Andra upplagan

Vaknar jättesent varje dag, okej idag vaknade jag klockan 10 men sommade om. Skönt. Är en av dem som ständigt behandlas som andra klassens medborgare. Kvälls- eller nattmänniskor. Morgonmänniskorna vill inte ens gå med på att vi existerar. Vi ska ständigt ha dåligt samvete för att vi inte skuttar upp ur sängen klockan sju med ett leende.
På jobbet, den tiden jag befann mig på kontoret verkade en del av killarna har något slags machotävling om vem som var först på jobbet på morgonen. De mätte förmodligen någonting utan att egentligen göra det.
Ja, herregud.
Noras otäcka monstermor brukar ringa henne tidigt på morgonen, speciellt om hon vet att Nora varit på någon form av baluns dagen innan, för sover man på förmiddagarna är man en dålig människa.
"Då förlorar man ju hela dagen" är ett vanligt argument? Till vad? Undrar jag.  Vad skulle jag ha gjort om jag gick upp klockan 8 (det är ju helg)? Haft ångest för att jag inte är ute och joggar/putsar fönster/bygger en veranda/hjälper gamla tanter över gatan, som alla andra?

Nej, jag är glad om jag kan somna alls. Visserligen inte utan lite hjälp. Att vara vaken i flera dygn tills man faller ihop är inte att rekomendera. Nu sover jag åtminstone, även om det inte alltid är på socialt acceptabla tider.

 
Jag blev väckt klockan åtta på morgonen. Inget kaffe fanns det heller...

Ska snart ge mig ut i kylan hem till Nora, som ska laga middag åt mig.

Klockan är 23:15 och jag vill inte jobba. Men jag antar att jag måste, korrekturläsning hej och hå och deadline är imorgon klockan 8. 
Redaktör: Vill du att hellre ha deadline klockan 9?
Jag: Nej tack.

Vad trodde hon? Det är ju inte så att jag skulle gå upp fyra och jobba. Jag går hellre och lägger mig då (extrem nattuggla). Tror att jag la grunden när jag pluggade och jobbade natt, det bästa var att åka hem och sova när alla trötta var på väg till jobbet.
Och jag är ju faktiskt ledig hela dagen sen. Framåt eftermiddagen kommer jag dessutom att gå som på små moln efter fotbad, fotmassage och pedikyr hos min favoritfotskötare som tagit hand om mina fötter i tio år nu. VIsserligen har det blivit en bit att åka (förut sprang jag bara runt hörnet), men det gör inte så mycket. Behöver inte ens passera ondskans hus (där jag bodde förut) på vägen. Funderade på att gå dit en natt och sprejmåla det på fasaden, men det var mer en lustfylld tanke. I verkligheten är jag ganska glad att slippa the house of horror. Ibland känns det konstigt att inte bo där längre. Men mest skönt.

  Hej då puckogatan, mej ser ni aldrig mer.

Fyra timmar senare:'
Klar, klar, klar. Och klockan är bara barnet 4. Nåja, jag får ju sova flera timmar innan budet kommer och hämtar.

Vådan av att ladda ner anime med japanskt tal och undertexter, gjorda av fans: ibland kan de vara på tjeckiska. Och så bra på japanska är jag inte. Av 30 sekunders tittande förstod jag bara "din bror" och "skojar du?".
I min strävan att förstå mig på detta märkliga språk har jag bara kommit till glosstadiet, nästa steg är grammatiken. Sen kan vi börja prata läsning.
 Tjeckiska förstår jag inte alls.

 Skönaste stilen: Beth forever

Senaste köpet: En cola zero från Mat på jobbet-kylen på – jobbet.

Senaste förälskelse: Japan

Senast förbannad på: Att sjukvårdsministern inte sitter i fängelse ännu

Senaste sms:set var ifrån: Nora

Vilken är den bästa/värsta stilen du haft? Hellång läderkappa

I väskan har jag: Skulle vilja svara ”kalashnikov, en kvarting eau de vie, Hello Kitty-massagestav, Dr Hauschka och Bruno K Öjers samlade verk.” Men det är ju inte sant. Min Dr Hauschka är slut.

