Gammal vänskap
Var ute och åt med Ayla och Gotlands-Anna, som bara kallas det av mina närmaste eftersom vi känner fler Annor och Anna råkar bo på Gotland. Vi var uppe på Skrapans skybar (det som vi gamla antikviteter kallade skatteskrapan). Fantastisk utsikt, men drinkarna måste finansieras med ett par bankrån. Ayla bjöd mig på en cola och Gamle Ole kom förbi jag. Jag hade inte sett honom på 20 år eller så. Idag har han nästan vuxna barn men fortfarande inget hår. Visserligen hade han inget hår då heller, men på den tiden bar han peruk och det var en allmänt känd hemlighet som ingen låtsades om. Nåja, han slipper åtminstone de gubbiga buskögonbryn som hans årskamrater odlar. Han gick snart (tack och lov, det var faktiskt tjejerna jag ville träffa, det där "kulåsesvadgördunuförtiden" räcker i fem minuter ungefär, sen blir det bara ett lätt ansträngt leende kvar.)
Efter skybaren gick vi och åt. Och pratade tills de slängde ut oss. Vi är inte överens om allt, men vi håller ihop fortfarande och träffas och pratar, mest om våra relationer. Ja, jag pratar nog mest om jobb och så, för det där med relationer har jag gett fanken i ganska länge. Gotlands-Anna är fortfarande grymt social och att träffa henne känns som en vitamininjektion direkt i skallen. Ayla är en av de vettigaste människor jag känner. Mollan lever i ett olyckligt äktenskap, som inga pengar i världen kan göra bättre. Egentligen är hon en smart tjej, men hon har fastnat i något slags mörkblå idioti där man klagar på skatterna och tycker att dagis borde vara en privatsak, varför ska jag betala skatt för det, typ? När jag sa att jag, som inte har några barn alls, enligt den principen borde slippa betala skatt för både skola och dagis, blev hon tyst, för att ANDRA betalar höga skatter har hon, i den vanliga borgarstilen, inget emot. Vår femte medlem Lilja är världens raraste och vi kan bli otroligt sentimentala tillsammans. Jag är gudmor till ett av hennes barn.
Gotlands-Anna hade gjort en tatuering av en fjäril på ryggen. Ett litet memento över en platonisk kärleksaffär. Hon är gift, han med. Trånande blickar och nätflirt resulterade i tatuering. Det är väl så det är. Den var väldigt söt. Jag nämnde att jag tänkte göra en halfsleeve och de stirrade båda chockerat på mig när jag föklarat vad det var och skrek neej!!! i kör. Jo, sa jag. Sen fick jag förklara att jag inte kan åka till Gotland och låta en lokal tatuerare där göra det. Utan att det är som en tavla, man väljer en artist som man verkligen tycker om. Även om hennes tatuerare är en jättebra konstnär så har jag faktiskt redan valt vem som ska göra min (i alla fall vem jag vill ska göra den). Jag tänkte mig en japansk traditionell tatuering - slingrande drake med krysantemer, fast jag är lite inne på en fenix, kanske, eller båda. Fenix, eftersom jag går igenom en stor förändring just nu. Mark the important points in life…
Jag ser för mycket på LA Ink. När man plötsligt börjar kalla sin otatuerade rygg för ”prime real estate” är det kanske dags att dra ner lite på tittandet. Eller när jättestora fleshtunnels i öronen börjar se fullkomligt normalt ut… Nja, kanske små, definitivt små. Ja. Måste gå till "min" piercare. Jo, jag har en sån. Fantastiskt duktig också. Och trevlig. Nej, nog om detta. Ämnet kan jag skriva spaltmil om...
