Andra upplagan

Stilpolisen ser dig...

Vissa dagar gör jag makeover på alla människor på bussen. På två sekunder kan jag numera se dålig kvalitet, illasittande kläder, missklädsamma färger och material. Önskar att jag kunde göra om den där plastjackan till skinn, den där hemska syntetkappan till en figursydd kaschmirrock, byta ut snedgågna sneakers mot snygga läderkängor och bara ändra på den där lilla detaljen som gör hela outfiten komplett misslyckad.

Jag är inte nådig. Ibland byter jag också frisyr och hårfärg på dem som passerar.

Inte så att jag drömmer om en karriär som Trinny & Susannah eller något sådant. Det skulle ju aldrig gå. Jag vill inte ge människor en annan stil eller kläder som jag kanske skulle föredra själv, utan bara ge de kläder de har snyggare skärning, färger som passar och bättre material.

Det känns lite som om jag kastar sten i glashus, för det finns säkert mycket som skulle kunna ändras med mina egna kläder också.

Fast efter att ha studerat mina medpassagerare ganska länge kan jag åtminstone ta på mig lärarinneglasögonen, pekpinnen och min strängaste min.

 Undvik brunt, speciellt bruna skor, det blir nästan aldrig lyckat. Tänk också på att få saker förstör en snygg klädsel i övrigt som den där blaffiga bruna plastväskan som uppenbart är en extremt dålig märkeskopia av en väska som inte ens var snygg i original

De flesta pastellfärger på byxor och ytterkläder, kanske på bebisar, men knappt det

Manchester är nästan aldrig snyggt och nästan alltid i usel kvalitet (och det syns verkligen)

Marinblått är färgernas Bryan Adams, en färg för alla som egentligen hatar kläder och färger. Den signalerar så gott som alltid bäraren är färgblind, klär sig i mörker, inte har en aning eller får sina kläder av någon som hatar dem.

Teddykragar, ser ut som en ledsen nalle har legat och dött runt halsen på bäraren och kan få den snyggaste jacka eller kappa att se ut som du ofta vaknar upp på ett värmegaller vid t-centralen och inte har en aning om ifall du hade kul igår

Det spelar ingen roll hur smal du är, slutar jackan mitt på rumpan ser det ändå ut som om du tagit på dig någon annans kläder. Någon mycket mindre.

Päls ser alltid helt fel ut, speciellt om den är ljus och/eller mycket långhårig. Inte elegant, tvärtom, det ser snarare ut som om din enda hjärncell gett upp andan. Jag är ledsen, men en dumstrut på huvudet eller en skylt om halsen med texten ”jag är en idiot” skulle få dig att se smartare ut, Uppenbart gamla pälsar är okej, så länge de inte är ljusa.

Allt jag sagt ovan (förutom det om päls) kan bäras med den äran av alla som förstår vad de klär i och hur de ska klä sig. Tyvärr gäller det inte de allra flesta.

Ja, det var väl allt.

We had joy, we had fun...

När jag var liten hade jag alltid en bästis. Alltid. Även fast vi flyttade så mycket så lyckades jag hitta en bästis på varje ställe. Men eftersom vi flyttade så mycket så byttes jag bästis rätt ofta. Ibland även fast vi inte flyttat, om jag hittade någon roligare. Om jag tänker efter så skulle jag nog inte ha velat ha en bästis som jag.

Sedan blev det lite mer så att man umgicks i gäng som sedan splittrades när alla varit ihop med alla och typ började gymnasiet. Det kom nya människor som man lärde känna för att de var ihop med någon man kände eller jobbade på samma ställe eller kände någon man kände eller på det där jobbet där alla var ungefär lika gamla och sedan splittrades både vänskaper och förhållanden när folk började få barn, flytta utomlands eller fick andra jobb och intressen. Vissa perioder har jag umgåtts jättemycket med vissa vänner, så att man nästan börjar fråga ”vad ska vi äta till middag?” och folk undrar om man är ihop, fast man bara hänger mycket.

 Det är bra mycket bättre med gamla vänner än med gamla ex. De flesta av de gamla vännerna, som man inte ser varje dag längre (eller ens varje år) finns ju kvar och det är alltid roligt att träffas. Man får ju faktiskt nya vänner också. Inte lika ofta eller lika intensivt som förr, men visst händer det. En del tappar man.

När jag tänker på mina vänner blir jag glad och lite varm om hjärtat.

En del får jag dåligt samvete för att jag inte hört av mig till, men jag vet att när vi väl ses spelar det ingen roll, det är som om vi sågs igår.

Det är väl egentligen så jag definierar vänskap, det har inte med något slags besöksfrekvens att göra utan mer om känsla och att man uppskattar och förstår varandra. Fast det är ju klart, jag kan tycka om och uppskatta människor och anse dem som vänner fast jag inte litar på dem till hundra procent.