Det absolut fulaste som finns: Just idag ljusbruna knähöga stövlar med hög svart klack och instoppade blå jeans. Kvinnan jag såg på banken trodde nog hon såg ärtig ut men i stället såg hon hjulbent och väldigt tacky ut. Å andra sidan så såg alla andra på banken väldigt snygga ut i jämförelse, fast tacky-kläderna förmodligen kostat lika mycket som alla andras sammanlagt.

Har du några känslor? För mig ännu Clas-Göran?

Mest överanvända ord: yes, möjlighen skit,

Vem är bäst på hela planeten? Tank

Hur smart är du på en valfri skala? Skitsmart

Till frukost äter jag: Kaffe eller te, kanske lite gröt, godis, frukt eller kall pizza. Idag= 3 st coctailtomater. Bäst: amerikansk dinerfrukost.

Här lunchar jag: Vid datorn

Hit går jag efter jobbet: Jobbar för det mesta hemma, så jag får väl säga köket

En onsdagskväll går jag: till datorn

På torsdagen vaknar jag: oftast

Har du någonsin Googlat dig själv? Självklart

Sökt efter ditt namn på Flashback? Tror inte det finns där. Har sökt Noras häxmorsa däremot. Hon fanns. Inget riktigt snaskigt skvaller dock. Too bad.

Fejkat en stämpel för att komma in på krogen? Nej. Va? *helt ute*

Ljugit om din ålder: Åt alla håll.

Druckit slattar? Nej fy fan! Urk, äckligt.

Igår var det dags att återigen rissla upp sig för det årliga julevenemanget. Det kändes rätt ok och mycket bättre än jag någonsin hade hoppats. Ett plus för att jag missade fördrinken och precis hann till middagen. När baren och dansen öppnade smet jag. Nora hade satt upp mitt hår i någon konstifik frisyr som var helt perfekt. Det enda var att det är väldigt svårt att äta med handskenorna på, så jag la dem i knät under middagen.
Sen behövde jag ju inte störta ut och röka mellan rätterna heller, vilken lättnad. Och jag vet precis vilka som feströker, inte för att jag såg dem, utan för att jag kände det på lukten. Allt är inte lika roligt i rökfriheten.
Eftersom festklädd numera oftast betyder svart, vilket de flesta annammat, hade jag det också. Man har ju varit med förr. Även min kavaj, som faktiskt nästan är tonåring. Fast inte använd alltför ofta, och därför fortfarande hänger med. Med skor av märket Sköna Marie (alla tanters sko) och byxor som varken är jeans eller mjukis, men inte riktigt fancypants heller, kände jag mig rätt ok. Den tid när jag kunde ha på sig något obekvämt bara för att det är fest är definitivt förbi. Inga nipslips här. 
Jag känner mig lite som författaren som skrev förord till en av PZBs första böcker och konstaterade att han hade slipsar som var äldre än henne, hon var i alla fall runt 25 då och riktigt så kufig är jag inte. Än. 

 
Iförd festkläder försökte jag se ut som om jag hade roligt.

Så ska man då bli förortsbrud… Flytta från det kära gamla Söder där som barn jag lekt. Ja, barn och barn. Jag var väl ganska barnslig i 20-årsåldern. Men många år har det blivit.’

Flyttlasset går till en funkislänga från 40-talet. I en förort. Ganska nära stan. Jag flyttar från 56 kvm till 38 och andrahand. Men jag är otroligt glad.

