Andra upplagan

Da Capo al Fine

Dödens tyg

Publicerad 2012-09-17 21:00:37 i Bodyography,

Vad är det för fel på bomull? Jag bara undrar varför alla i plussizestorlek nödvändigtvis måste ha underkläder i dödens tyg (polyester). Det finns tamejtusan inte en enda bh i d-storlek i bomull, bara polyester och glansig elastan så långt ögat når. Ska vi straffas? Dessutom, en sak till, varför måste alla bh:ar ha bygel? Jag frågade i en riktigt lyxig bh-affär, en sådan där man förväntar sig att expediten ska kunna se på en vilken storlek man har, efter bh utan bygel i d-dd. Hon såg på mig som om jag just skändat flaggan. På twilfit hittade jag äntligen en, bomullsfodrad och snygg. Det visade sig sedan vara en ammnings-bh, men vad fan, funkar det så funkar det.
Syntet är helt okej i baddräkter.

Of Course it Fucking Hurts

Publicerad 2010-05-10 14:28:47 i Bodyography,

Så står det på en t-shirt som jag verkligen, verkligen skulle vilja ha, men det får skjutas på framtiden. Kan inte lägga 250 pix på kläder när jag behöver havregryn och kattmat. Det handlar inte om kärlekssorg och brustna hjärtan, utan om piercing. 


Jag har två piercingar. I ansiktet, till min kära mors förtvivlan. Hon burrar och muttrar och fräser som en katt varje gång hon kommer på att jag har dem. Handlar förmodligen mer om ”vad folk ska säga” än om min kropp och hälsa. Det är inte mycket värre än att göra hål i öronen, och det har de flesta inget emot. Jag hade velat ha dem så länge, först gjorde jag, lite fegt, en under läppen, men kom på att det inte var så farligt och att jag faktiskt kunde göra ögonbrynet också, vilket var vad jag egentligen ville och hade velat väldigt länge. Tänker inte göra några nedanför huvudet dock. Lite fler i öronen skulle väl inte ändå inte skada. Det är ju inte så att jag tänkt flasha naveln eller andra kroppsdelar och det skulle bara skava under kläderna.


Och visst gör det ont, åtminstone när man gör dem. Fast det är ju bara tillfälligt och en helt okej smärta. Sen gör det inte ett dugg ont. Om man följer instruktionerna och sköter om dem, förstås. Många som får infektioner och liknande gör nog inte det. Andra kroppsmodifieringar däremot, kan jag se och rysa lite över, fast jag tycker att det är lite coolt ändå. Varje gång jag funderar på saken (en liten liten scarification bara), så inser att jag kanske inte ska låta någon annan skära i mig, och om det är något jag verkligen tycker är snyggt eller om jag bara vill göra det för smärtans skull. Självskadebeteende by proxy, liksom. Nu är de piercare jag känner totalseriösa och skulle förmodligen aldrig ta sig an någon med färska, egenproducerade ärr.


Mina piercingar kommer jag aldrig att ångra. Jag är vuxen och tillräckligt gammal för att veta hur jag vill smycka min kropp (och om det nu är en liten stång genom ögonbrynet, är det min sak.)


Tänker inte så mycket på mina piercingar faktiskt. Fast häromdagen när jag stötte på en tjej jag delat skrivbord med förut. Mycket modemedveten. Hon skulle kunna vara modebloggare, for all I know, tror inte att hon är det, men sådär lattemamma-från Vasastan som aldrig skulle visa upp sig i förra säsongens Acne. Vi hejar, hon vänder sig om och stirrar. Vi har inte setts på två år. Hon ser likadan ut. Inte jag, uppenbarligen ”Herregud vad du var piercad”, säger människan. Eh? sa jag.  Jag ser inte direkt ut som en nåldyna, men det kändes så. Hon har alltid legat i facket ”trevlig och ganska rar”, men nu föll hon ner i ”inskränkt och lite korkad” med en smäll.


Vad skulle jag säga? ”Herregud vilka stora örhängen du har.” ”Herregud så mycket denim du har.” ”Herregud, 1986 ringde och ville ha tillbaka din kjol.” Nej, det gjorde jag givetvis inte. Och hade inte velat det heller.


Inte särskilt extremt.


Extra meddelande.
Kära Siba, tack så hemskt mycket för det sms jag fick idag. Jag är så glad att ni reserverat den vara jag bokat och att den finns att hämta i 24 timmar. Bara det att JAG HÄMTADE DEN FÖR EN VECKA SEDAN. Och ni har redan sickat samma sms fyra gånger. Jag undrar bara: har ni inget bättre för er? Kundservice till exempel?

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela