är mer så torkar min hjärna antingen ihop som ett russin eller också exploderar den.

Men nu när jag får skriva om lite vadsomhelst så kommer jag på och skriver om hur många saker som helst. Lite mer avslappnat. Fast egentligen har jag väldigt liten tilltro till min egen skrivförmåga.

Roten till det onda finns i en förflugen kommentar som inte alls handlade om mig, utan om en person jag nyss berömt.

”Men någon vidare stilist det är hon ju verkligen inte…”

Det där har legat i många år och naggat i min hjärna. Jag var ung och grön och ville inte säga till den korkstyva personen att vad fan, inte visste jag att man behövde vara Strindberg för att översätta instruktionsböcker till brödrostar eller vad det nu var vi gjorde.

Men kommentaren har alltid gjort att jag känt mig som den dåliga stilisten. Jag insåg väl att seriöst skrivande innebär att man blir kritiserad av sådana människor som inte har förmåga till kritiskt tänkande annat än som citat av andra kritiska tänkare.

Herregud vad osäker man var på den tiden. Nu är det en rak höger som gäller och Jocke Pirinens gamla ”med ett jysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad” är inte bara aktuell utan ständigt aktuell. Nej, skoja bara, förstås. Jag är emot våld, och till våld räknar jag även skitsnack som tyvärr måste passera in genom mitt ena öra innan det går ut genom det andra.

Utom Madonnas höga radio- och tv-volym som verkligen gör våld på min stackars hjärna (jag VET sportresultat – kan man stämma någon) men våld mot inneboende räknas väl inte inneboende måste ju mest jag visa hänsyn (och hon lagar god mat).

Livet är komplicerat nog ändå. Utan att röster från urtiden plötsligt ska sitta och viska dåliga saker i mitt öra.

Problemet är bara att jag 1. Inte kan ge mig själv en rak höger. 2. Inte kan ge vederbörande en rak höger för jag minns inte vem det var och hen (det kanske var en hen, inte en hon) kanske inte heller minns, varken mig eller samtalet. Om jag väljer ut en tre-fyra stycken och klår upp dem 20 år efter att de sagt något ofördelaktigt inte ens till mig verkar lite för jobbigt. Fast jag kan ju klä ut mig och låtsas att jag är ett slap-o-gram.

Men det lär väl inte hjälpa. Våld föder våld och det gör ju så ont

Men ni passar ju så bra ihop... 

Den gärna överentusiastiska Nora vill väldigt gärna tussa ihop mig med någon. Men de hon tycker skulle passa för mig passar ungefär lika bra som en rosa minikjol med glittervolanger i size zero skulle göra (dvs inte ens som tumvante). När jag säger att det där kommer aldrig att funka eller är ointresserad så tror hon att jag bara är blyg och om jag säker att jag föredrar tecknade människor så tror hon att jag skämtar. Det senaste försöket var intressant, men nej tack. Hur kan hon tro att jag som lever i stort sett hela mitt liv och arbete på datorn skulle kunna falla för en teknofob som blir förbannad över ordet bredband och inte ens har mobil.

Inte för att jag skulle falla för någon som twittrar om varje steg de tar eller inte kan sitta och prata i fem minuter utan att hala upp sin slutphone (pojkfrökens ord som jag glatt stjäl).

Nåja, jag var i alla fall social två dagar i rad och åt sushi, drack sake, var på bio (kul att se med glasögon så att jag verkligen kunde se filmen). Dagen innan var jag på vernissage gubevars med surt vin och bräckliga konstnärsegon och annat som hör till (och blev kallad ”morsan” av någon gubbjävel med konstig mössa, jag fick verkligen lust att lägga an min mest högdragna min och säga: du menar väl kärringjävel, men det gör man ju inte). Men efteråt gick (de trevliga delarna av) sällskapet iväg och åt god mat och drack en massa öl.

Ingen romans dock. Men det gör mig väl inte superasocial? Att man träffar folk innebär ju faktiskt inte att man måste hångla med dem också. Eller har jag missuppfattat något där?

Var på sf-bok och köpte manga och blev lite ledsen när jag kom på att jag inte kunde köpa någon mangakalender i år, för var ska jag hänga den? På resväskan?