När man som jag har gått igenom ett stålbad så vet man vilka som finns där när man behöver dem och vilka som inte gör det.

Skönt att några gör det.

Casual friday på mitt kontor. Vadå? Man kan väl ta det lite casual också...

Stress och bara problem hit och dit. Men jag har åtminstone haft en härlig ledig 24-timmarssemester. Ja, egentligen började det väl i fredags när jag och tank var ute och åt indisk mat tills vi fyrkantiga stapplade ut i kvällen.Sen blev Madonna förkyld och jag fick gå ut och promenera med hunden och den andra hunden som bor här ibland. Ganska skönt trots höstvädret.

Det kom lite mer jobb och jag planerade nästa månad när jag ska klara ett beting som heter duga. Har tagit hjälp av några dugliga själar, så det funkar bra.

Det enda smolket i min bägare är att jag kan tvingas jobba 240 timmar i månaden för peanuts, le joyeux minium de l’existence (på franska låter det som en bok av Sartre och inte som ohyggligt knappt om kronor) som jag får behålla och resten ska gå till glada kronfåglar som förmodligen kommer att fira med tårta och champagne och semestrar på Aruba. Inte för att jag vill skryta (jo det vill jag) men jag betalar av cirka en weekendresa till New York i månaden till dem.

Det här kan väl knappast vara en devis som säger att jobb ska löna sig? Förmodligen handlar det bara om vissa, eller om aktier eller något. För inte fan handlar det om mig. Vill jag jobba mycket får man inte mer för det. För det gäller ju definitivt inte mig. Men jag är den som alltid lyckas alltid hamna i brytpunkten och får höjd skatt när alla andra får sänkt, så det var väl bara att vänta…

Nåja smäll, på smäll och jag reser mig igen som en sådan där docka med tyngd i botten.

Här är vi i alla fall kontorsflickor (åtminstone jag) sjuka. Madonna häll på att hosta upp en lunga eller tre varje natt fick en flaska cocillana från doktorn. Hon hade lyckats sätta i sig halva på 24 timmar och mådde illa. Inte så konstigt.

”Men jag har ju tagit dosen…” 5 till 10 millilter, oj var det där nere, jag tog nog 20-25. Men hon har åtminstone varit lugn och glad.

Jag tillbringade en natt och eftermiddag i Buffy-coma hemma hos Nora. Fast det är ju minst lika dramatisk utanför tv-rutan, när en total dramaqueen far runt som en äggsjuk höna och ska eller inte ska packa sina prylar. Önskar jag fick applådera och skratta. Varje gång jag sitter (ligger) på första parkett känner jag att jag borde ha finkläder och handskar, stampa med fötterna och ropa ”Brava!” efter varje föreställning.

Det blir tajt och stressigt denna produktion, men jag försöker lägga ut artiklar. Fast jag vill ju göra allt själv. Måste släppa det. Det kommer alltid nya roliga saker.

Få se om jag har betalt också. Men går det som hittills och det verlkligen inte går att lösa på något annat sätt kommer jag att ha betalt av skulden på 6-7månader. Vilket förstås är guld värt. Frågan är bara om jag orkar leva på havregryn och jobba 80 timmar i veckan?

Lika grön om 3000 år...

Två problem har sysselsatt min hjärna rätt länge. Det första är granny smith-äpplen. Är de konserverade på något sätt? Gjorda av vax? Innehåller stora mängder formalin? Nu har det legat fyra sådana framme i köket i en månad. Det märks inte. Vem vågar äta dem? Inte jag i alla fall.

Det enda som finns kvar efter civilisationen undergång… kackerlackor och gröna äpplen…

 Det andra är apoteken. Nu helt plötsligt när de blev utsålda till kreti och pleti finns de överallt. Här, där jag bor just nu verkar det finnas lika många apotek som fikaställen (och det är tätt mellan dem). Sisådär tre apotek per kvarter och åtminstone ett av dem håller öppet till tio. Skötte Apoteksbolaget det så jävla illa förut att de förmodligen borde ha straffats hårt (förskingrade de?). Höll inte de mest på med att lägga ner apotek och minska öppettiderna? Annars har väl de olika företaget förköpt sig och alla de nya och gamla apoteken kommer att gå omkull och vi kommer att få åka miltals för att komma till ett apotek som har öppet en kvart om dagen och ständigt saknar just de mediciner man måste hämta ut.

Sådant kan jag fundera på.