 Back in the Burb

Lukas, som är en gammal vän till Nora, har flyttat ihop med sin tjej (och vi håller tummarna för evig lycka där, åtminstone i tre år, sen är jag en riktig människa igen, kan låna deg och skaffa eget). Han har inte världens bästa statistik på området flickvänner, om man säger så. Men jag får alltså hyra hans möblerade etta omöblerad. Möblerna är jag väldigt tacksam för att jag slipper, en typisk ungkarlslägenhet för en kille mellan 25 och 30 som inte bryr sig ett dugg om hur det ser ut. Brrr. Dessutom målade han väggarna vita. Och städade tillsammans med sin tjej. Jag klagar inte, men deras uppfattning om städning skiljer sig betydligt från min. För att inte tala om Tanks. Så hon följer med mig dit imorgon. Då ska vi skrubba och torka, så det känns fräscht när jag flyttar in.
 -  Här kan du dansa omkring naken, sa Noras kompis Oili. Och det kan jag ju. Det finns inte ett uns insyn. För mig som bott med rak insyn i 16 år känns det fantastiskt. Dessutom har den balkong! Allt är bra, förutom alltså att den inte är min, att jag kan få flytta ut med ett par månaders varsel.

Herregud vad jag önskar att jag redan flyttat in och slapp allt det där jobbiga med packning och sortering. Lukas kom förbi med nycklarna och frågade Nora sen lite lätt chockad om jag verkligen tänkte flytta, jag hade ju inte börjat packa. Men det har jag ju gjort. Det är inte så lätt att se att jag slängt, gett bort och sorterat ut ungefär 40 procent av allt som fanns här. Resten är en barnlek. Det gäller bara att veta i vilken ände jag ska börja. Och att skaffa en miljard flyttkartonger.

Oavsett hur hemskt det känns att i princip stå på gatan med ett ganska stort bohag och tre katter, så måste jag ju försöka göra något åt saken. Bittert är att jag äntligen (inte jag utan Tank, som har öga för sånt) kommit på den optimala lösningen på möbleringen. C’est la vie… En man från soc-bostad var här och vi satt mest och pratade om allt möjligt. Tror att han ville se vem jag var och att jag var en normal arbetande människa och inte skrev dikter i mitt eget blod på väggarna eller gick om kring med foliehätta och väntade på Jesus snara återkomst. Han hade ju trots allt bara mitt eget ord på att jag arbetar (förutom det att jag betalat hyresskulden, förstås). Men det fick han ju se att jag var, någorlunda normal, alltså. Kanske med något fler böcker än de flesta. Han (och alla andra myndighetspersoner) verkar vara otroligt förvånade över att föreningen betett sig så här illa. ”Det är för jävligt” är den reaktion min berättelse oftast möts av, eller ”att människor kan bete sig så”. Senaste budet är nämligen att de inte tänker låta mig bo kvar, trots att de fått garantier och borgen för att hyran kommer att betalas i tid framöver.

 Framtida karriär?

Givetvis har det här inneburit många sömnlösa nätter när jag slitit mitt hår och roterat som en elvisp i sängen. Vänner och bekanta kan inte vara till hjälp heller. De flesta jag känner bor i små lägenheter eller i hus/radhus med alla sina barn. Folk åker inte utomlands och jobbar eller pluggar och ingen, ingen är ute i andrahandssvängen, möjligen har deras barn börjat leta. Något måste man ju göra, så jag anmälde mig till bostadsförmedlingen och Madonna gick och köpte mig ett medlemskap på Bostad direkt. Hon bor i närheten och hade sett deras reklam på tv.

Jodå, det kommer en del andrahandsförslag därifrån. De allra flesta vill ha en enorm deposition på 20-30 000 eller så. Går bort. Oftast står det: inga husdjur. Går också bort. Två förslag fick jag utan vare sig det ena eller andra. Ett litet hus långt utanför stan (pendeltåg/buss) fast utan vintervatten för 4000 i månaden. Inget vatten? Va? Va? VA? Och en trea vid Hornstull. Lät fint. Okej. Möblerad, även med sänglinne (lite obehagligt, varför vill man hyra ut sitt sänglinne?), till facila 9000 i månaden. Jojo.  Ska man skratta eller gråta?

