Andra upplagan

Minns någon sammetsaffisherna? Som föreställde delfiner eller ett par på en klippa i solnedgången och sedan ett gäng floskler på det. Kärlek är… eller Lycka är… eller något annat otroligt intetsägande.

Å andra sidan var det en bra måttstock; om någon hade en sådan på väggen visste en alltid att denna vänskap/relation/whatever inte hade någon framtid, knappast ens tio minuter.

En gång fick jag en badrumsmatta i present (bara det, alltså, badrumsmatta!) som det stod Love is… och så var det någon bild på troll och något som skulle vara gulligt men förmodligen bara var stereotyp könsfascsim under. Jag hade aldrig sett något så gräsligt. Borde ha förstått redan då och sagt tack och hej. Men som ung och dum så tror en gärna att det går att ändra andra personer och att ens eget inflytande (och därmed den goda smakens) är större än vad det är.

Hen hade dessutom mage att fråga var vederstyggelsen fanns när hen var hemma hos mig. Den var väldigt ofta ”i tvätten” och sedan när jag flyttade råkade den ”försvinna”, oj så tråkigt… (ojoj, den råkade falla rakt ner i sopnedkastet om jag inte minns fel).

Varför kommer jag att tänka på det just nu? Jo, jag vet var affisherna har tagit vägen. De har flyttat in på Facebook. Framför allt en grupp som heter bekämpa jante eller något liknande som hela tiden får mängder av människor att gilla och länka riktiga hardcorefloskler som är totalt meningslösa och inte gör någon glad. Eftesom en del länkar ungefär tio om dagen får en väl anta att de tycker att det är bra och coolt och inspirerande. Det kan väl hända att min hjärna är ovanligt seg och svårbearbetad, men jag blir bara irriterad. Att lite vänlighet är bättre än 400 skott med maskingevär är det väl ingen som tvivlar på. Men hela världen ler inte om du bara ser glad ut, ingenting blir bättre för att du går omkring som en flinande fåne. Sedan vill jag för fan inte tänka positivt! Jag vill vara arg.

Grr! 

På senare tid har jag råkat på en del artiklar om rut och rot och frågan om städning hemma är okej eller inte. Jag vet vad jag tycker: inte. Inte bara för att jag tycker att friska människor kan ta hand om sin egen skit och att det tyder på vissa brister i karaktären att inte kunna göra det. Och jag tycker personligen att det är värre att ha glänsande luckor och golv som någon annan skurat än att inte göra det alls.

Det finns förstås de som verkligen behöver hjälp och det är väl inte så märkligt att välfärden (den där nedmonterade…) inte ger hjälp åt alla som behöver. Till exempel L som hade en svårt handikappad partner och inte hann med vilket alla led svårt av. Det blev ingen hjälp eftersom de två råkade vara gifta och då kunde ju ”frun” ta hand om både partner och hem tyckte vårdapparaten. Jag skulle nog också ha skaffat svart städhjälp (det här var pre-rut) i det läget (fast med lika dåligt samvete som L hade för den saken).  Men rut handlar ju inte om att ge människor drägliga liv, utan om att ge vissa en känsla av att de kan få något slags förlegade privilegier som blev inaktuella redan för 40-50 år sedan.  Och det slösar vi skattepengar på, pengar som kunde ha använts bättre, till exempel i vården eller skolan. Sedan det här om att det ”skapar jobb”, det är ju en fråga i sig. Nej, det skapar inte jobb, det handlar om andra saker. Det där är bara dumheter och ett faktum är att det ökar klyftorna i samhället och löneskillnaderna mellan män och kvinnor (så kom inte dragande med att rot-avdraget också finns, hantverkare tjänar mer än städare, mycket mer)-

Jag kan ju gärna erkänna att jag inte städar ofta. För sällan. Det är tråkigt och jag tycker oftast att jag har bättre saker att göra. Men att det är lite skitigt mellan varven kan jag leva med. Dessutom tycker jag bara att hela den där hemstädningsgrejen bara handlar om yta, att det ska blänka lite. De som får städat skiter i om det verkligen är rent eller inte, bara det ser rent ut. De som städar kan knepen för att göra kunderna nöjda (tro mig, jag har i tidigare versioner av detta livet städat en hel del hos andra). Den som vill ha det rent städar själv. Punkt slut. Och kom inte och snacka om allergier och annat, då är det väl extra viktigt att göra det själv om det inte gäller någon slags sanering med specialredskap utan bara att köra med dammsugare och de redskap som redan finns hemma.

Om jag själv tar hand om min skit så vet jag vad som är gjort. Det är väldigt få som dött av lite dammråttor i hörnen (och de som riskerar att dö av det anpassar förmodligen sin tillvaro så att det går enkelt att göra rent).

Jag tycker också att det känns helt fel att lära barn att det kommer hem någon kvinna (oftast är det ju en kvinna) och städar för att föräldrarna inte orkar eller vill. Snacka om att växa upp med klasskillnaderna inför ögonen. Det är ju förmodligen inte deras mamma eller deras kompisars mammor som går hem till andra och städar. Föräldrarna har aldrig lärt sig städa och barnen kommer heller aldrig att ha en aning om vad man använder en dammsugare till utan kommer att anlita sina egna städerskor när det blir dags. Trist för dem om inte skattepengarna kommer att läggas på sådant då... 

Iden om hembiträde var föråldrad redan för ett halvsekel sedan men har grävts upp, dammats av och fått lite konstgjort pseudoliv med hjälp av rut.