Andra upplagan

I olägenheten bor bara jag och katten.

Jag känner mig mer och mer som fäbodjäntan. Nej, stryk det, själva ordet har en verkligt dålig klang. Mer som en vallpiga eller något ditåt. Jag går från mitt lilla pörte och hämtar vatten, går iväg och diskar i smyg i tvättstugan, sätter på värmen en liten stund då och då när jag börjar frysa. Fast riktigt så primitivt som på forna fäbodvallar är det inte, jag behöver inte tvätta i bäcken, och sanitära bekvämligheter som toa och dusch finns inomhus, fast på betryggande avstånd (en sanitär olägenhet…). En liten värmefläkt måste sättas på då och då och jag behöver inte gå upp i ottan och hugga ved.

En olägenhet är det, i den meningen att utrymmet där jag bor absolut inte är tänkt för boende, vilket fastighetsskötaren var vänlig nog att upplysa mig om. Men jag "bor" ju inte här, jobbar bara. Han var förmodligen sur för att jag ringt och meddelat att en propp hade gått (min säkring sitter inne i det hemliga elskåpet och när strömmen går hos mig går den även i cykelrummet..., men fastighetsskötaren måste komma och fälla upp spaken). Jag föreslog för hyresvärdinnan att jag skulle få en nyckel till elskåpet, men hon såg ungefär lika chockad ut som om jag begärt att få nyckeln till Fort Knox. Hon tyckte att jag skulle ringa, för el ingår i min hyra. 
I alla fall har olägenheten förvandlats från en betongfläckig eventuellt tidigare verkstad till ett hemtrevligt hemutrymme. Men allt pyssel med disk och besvärlig matlagning det innebär har tagit en stund att vänja sig vid.

Inte bara att saker tar längre tid. Det sliter lite på pysket också, att gå från olägenhet till olägenhet och att till slut sitta i ett så bedrövligt utrymme att man måste smyga förbi tvättstugan och eventuella tvättare, hantverkare och dylikt bara för att ta en dusch eller gå på toa. Anpassningen till ett annat sorts liv har inte varit lätt, men efter två veckor börjar jag bli något mer van vid att allt inte är lika bekvämt som vanligt.

I all sorg och bedrövelse är finns det faktiskt ett litet ljus i tunneln. Inom två månader är jag fri från den stora ekonomiska belastning som inneburit att jag fått jobba 300 timmar i månaden i mer än ett år. Jag har betalat av mer än 95 procent av skulden och ser fram emot en hunky dory vår. Även om jag ska betala av andra skulder så blir det inte lika tungt.