Kall kalkon
Jag har rökt i större delen av mitt liv. När jag började var jag en bebis, 11 år gammal, 1,45 lång och det såg säkert helt sjukt ut. Idag hade jag inte ens fått köpa cigaretter, men då tyckte man inte att det var så himla farligt. ”Du kommer att stanna i växten” fick jag höra, inte ”du kommer att få tillbringa din ålderdom i symbios med en syrgastub, om du inte får lungcancer”. Då rökte alla, överallt och alla föräldrar rökte i bilen, gravida mammor blossade vilt och de nyförlösta bytte förmodligen blöjor med en cig i mungipan utan att någon reagerade. Även folk som inte rökte hade ”bjudcigaretter” och askkoppar framme när det var fest.
Det låter det som en riktig rövarhistoria, fast det är sant. Jag har helt enkelt rökt för länge och trots allt lyckats klara mig från både KOL och lungcancer. Lite stela luftrör och något nedsatt andningskapacitet är inget att skratta åt, förstås. Men det var väl helt enkelt dags att sluta.
Jag har bara gjort det två gånger förut. Senast var för 6-7 år sedan när jag gick på hypnos. Doktorn såg ut som Gregory Peck i Pojkarna från Brasilien, fast äldre, men med kolsvart färgat hår och mustasch. Det kanske var därför det inte riktigt tog. Hur skulle man kunna slappna av och låta sig hypnotiseras av doktor Mengele? Det höll ett par månader, förmodligen för att behandlingen var så dyr att jag inte nändes börja. Men när den var över började jag smygröka lite och på nyår sprack det helt och hållet på en fest där alla verkade ha slutat och börjat feströka. En stackars tjej som knappt kände någon där var den enda som hade cigaretter som vi alla glatt rökte upp. Sen var det kört. Och det var underbart att börja igen...
Men inte nu. Jag klarade mig nu, men nästa gång kanske det inte går lika bra och jag kan tänka mig roligare saker än ett intimt och långvarigt förhållande med en syrgastub.
Men inte längre. Jag är rökfri sedan 15 augusti. Ja, ja, det är inte lång tid och jag tillåter mig själv att snusa. Men det är skitsvårt ändå. Det rena nikotinberoendet är inte det värsta, utan vad jag ska göra med händerna. Jag började fläta läderarmband, men så värst många sådana kan man inte ha, så nu flätar jag, tar upp, flätar, tar upp, tills läderremmarna går sönder. Neurotisk, moi? Eh…
Så det är väl helt i linje att jag försöker göra det till en tvångstanke. Jag FÅR inte röka. FÅR inte röka. Då… kommer något förfärligt att hända. Fast jag har fortfarande lust att slänga mig om halsen på folk som tänder cigaretter och andas djupt. Jag vet hur underbart gott det skulle vara rusa ut och handla och sen kedjeröka ett paket cigaretter. Men jag gör det inte. Allt luktar faktiskt godare här hemma. Och jag orkar gå i trappor utan att låta som om jag höll på att kvävas.
Varför göra detta nu när allt är så fruktansvärt asjobbigt? Varför inte? Det är kanske just därför som det går. 
Vi var tuffast i rökrutan.