Bostadsförmedlingen säger: du står på plats 573 för en etta i Farsta för 7000 i månaden… Lagom till pensionen kanske man kan få något från dem…

Låna till lägenhet kommer jag inte att kunna göra förrän om drygt två år. Betalningsanmärkningar, my dear. Är ingen riktig människa förrän då.

Länge såg det ut som om jag skulle vara tvungen att sova på en madrass på golvet hos Tank, sprida ut mina tre katter på olika håll och leva i resväska, eller snarare liten påse, eftersom det minst sagt är compact living som gäller hos Tank, även om jag är övertygad om att vi skulle ha kul tillsammans. Bart, den raringen, ville att jag skulle flytta hem till honom. ”Jag kan inte tänka mig något annat”, sa han. Men dit kunde jag inte heller ta med mig mer än en katt och dessutom skulle jag inte bara dela bostaden med honom, utan också med en aldrig sinande ström av assistenter från tidig morgon till kväll och massor av sjukvårdande apparatur, så det skulle kännas lite som att bo mitt på centralen.

Jag har rökt i större delen av mitt liv. När jag började var jag en bebis, 11 år gammal, 1,45 lång och det såg säkert helt sjukt ut. Idag hade jag inte ens fått köpa cigaretter, men då tyckte man inte att det var så himla farligt. ”Du kommer att stanna i växten” fick jag höra, inte ”du kommer att få tillbringa din ålderdom i symbios med en syrgastub, om du inte får lungcancer”. Då rökte alla, överallt och alla föräldrar rökte i bilen, gravida mammor blossade vilt och de nyförlösta bytte förmodligen blöjor med en cig i mungipan utan att någon reagerade. Även folk som inte rökte hade ”bjudcigaretter” och askkoppar framme när det var fest.

Det låter det som en riktig rövarhistoria, fast det är sant. Jag har helt enkelt rökt för länge och trots allt lyckats klara mig från både KOL och lungcancer. Lite stela luftrör och något nedsatt andningskapacitet är inget att skratta åt, förstås. Men det var väl helt enkelt dags att sluta.

Jag har bara gjort det två gånger förut. Senast var för 6-7 år sedan när jag gick på hypnos. Doktorn såg ut som Gregory Peck i Pojkarna från Brasilien, fast äldre, men med kolsvart färgat hår och mustasch. Det kanske var därför det inte riktigt tog. Hur skulle man kunna slappna av och låta sig hypnotiseras av doktor Mengele? Det höll ett par månader, förmodligen för att behandlingen var så dyr att jag inte nändes börja. Men när den var över började jag smygröka lite och på nyår sprack det helt och hållet på en fest där alla verkade ha slutat och börjat feströka. En stackars tjej som knappt kände någon där var den enda som hade cigaretter som vi alla glatt rökte upp. Sen var det kört. Och det var underbart att börja igen...

Men inte nu. Jag klarade mig nu, men nästa gång kanske det inte går lika bra och jag kan tänka mig roligare saker än ett intimt och långvarigt förhållande med en syrgastub.

Men inte längre. Jag är rökfri sedan 15 augusti. Ja, ja, det är inte lång tid och jag tillåter mig själv att snusa.  Men det är skitsvårt ändå. Det rena nikotinberoendet är inte det värsta, utan vad jag ska göra med händerna. Jag började fläta läderarmband, men så värst många sådana kan man inte ha, så nu flätar jag, tar upp, flätar, tar upp, tills läderremmarna går sönder. Neurotisk, moi? Eh…

Så det är väl helt i linje att jag försöker göra det till en tvångstanke. Jag FÅR inte röka. FÅR inte röka. Då… kommer något förfärligt att hända. Fast jag har fortfarande lust att slänga mig om halsen på folk som tänder cigaretter och andas djupt. Jag vet hur underbart gott det skulle vara rusa ut och handla och sen kedjeröka ett paket cigaretter. Men jag gör det inte. Allt luktar faktiskt godare här hemma. Och jag orkar gå i trappor utan att låta som om jag höll på att kvävas.