Just nu bor jag i ett berg av kartonger. Nu börjar dagen F närma sig, vi pratar timmar, inte dagar. F som i flytt alltså, fy fan, förihelvete och alla andra saker på f som jag verkligen inte tänker använda som skällsord, men fast bostad saknas.
Baglady. Ja, mitt liv i fortsättningen kommer att bestå av en stor resväska, tre kabinväskor, två bagar och en rullvagn. Jag tar min handbag (som nu VERKLIGEN kommer att innehålla ALLT)  i ett fast grepp, beautyboxen i den andra och rullar iväg. Katterna är utlokaliserade. En hos Nora och två sitter just nu bakom tvättkorgen hos Madonna och vägrar komma fram. Hon ringde och sa att de tittar upp när hon kommer och pratar med dem. Jag saknar dem. Det känns så tomt här. 
Konstigt nog har inte jorden rämnat och himlen inte fallit över mitt huvud. 
Ska nu packa, diska, packa, slänga, slänga etc, rinse and repeat.
Och slänga mer och mer. Det hade kanske varit bättre att börja i den här änden. När jag började packa la jag ner allt möjligt, men så här på slutet är det verkligen lätt att slänga.
inga saker känns sentimentala, just nu vill jag bara att det ska vara över, städat och klart...

Jag kommer att titta på bröllopet. Ja, DET bröllopet, vilket annars? Det finns massor av skäl att bojkotta. Monarkin är jag principiellt emot, bröllop intresserar mig inte speciellt mycket (been there, done that, got the t-shirt) och jag har inga speciella åsikter om Victoria ska ledas fram av kungen ”som en jävla get”. Det sista läste jag någonstans, men jag kan inte sluta att se kungen framför mig som drar Vickan genom storkyrkan med ett rep runt halsen. Vickan med rep runt halsen alltså, inte kungen eller kyrkan. Kyrkbröllop är både förlegat och trist och kärnfamilj och Kd och allt annat som ger mig rysningar. Men jag vill se. Men jag vill se bröllopet av samma anledning som jag tittar på Oscarsgalan – jag vill se klänningarna. Lite glitter och glamour sådär. Får glamoura by proxy eftersom det inte ser ut att bli många baler och frackpartaj för mig framöver. Fast vem vet? Å andra sidan kanske man är så förbannat trött på hela skiten när det verkligen inträffar att man inte orkar titta. Hade annars planerat att besöka någon bekant med storbildsteve, äta chokladen, dricka ur muggarna med parets bild iförd en liten krona av guldpapp. Vill också sitta på en kudde med texten ”jag satt på denna kudde under bröllopet”. (Sådana lär de i alla fall ha sålt i England när drottning Elisabeth kröntes.)

Var på kalas i helgen, där vi åt bröllopschokladen som någon haft med sig (inte så god). Har också prövat tårtan (god variant på vit prinsesstårta) och glasstruten (sådär, inte värd 25 kronor).

När kungen och Silvia gifte sig sommarjobbade jag på sjukhus. Minns att tanterna skickade ner oss till kiosken hela tiden för att se om det kommit några fler bröllopstidningar. Då tittade jag inte i protest. Mormor blev mycket upprörd, för hon tyckte det var kul med kungligheter (förmodligen för att hon hade blivit beflörtad av Prins Bertil i sin ungdom).

Känner mig väldigt dubbelmoralistisk, men vad sjutton. Det kan inte vara kul att vara för rigid i sina ställningstaganden.

Tänk om Victoria gift sig med en tjej! Då hade det blivit dubbelt så roligt att titta (mer klänningar, förutom själva ställningstagandet). Om monarkin lever så länge (vilket jag knappast tror) hoppas jag på nästa tronföljare i ett samkönat bröllop.

Vaknade halv sex. I mitt halvsovande tillstånd fick jag för mig att det var halv sex på kvällen, blev något bekymrad över att jag lyckats sova hela dagen och inte hört klockor eller något. Sedan fattade jag att det var morgon och vad jag vaknat av.

Höga skrik och bråk. Några ljudliga smällar. (Jag trodde det var någon som slog med ett slagträ på grannens dörr, fast jag var yrvaken så hela hjärnan var inte med.) Efter det fortsatte bråket men mindre ljudligt.

Men efter en liten stund kom det där riktigt filmiska momentet (det där ”vilken film är jag med i?”). En djup mansröst ropar:

”Det här är polisen! Kom ut med händerna över huvudet!”

Han upprepade det flera gånger. Saker som jag trodde bara händer på film, inte där jag bor i alla fall. Såg från köksfönstret hur polisen tog med sig en kille och åkte iväg. Sen kom hela CSI med van och väskor ett helt gäng gick in i porten. Ingen ambulans, vad jag såg, så det var väl inga allvarliga skador. Och inte var det någon som slog in dörren heller. Smällarna var nog något helt annat.

