Andra upplagan

Da Capo al Fine

Slap my face and call me Betty

Publicerad 2010-12-18 02:18:11 i 9-5,


Does my brain look big in this outfit?

När jag la ner det journalistiska sa jag att jag inte ville skriva mer utan gick över full time på översättningar. Men nu kommer viss gammal skrivklåda tillbaka igen. Fast vad jag egentligen menade att jag bara ville sluta med att ställa meningslösa frågor till folk som påminner om duracellkaninen och sätter på corporate bullshitbandet och snackar i två timmar om saker som är fullkomligt meningslösa, och sen ska man hem och skriva en meningslös artikel om skiten. Till slut kände att gör jag det är mer så torkar min hjärna antingen ihop som ett russin eller också exploderar den.

Men nu när jag får skriva om lite vadsomhelst så kommer jag på och skriver om hur många saker som helst. Lite mer avslappnat. Fast egentligen har jag väldigt liten tilltro till min egen skrivförmåga.

Roten till det onda finns i en förflugen kommentar som inte alls handlade om mig, utan om en person jag nyss berömt.

”Men någon vidare stilist det är hon ju verkligen inte…”

Det där har legat i många år och naggat i min hjärna. Jag var ung och grön och ville inte säga till den korkstyva personen att vad fan, inte visste jag att man behövde vara Strindberg för att översätta instruktionsböcker till brödrostar eller vad det nu var vi gjorde.

Men kommentaren har alltid gjort att jag känt mig som den dåliga stilisten. Jag insåg väl att seriöst skrivande innebär att man blir kritiserad av sådana människor som inte har förmåga till kritiskt tänkande annat än som citat av andra kritiska tänkare.

Herregud vad osäker man var på den tiden. Nu är det en rak höger som gäller och Jocke Pirinens gamla ”med ett jysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad” är inte bara aktuell utan ständigt aktuell. Nej, skoja bara, förstås. Jag är emot våld, och till våld räknar jag även skitsnack som tyvärr måste passera in genom mitt ena öra innan det går ut genom det andra.

Utom Madonnas höga radio- och tv-volym som verkligen gör våld på min stackars hjärna (jag VET sportresultat – kan man stämma någon) men våld mot inneboende räknas väl inte inneboende måste ju mest jag visa hänsyn (och hon lagar god mat).

Livet är komplicerat nog ändå. Utan att röster från urtiden plötsligt ska sitta och viska dåliga saker i mitt öra.

Problemet är bara att jag 1. Inte kan ge mig själv en rak höger. 2. Inte kan ge vederbörande en rak höger för jag minns inte vem det var och hen (det kanske var en hen, inte en hon) kanske inte heller minns, varken mig eller samtalet. Om jag väljer ut en tre-fyra stycken och klår upp dem 20 år efter att de sagt något ofördelaktigt inte ens till mig verkar lite för jobbigt. Fast jag kan ju klä ut mig och låtsas att jag är ett slap-o-gram.

Men det lär väl inte hjälpa. Våld föder våld och det gör ju så ont

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela