Andra upplagan

I olägenheten bor bara jag och katten.

Jag känner mig mer och mer som fäbodjäntan. Nej, stryk det, själva ordet har en verkligt dålig klang. Mer som en vallpiga eller något ditåt. Jag går från mitt lilla pörte och hämtar vatten, går iväg och diskar i smyg i tvättstugan, sätter på värmen en liten stund då och då när jag börjar frysa. Fast riktigt så primitivt som på forna fäbodvallar är det inte, jag behöver inte tvätta i bäcken, och sanitära bekvämligheter som toa och dusch finns inomhus, fast på betryggande avstånd (en sanitär olägenhet…). En liten värmefläkt måste sättas på då och då och jag behöver inte gå upp i ottan och hugga ved.

En olägenhet är det, i den meningen att utrymmet där jag bor absolut inte är tänkt för boende, vilket fastighetsskötaren var vänlig nog att upplysa mig om. Men jag "bor" ju inte här, jobbar bara. Han var förmodligen sur för att jag ringt och meddelat att en propp hade gått (min säkring sitter inne i det hemliga elskåpet och när strömmen går hos mig går den även i cykelrummet..., men fastighetsskötaren måste komma och fälla upp spaken). Jag föreslog för hyresvärdinnan att jag skulle få en nyckel till elskåpet, men hon såg ungefär lika chockad ut som om jag begärt att få nyckeln till Fort Knox. Hon tyckte att jag skulle ringa, för el ingår i min hyra. 
I alla fall har olägenheten förvandlats från en betongfläckig eventuellt tidigare verkstad till ett hemtrevligt hemutrymme. Men allt pyssel med disk och besvärlig matlagning det innebär har tagit en stund att vänja sig vid.

Inte bara att saker tar längre tid. Det sliter lite på pysket också, att gå från olägenhet till olägenhet och att till slut sitta i ett så bedrövligt utrymme att man måste smyga förbi tvättstugan och eventuella tvättare, hantverkare och dylikt bara för att ta en dusch eller gå på toa. Anpassningen till ett annat sorts liv har inte varit lätt, men efter två veckor börjar jag bli något mer van vid att allt inte är lika bekvämt som vanligt.

I all sorg och bedrövelse är finns det faktiskt ett litet ljus i tunneln. Inom två månader är jag fri från den stora ekonomiska belastning som inneburit att jag fått jobba 300 timmar i månaden i mer än ett år. Jag har betalat av mer än 95 procent av skulden och ser fram emot en hunky dory vår. Även om jag ska betala av andra skulder så blir det inte lika tungt.

 I somras hade jag en lång deckarperiod där jag lyssnade på mängder av svenska deckare. Även de två första av Lars Kepler. En sak måste jag säga, jag ogillar verkligen böckerna. Det känns som om de är packade med oviktig information och utfyllnad. Jag menar varför beskriva hur allt luktar eller hur väggarna är målade, även om det inte har med historien att göra. Sedan har vi den där underliga fascinationen för vad olika personer har på sig och vilka märken. I Eldvittnet fick jag mer än en gång något slags American psycho-känsla, fast utan minsta spår av samhälls- eller livsstilssatir.  Det enda böckerna har är att de är spännande och jag blir förbannad för att jag lockas att läsa dem, ungefär som när man börjar gråta på kommando vid exakt rätt tillfälle i någon jävla Disney-familjefilm.
Men nu är jag inne i en fantasyperiod.
Den började med att jag plöjde igenom alla böckerna i David Eddings Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea, som jag av någon anledning missat...
Sedan upptäckte jag George R.R. Martin och GoT (Game of Thrones). Läste första boken innan jag såg TV-serien, sedan läste jag alla de andra böckerna i Ice & Fire-serien och väntar andlöst på nästa bok. Via Bokhora upptäckte jag den en timme långa intervjun med George själv. Dessutom kan man ju alltid tillbringa timmar på olika forum där folk spekulerar vilt och kommer med eller mindre väl underbyggda teorier om vad som eventuellt kommer att hända. Alltid lika kul.
I väntan på det börjad jag med Patrick Rothfuss The Name of the Wind. Är nu inne på andra boken och det verkar mycket lovande so far. Med mycket lovande menar jag böcker som jag förmodligen kommer att läsa om.
Dessutom är det ju december, vilket jag inte kom ihåg förrän den tredje, och Lottens eminenta julkalender. Kluriga litterära gissningar och vilt partajande i kommentarsbåset varje dag. Sämre kan man ha det.


Jag säger bara: Winter is coming.

 
Överlevde IKEA utan större blessyrer. Det svåraste var att få ned 45 kilo bänk i paket från hyllan på lagret. Allt kom nästa morgon. Att den sedan tog fem timmar att montera ihop bänken är en helt annan historia. Det tog mig i stort sett en hel dag att montera ihop bänken, ett par hyllor, ett litet bord och en låg säng. Tackar min lyckliga stjärna för att jag köpte en skruvdragare.
Sedan började jag flytta över mina saker. Inte så långt och inte så mycket saker, men eftersom jag drabbades av någon form av hjärnsläpp tog det extra lång tid. Annars brukar jag vara enormt logistisk och kan packa in hur mycket som helst i hur små bilar som helst. Av någon anledning hade jag fått för mig att jag skulle packa ned en omgång, bära över den till nya lägenheten, packa upp den och hämta nästa omgång. Det visade sig vara ett misstag i klass med att bestämma sig för att köra runt Bottenviken i stället för att ta färjan till Åbo.
Hade jag bara packat allt i ett par lådor hade det tagit en bråkdel av tiden att bära över sakerna och packa upp dem.
Men det han i alla fall bli målat och klart och jag hann flytta ut och städa innan nästa hyresgäst kom. Fast då var jag så slut att jag knappt kunde tänka. Och stel som en mycket gammal pinne.
Då var det förstås dags för ett par timmars korrekturläsning. Jag hade inte mer än hunnit med två sidor innan det blev strömavbrott. Hann slänga iväg ett mail till redaktören att det var force majeure innan datorns batteri la av. Som tur är visste jag att kon inte befann sig på isen utan att jag kunde få helgen på mig också. Hade det varit tryckeriet som väntade hade jag fått sitta med ficklampan.
Det blev inget julkalas med arbetsplatsen eftersom jag inte hunnit få ordentlig ordning på mina saker och var alldeles för trött för att orka röra mig dagen efter.
Nu är jag i alla fall mer eller mindre i ordning.


Ungefär så här kändes det i mitten av flytten, då när man börjar fundera på att lämna allt åt sitt öde och ta in på hotell...