Men jag kunde förstås inte sova efter det. Gick ut på balkongen, blev inte skjuten. Satt med DN en jättekort stund men gick in när jag började se ut som en lätt griljerad spädgris – trots SPF25.

Satt och läste lite bloggar och kom till Julia Skott som skrev underbart bra om människor som tycker det är deras rättighet att upplysa andra människor (som de tycker är överviktiga) om att man faktiskt kan banta.
Alltså, alla dessa goda råd, hur många gånger har man inte fått dem... Precis som om jag inte redan gjort varenda diet som någon någonsin kommit på och redan vet allt om kostcirkar, talllriksmodeller, viktväktarpoäng, gi, LCHF och allt annat. Jag kan förmodligen mycket mer än den som kommer med det goda rådet om alla sakers kaloriinnehåll, fettprocent, näringsvärde och allmänna nyttighet.

Värst var en kompis mamma, som ett slag sålde något slags pulver som ansågs vara så bra. Jag tror att det enda som var bra med det var företagets vinst. Försäljarna tjänade inte så mycket på det. Ville man inte bli smal så blev man otroligt pigg. Jag tror att placeboeffekten står i direkt förhållande till vad man får betala. Pyntar man ut 1500 i månaden på något värdelöst skit så intalar man nog sig själv att det fungerar.
Som när jag skulle sluta röka med hypnos. Det höll i fyra månader den gången, bara för att jag betalade skitmycket för hypnossessionerna. (När jag verkligen bestämde mig, så har jag hittills klarat drygt nio månader, utan större problem, utan hypnos.)

Sedan är det tydligen Geek Pride Day idag också. Kanske borde spela lite Doom? Eller Space Invaders? Manga? Star Trek? Sätter på mig mina Starfleet combadge-örhängen. Dagen måste ju firas på något sätt.




En t-shirt som såg ut ungefär så här såg jag i ett skyltfönster. Den ropade liksom på mig.

Tänkte förmodligen på det här. *Absolut nörd*








 

Solade lite på balkongen idag. Nej, inte så att jag låg och brände, jag satt stillsamt en stund med en kopp kaffe och löste svenska dagbladets fredagskorsord (snott på jobbet igår).
Balkong är jättehärligt, men när jag kom på att jag plötsligt skulle stå öga mot öga med grannarna (hörde dem praa därute) blev jag folkskygg och började googla insynsskydd.

Balkongen tre meter bort bebos av ett äldre par, den ena av dem är en glad dam i 70-årsåldern som företrädelsevis klär sig i stringbikini. Eller möjligen väldigt uttöjda trosor, jag såg inte så noga. Det kändes ganska skönt och avslappnat. Jag behöver inte känna att jag måste klä på mig eller se städad ut på något sätt för att ta en morgonfika i solen.
Är lite orolig för pigmentfläckar, men solskyddsfaktor 25 ska väl skydda? Behöver verkligen ett parasoll. Sommar och värme är okej, men helst i skugga.

Min balkong är kraftigt undermöblerad. Min hyresvärd lämnade kvar två trasiga solstolar som jag klätt om. Sedan har jag två små träbaljor med örtkryddor i (hemvävda, från Pingus kolonilott). Plus två små konstiga blombord i bambu.
Önskar att jag hade:

Balkonglådor
Parasoll
Växter, mer kryddor, buskar, träd, slingerväxter, vindskydd(på båda sidorna så jag kan sätta upp kattnätet mellan dem och ha dörren öppen.
Litet bord och stolar, i fall jag nu skulle vilja göra något annat än att halvligga nere vid golvet och spilla kaffe på mig själv och tidningen.



Så här grön skulle jag vilja att balkongen var.

Eller snarare i det vårvintriga regnblasket på väg hem genom den lilla, lilla skogsdungen intill där jag bor. Jag går med hörlurar och lyssnar på Tracy Chapman. Plötsligt känner jag att någon tittar på mig. Vänder mig om och där står han. En ung råbock, inte mer än högst tre meter ifrån mig. Han står helt stilla och tittar. Jag stannar och tittar tillbaka. Efter en liten stund vänder han sig om och vandrar lugnt iväg. Varför blev han inte blev rädd?

Väldigt söt med sina stora svarta ögon och små lurviga horn.
(den såg ut precis så här, fast utan snö)

Min chef sa just (för två dagar sedan) att jag måste tala om när jag vill ha semester. Kan man säga nej? Vad sjutton ska jag ha semester för? Det låter ju som om man skulle åka ut på landet och bada, ta en kurs i akvarellmålning i Provence eller äta sig igenom det Liguriska köket. Men när man inte kan göra något annat än att sitta hemma och äta gröt så känns hela semesterkonceptet ganska osexigt.

Vad ska du göra på semestern då? Skaffa skygglappar och ångestsvettas.