Host, host
Casual friday på mitt kontor. Vadå? Man kan väl ta det lite casual också...
Stress och bara problem hit och dit. Men jag har åtminstone haft en härlig ledig 24-timmarssemester. Ja, egentligen började det väl i fredags när jag och tank var ute och åt indisk mat tills vi fyrkantiga stapplade ut i kvällen.Sen blev Madonna förkyld och jag fick gå ut och promenera med hunden och den andra hunden som bor här ibland. Ganska skönt trots höstvädret.
Det kom lite mer jobb och jag planerade nästa månad när jag ska klara ett beting som heter duga. Har tagit hjälp av några dugliga själar, så det funkar bra.
Det enda smolket i min bägare är att jag kan tvingas jobba 240 timmar i månaden för peanuts, le joyeux minium de l’existence (på franska låter det som en bok av Sartre och inte som ohyggligt knappt om kronor) som jag får behålla och resten ska gå till glada kronfåglar som förmodligen kommer att fira med tårta och champagne och semestrar på Aruba. Inte för att jag vill skryta (jo det vill jag) men jag betalar av cirka en weekendresa till New York i månaden till dem.
Det här kan väl knappast vara en devis som säger att jobb ska löna sig? Förmodligen handlar det bara om vissa, eller om aktier eller något. För inte fan handlar det om mig. Vill jag jobba mycket får man inte mer för det. För det gäller ju definitivt inte mig. Men jag är den som alltid lyckas alltid hamna i brytpunkten och får höjd skatt när alla andra får sänkt, så det var väl bara att vänta…
Nåja smäll, på smäll och jag reser mig igen som en sådan där docka med tyngd i botten.
Här är vi i alla fall kontorsflickor (åtminstone jag) sjuka. Madonna häll på att hosta upp en lunga eller tre varje natt fick en flaska cocillana från doktorn. Hon hade lyckats sätta i sig halva på 24 timmar och mådde illa. Inte så konstigt.
”Men jag har ju tagit dosen…” 5 till 10 millilter, oj var det där nere, jag tog nog 20-25. Men hon har åtminstone varit lugn och glad.
Jag tillbringade en natt och eftermiddag i Buffy-coma hemma hos Nora. Fast det är ju minst lika dramatisk utanför tv-rutan, när en total dramaqueen far runt som en äggsjuk höna och ska eller inte ska packa sina prylar. Önskar jag fick applådera och skratta. Varje gång jag sitter (ligger) på första parkett känner jag att jag borde ha finkläder och handskar, stampa med fötterna och ropa ”Brava!” efter varje föreställning.
Det blir tajt och stressigt denna produktion, men jag försöker lägga ut artiklar. Fast jag vill ju göra allt själv. Måste släppa det. Det kommer alltid nya roliga saker.
Få se om jag har betalt också. Men går det som hittills och det verlkligen inte går att lösa på något annat sätt kommer jag att ha betalt av skulden på 6-7månader. Vilket förstås är guld värt. Frågan är bara om jag orkar leva på havregryn och jobba 80 timmar i veckan?