Kunde varit sämre. Tror att jag hann med att jobba lite mellan varven också.

Min psychoshrinkie ska ge mig träning på recept, visst behöver jag träna, men hon tycker att jag främst behöver träna på att vara ute bland folk. Visst, hurra, jag träffar för lite människor, så jag vill gärna möta nya iförd baddräkt eller trikåer. Men jag tänker fan inte hångla med dem.

Jag har ju faktiskt varit ute och träffat folk, låt mig se… flera gånger det senaste halvåret…

Men vem kan vara tillräckligt social med 18-timmars arbetsdagar? Så jag måste nog lägga ner lite av det också. Organisera arbetstiden lite mer.

Efter sista helvetesproduktionen har jag varit otroligt trött och lite smågrining och somnar nästan över tangentbordet när plötsligt Madonna börjar räkna på fingrarna och säger att jag redan jobbat tio timmar i sträck.

Lägg, av lägg ner borde jag nog säga till mig själv lite oftare

Vadå? Det är väl casual friday...

Har ett alltmer avskavt grönglittrigt nagellack sen ett kort partajande i fredags (hinner inte köpa borttagningsmedel) och mina ögonpåsar är stora som Rundetaarn och har fått sina egna ögonpåsar. Inte av party utan av jobb.

Det är ju den tiden på månaden.

Nej, inte den tiden, som är jobbig också men på ett annat sätt.

Den där jobba x totalspeed – falla i koma – jobba x totalspeed –falla i koma-tiden när man tappar uppfattningen om veckodagar, tid på dygnet och förmodligen var man har sitt eget arschle.

Alla som jobbat med trycksaker i någon form vet förmodligen vad slutproduktion innebär.

Det vill säga utom det exceptionella miffo som vickade för AD när han bestämde sig för att det var roligare att gå på bar i US of A än att producera.

Mister miffo mailade mitt under denna eminenta period och sa att det är nog bara du och jag som är vakna i hela tidningssverige… jag trodde att han skämtade. Men det gjorde han inte. Klockan var ju bara barnet (02.30) och han kan inte ha jobbat med tidningar någonsin…

Frågade chefen om han var 17 år och aldrig jobbat förut, men han visade sig vara en fullvuxen familjefar (och galen, visade det sig också).

Hoppas hans barn inte svälter nu när det är jul o allt…

Herregud, varför väljer man ett sådant jobb om man inte är beredd på de där extrema nattpassen då och då? Annars väljer man väl 9-5…

Just nu har jag haft en radda av de där mysiga 18-timmarsdagarna. Men nu är det snart slut. Nyss sa jag stopp, okej, jag lägger mig i koma nu ett par timmar.

Det är väl inte för mycket begärt. Än är det ingen ko på isen (det uttrycket har jag alltid förknippat med deadline, hörde det första gången när jag var ny och grön och allt var jätteläskigt med tryckerier och – slutproduktioner).

Hinner varken med de där dagarna eller Lottens julkalender just nu. Men jag kommer igen, vänta bara…

Som tur är får jag sova till 12, Madonna har inga tidiga vanor heller. Tänker med fasa på om hon hade varit som sin väninna Spektaklet. Inte bara för att det hade varit outhärdligt med mer än 3 sekunder i Spektaklets tvivelaktiga gnällskap. Hon störtar upp ur sängen kl 5, helg och söcken. Då har jag ju för fan inte jobbat klart än.

Så heller inte idag, men som sagt, jag mailade de närmast sörjande och sa att de här små pluttgrejerna återstår men det skiter jag i just nu, för jag ligger i det närmaste i koma.

Nä, inte är jag wonder woman direkt, fast jag gärna tror att jag kan klara allt. Fy fan för den som sa att du kan allt, bara du vill. Alla som säger det borde få spöstraff och förnedras offentligt. 

