Skitprat, sort of
Ähum. Nu tänkte jag prata om lite delikata saker.
Som bajs.
Fast fullt så naturlig är jag inte med mina egna kroppsfunktioner. (Vadå, jag gör som drottningen, säger att jag ska gå byta skor...) utan det handlar om katter.
Kattsand, närmare bestämt. Det där som man släpar kilovis trappa upp och ner, varje månad och tömmer och skottar och bär ut och slänger. Ett elände, tungt och luktar illa och förmodligen inte särskilt miljövänligt heller.
En man i djuraffären jag handlade på förut försökte inbilla mig att hans sand var mycket bättre för katters hälsa än de billiga på mataffären och så mycket drygare, fast han menade nog dyrare, för det var den. Mycket. Dessutom sa han att katter aldrig kan lära sig att gå på toaletten.
Man kanske inte kan lära gamla hundar sitta (eller gubbar för den delen). Men att lära katter använda toaletten går faktiskt. En del kan till och med lära sig spola. Men då ska man nog ha en toa med knapp. Det har inte vi.
Hur jag vet att det funkar? Tank har lärt sin katt för länge sedan och nu är det min tur. Kan hennes så kan väl mina. De är ju i alla fall syskon…
Så just nu har vi toaskola där de ska lära sig använda en toalettlocksliknande mackapär som man sätter över toan med lite sand i. Sanden är i själva mackapären alltså, inte i toan. Den heter Litter Quitter, fast vi kallar den kvitterlitter för det är lättare att säga, fråga mig inte hur, men det är det.
Första steget, att gå upp på toan och förrätta sitt tarv eller vad det heter i sanden gick bra. De fattade på en gång.
Sen kom nästa steg, det svåraste, då byter man ut sandfacket mot en mindre ring, med ett hål i mitten.
De har inte riktigt fattat vitsen med det hela utan ser på mig med bekymrade miner och verkar undra varför deras låda har blivit så liten och sprätter glatt ut sanden över hela badrummet . Men förhoppningsvis lär de sig. Går allt enligt planen ska vi aldrig behöva släpa hem sand igen. Sex till åtta veckor ska hela processen ta, vi är bara inne på vecka två och hoppas att de lär sig fort...
