Andra upplagan

Skulle aldrig, aldrig kunna vara ståuppkomiker. Inte bara för att jag är paniskt rädd att tala inför folk utan också för att jag blir väldigt störd när folk inte skrattar när jag försöker vara rolig. Händer ganska ofta. Om någon skrattar tror jag oftast att det bara är av artighet. Jag blir också galen när jag försöker förklara något för någon som verkar helt oförstående eller inte ens svarar. I sådana lägen kan jag börja prata hysteriskt om vad som helst ”å, vilken snygg… dammtuss” eller ”en gång såg jag ett moln som såg ut som en elefant” eller ”min kofta kostade 245 kronor”. Inombords studsar jag mellan väggarna i mitt eget huvud som en flipperkula och önskar att jag befann mig någon helt annan stans.

Tystnad är värst. Den där kompakta passiv-aggressiva tystnaden som försöker tala om att man gjort något allvarligt fel, och den andra inte vill avslöja vad det är. Hade bestämt mig för att inte bli ledsen när det händer, utan att bli arg och säga ifrån. Fråga vad i helvete jag gjort. Prata, kommunicera, i stället för att vrida ihop mig i skam tillsammans med knuten i maggropen. Men det är inte det lättaste, just nu klarar jag bara att efter en stunds kontemplation inse vad som hänt och bli arg då. Men det är väl ett steg på väg. Vilken dag som helst kommer jag kanske att kunna kommunicera vad jag känner. Med andra. Verbalt. Hemska tanke. Är inte redo än. Jag blir för lätt bortkollrad av andra. Kan varken stå upp för mig själv och protesterar jag eller inte håller med så faller det platt. Berdvid ordet lamer i uppslagsboken finns det en bild av mig. Det är hur lätt som helst att få mig att gå med på vad som helst. Finns nog ingen mer lättövertalad än jag, framför allt när det gäller mina egna tillkortakommanden. Sen blir jag arg. Det är då det är som värst. Den ilskan måste ta vägen någonstans och eftersom jag är så van vid att jag har fel så blir jag min egen boxboll. Har varit. Inte blir. Ska inte vara så. Hädanefter ska jag, om jag inte kan säga vad jag tycker, gå därifrån. Det säger min kloka terapeut.

Är det konstigt att man längtar bort någon gång? för att citera en gammal schlager ikväll när det är mello och allt. Orkar inte titta, får en känsla av att skamrysningarna då skulle ge utslag på Richterskalan.

Roligast på jobbet: Jag ville ha svenska och engelska ordlistor installerade i Word, för synonymer och stavningskoll. Kollega, helt allvarligt: ”Men det behöver du väl inte? Det finns ju ordlistor på nätet.”

Jag log hult och sa, ja, jag vet i stället för de dräpande, sarkastiska eller ironiska kommentarer som for runt i mitt huvud (kollegan är en vänlig själ och menade inget illa). Men jag undrar ofta om ingen någonsin filtrerar vad de säger eller funderar över hur det uppfattas av den de pratar med. Eller det är väl bara jag som är överdrivet orolig och ängslig.

 Önskar jag vore mer som Margaret Cho. Väldigt rolig, orädd och vacker.