Nej, man kan inte klara allt, det finns tyvärr inte tillräckligt många timmar för det. Jag är snabb och effektiv, ingen jobbar så snabbt som jag, i alla fall ingen jag känner. Men det räcker inte alltid.
Hur sjutton jag trodde att jag skulle kunna klara fyra gånger min normala dagsproduktion på en dag. Och min normala dagsproduktion handlar dessutom om att jobba från det att jag slår upp ögonen tills jag faller i koma.
Lite över min förmåga. Jag måste lära mig, 4 sidor= normal arbetsdag. 8 sidor= helvetes lång dag. 15 sidor = kaputt, hjärnsläpp gör de sista sidorna praktiskt taget i koma = inte bra för någon.

Jag klarar kanske inte att speeda upp skrivtakten fyra gånger, men väl två *försöker peppa mig själv*
Men inte när jag är så här trött...
Min dagliga kost består fn av voltarenkräm, massor av ipren och ett glatt humör.
När man är mitt inne i värsta deadlinestressen så passar det väl utmärkt att få nya glasögon (som om jag inte såg i kors redan) igår liksom böljade hela synfältet, fast det gick över lite till idag.

Just nu skiter jag i allt i alla fall. Deadline be dammned. (Nej, givetvis inte, den gränsen har jag inte överskridit än och aldrig att jag skulle försena en tryckning) ska försöka ta mig upp om a couple of hours igen, och fortsätta min tröstlösa vandring bland uppslagsverken...
Kalla mig sisyfos

Det här är Anita. Min ena syster och mitt stora stöd i livet. Hon borde dansa i Fontanta di Trevi iförd sammetsklänning. Hon är vacker, generös och mitt stora stöd här i livet. Hon är grym och smart och intellektuell och andligt lagt (det syns väl), dessutom klär hon jävligt bra i hatt.


Det här är min andra syster Anita. Hon är alltid på resande fot, till någonstans där det är party och får slänga ett par skor för att hon råkar kräkas på dem. Mycket substanser går in där, fast hon är i värstas partyåren nu (25-35) och jag antar att det mattas av med tiden. Förhoppningsvis. Det är kanske kul att vara 25 år och dopehead men att vara 55 och dopehead är definitivt inte lika kul (inte för att jag vet..) Jag tror inte heller att hon har legat med rolling stones, de har för fan alltid varit för gamla även för mig och jag tror inte att hon tänder på gamla...
Vi växte inte upp tillsammans utan blev vänner i sådär vid 18-20 (hon inte jag).

En sak som jag inte fattar är när syskon inte umgås, inte gillar varandra och inte har nära relationer. Visserligen, okej, man kan råka få något riktigt svin till syskon som man absolut inte vill träffa, men ändå. Mina relationer till mina egna syskon har inte direkt varit smooth sailing hela tiden. Vi blir arga, ledsna och besvikna på varandra, men sedan blir det alltid bra. Samtidigt har vi ju ett band, en gemenskap och en kärlek som man inte har med andra.
Att vi har delvis gememsam arvsmassa är ju bara ett plus.
Och något av drama queen finns  oss alla - det har vi ärvt från vår pappa.




Dad throws a tantrum

Jag tror ju alltid att det ska bli så här. Men kaffe är kaffe och vitt är vitt och alltid mötas de två.


Och plötsligt var det december… Vilket innebär att det är dags för Lottens eminenta julkalender! Där kommentarsbåset verkligen är dagens måste. Litterära gissningar varje dag.

Varför måste jag jobba så mycket just nu?

Fast jag gillar verkligen mitt jobb. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar så att jag bara kunde sitta och jobba med det. Har svårt att slita mig.

Idag gjorde jag emellertid det och hälsade på min käre Bart som för det mesta inte känns som min käre Bart längre utan som någon annan, mycket äldre Ibland glimtar den gamle Bart till, men sedan sjunker det tillbaka. You’re too young to look like this, som Tracy Chapman sjöng. Han fyllde år, fast det kom han inte ihåg.

 

Blev så deprimerad att jag var tvungen att köpa en fluffig vit morgonrock. Vad i h-e flög i mig? Jag vet vad. Möjligen vill jag vara en människa som sitter och dricker morgonkaffe i fluffig vit morgonrock och allt känns så där fint.

Det kommer inte att bli så.

Jag kommer att bli en människa som sitter och dricker kaffe i en delvis brunfläckig före detta vit morgonrock. Jag och vita kläder går bara inte ihop.

Men skön var den