Varför göra detta nu när allt är så fruktansvärt asjobbigt? Varför inte? Det är kanske just därför som det går.
 Vi var tuffast i rökrutan.

Make my day, punk.

Visst är det underligt, när den stora katastrofen inträffar och livet i princip krossar en med klacken, så kommer en del vänner och gör saker utan att man behöver fråga. De ger sin tid och även pengar som utan att jag ens bett om det. Andra hör inte ens av sig. Konstigt nog råkar de sistnämnda vara dem som har det bäst ställt.

Nej, jag är inte bitter, det hörs väl. JO DET ÄR JAG TAMEJFAN. Jag har inte bett att få ett endaste dugg, utom deras vänskap. Jo, i våras bad jag faktiskt en av dem om ett lån, riktigt lån med papper och allt, när jag var komplett desperat, men jag tror faktiskt att det hade varit bättre om jag bett om typ, en njure. Det kändes som om jag bett att få något komplett orimligt, som regalskeppet Vasa, ett slott på månen eller Jesus återuppståndelse För personen i fråga var det en väldigt obetydlig summa, men för mig just då betydde det allt.

 Det är ju inte så att jag inte skulle betalat tillbaka vartenda öre. SJÄLVKLART. Men nu har jag verkligen inte bett om något. Så vad är de rädda för? Tror de att socialbidrag smittar? De har säkert svårt att förstå att någon de känner befinner sig i den här situationen. Jag super inte, knarkar inte och spelar inte bort mormor på poker och porrsurfar 24/7 på skumma betalsajter. Jag hänger inte med a-laget utanför Systemet och jag jobbar för det mesta som en liten gnu. Det vet de. Men enligt deras tänkesätt borde jag vara en slöfock som inte vill jobba och förtjänar detta. Ingen av dem har hört av sig, inte ens ett ”hur mår du?” Hur svårt kan det vara att skicka ett jävla mail? Ja, jag förstår att de har skadats av sina uppväxtmiljöer. Ja, jag förstår att de är rädda. Men VAD FAN, de, som själva anser sig vara så förbannat väluppfostrade har inte ens vett att höra av sig. Fast det ingår väl inte i god etikett och sedvänja. ”Hur uppföra sig då person i ens bekantskapskrets hamnat på obestånd? Titta bort, låtsas som det regnar, stoppa fingrarna i öronen och säg la la la la...” Hade jag dött hade de väl fått lov att gå på begravningen, fattas bara. Allt annat vore ju väldigt ohyfsat.

Faktum är att det kunde ha blivit så. Jag hade verkligen inte tänkt att jag skulle uppleva ett årsskifte till, när allt blev som det blev. Så egentligen är detta inte bara en omstart, utan även en chans, ett nytt liv eller vad man ska säga. Jisses så högtravande det låter. Så här var det: Jag var deppig. Allt gick åt helvete. Tack vare stora uppoffringar och mycket möda från dem som befinner sig närmast mitt hjärta vände det. Jag är jävligt glad att jag har dem. Punkt slut.

Bitter, vemdå? Jag som är så gladlynt? Skrev ett brev till alla som bor i mitt hus där jag talar om att jag blivit vräkt och hur ovanligt illa styrelsen betett sig. I princip står det väl att jag hoppas att valda delar av styrelsen ska brinna i helvetet och att ingen av dem någonsin ska sova gott igen, fast på ett ganska trevligt och artigt sätt. Jag skulle gärna vilja kalla viceordföranden för en korkad sadistisk sociopat och maktfullkomlig girig subba, men hon är väl ändå för dum för att fatta det. Brevet ska jag lägga i allas brevlådor den dagen jag flyttar. Tycker att alla ska veta och att fegisarna i styrelsen ska få skämmas ordentligt.

Puh. Det där kändes skönt att få ur sig.