Andra upplagan

Livet på landet...
Eftersom jag uppenbarligen inte förflyttar mig tillräckligt i detta nomadliv packade jag ännu en väska och åkte på en riktig helgresa. I stället för att gå på piercingparty under tatueringsmässan och frottera mig med människor med horn och sådana som gillar att hänga i krokar i taket så reste jag ut på landet, och då menar jag riktiga vischan. Där det är rätt folktomt men rätt kotätt .

Att sitta under en jättestor ek, titta ut över en solbelyst kohage och gammal svensk kulturbygd (typ hagar, stenmurar och gräs), insvept i en rosa filt med en stor balja kaffe och lösa alla korsord jag kunde hitta, var inte alls dumt.

Utan dator, men med intressanta konversationer (och lite finsk kvalitetsfilm...nej, jag menar inte porr). Träffa människor jag inte känner, som visade sig vara trevliga.

När jag kom hem, jobbade jag som en gnu eller två.

Men ingenting roligt varar ju för evigt. Nora bjöd in mig till en trevlig middag (som jag medförde –” jag har ris” är inte att bjuda på middag, men okej hon lagade maten) men då fick jag reda på att hon inte vill ta hand om min stora katt. Besvikelsen kändes som ett slag i magen, fast jag borde veta att hon inte är att lita på. Looking out for number one är inte någon halvfacistoid klyscha från landet i väster för henne, utan något av en livsstil.

Hon tänkte lämna honom i två veckor hos någon jag inte känner, så att han inte ska känna sig ”så utanför” när de andra två egna kissarna får gos och gull (och pencillin). Vad hon vägrar inse är att katter inte är människor, med mänskliga känslor. De är katter.

När jag blev ledsen och förbannad så blev hon arg. Typiskt. Men det avslöjade också att alla löjliga skäl hon angav för flytten bara var trams ”jag får väl försöka stå ut då”, efter att ha tjatat om hur bra det skulle vara för honom.

Jag är ju så hjälplös och måste förlita mig på andra för tillfället, så det kändes verkligen som om hon sparkade mig när jag redan ligger. Hon vet ju själv att hon beter sig som ett svin (eller precis som sin mamma), annars skulle hon inte blivit arg. Det är ju inte så att jag kan ta min kisse under armen och bo med honom på en parkbänk. Då ville jag hellre göra det.

Men absolut inte att han ska vara hos någon jag träffat flyktigt och i två veckor – katter gillar inte att flytta för mycket så jag klämmer in honom (med vaselin och skohorn) hos Tank i stället. Typiskt Nora, skulle jag gjort så mot henne skulle hon gått i taket totalt och jag skulle inte vara vatten värd. Men, it's your karma baby.

Fast jag kan inte förneka att jag blirfruktansvärt besviken. Nora har ett kort och selektivt minne. Alla gånger jag tagit hand om hennes katter (och haft fem när hon rest bort)finns inte. Att hon bodde hos mig utan att betala hyra i nio månader finns inte.

Nästa gång...
“The keys to my apartment? Honey, I wouldn’t trust you with my cleenex. The used ones.”

Sen, som det alltid är med Nora, så var det totalt glömt tre dagar senare. Nu var det inga problem alls. Drama i ett vattenglas, eller? Det stormar alltid. C'est la vie de Nora.

Det är ändå okej att bo hos Madonna. Vi bråkar åtminstone inte (än).  Fast hon är lätt döv så jag försöker tala tydligt och ignorera radion som står på jämt.Men jag har tak över huvude, sover på en allt saggigare luftmadrass på vardagsrummet och har två av mina katter med mig. Någonstans att ställa upp datorn, kan jobba (inte mycket annat att göra) och livet är inte komplett ur led för det mesta.

Klart ibland funderar jag på om det inte skulle göra mindre ont att begå seppuku med en slö skridsko än att fortsätta min nomadiska existens. Ibland gäller det att ta en timme i taget.
  
"Brace yourself and think of deadlines" Mitt motto just nu. Hinner inte ens se på anime/läsa manga. Då är det illa.