Andra upplagan

We had joy, we had fun...

När jag var liten hade jag alltid en bästis. Alltid. Även fast vi flyttade så mycket så lyckades jag hitta en bästis på varje ställe. Men eftersom vi flyttade så mycket så byttes jag bästis rätt ofta. Ibland även fast vi inte flyttat, om jag hittade någon roligare. Om jag tänker efter så skulle jag nog inte ha velat ha en bästis som jag.

Sedan blev det lite mer så att man umgicks i gäng som sedan splittrades när alla varit ihop med alla och typ började gymnasiet. Det kom nya människor som man lärde känna för att de var ihop med någon man kände eller jobbade på samma ställe eller kände någon man kände eller på det där jobbet där alla var ungefär lika gamla och sedan splittrades både vänskaper och förhållanden när folk började få barn, flytta utomlands eller fick andra jobb och intressen. Vissa perioder har jag umgåtts jättemycket med vissa vänner, så att man nästan börjar fråga ”vad ska vi äta till middag?” och folk undrar om man är ihop, fast man bara hänger mycket.

 Det är bra mycket bättre med gamla vänner än med gamla ex. De flesta av de gamla vännerna, som man inte ser varje dag längre (eller ens varje år) finns ju kvar och det är alltid roligt att träffas. Man får ju faktiskt nya vänner också. Inte lika ofta eller lika intensivt som förr, men visst händer det. En del tappar man.

När jag tänker på mina vänner blir jag glad och lite varm om hjärtat.

En del får jag dåligt samvete för att jag inte hört av mig till, men jag vet att när vi väl ses spelar det ingen roll, det är som om vi sågs igår.

Det är väl egentligen så jag definierar vänskap, det har inte med något slags besöksfrekvens att göra utan mer om känsla och att man uppskattar och förstår varandra. Fast det är ju klart, jag kan tycka om och uppskatta människor och anse dem som vänner fast jag inte litar på dem till hundra procent.

När man som jag har gått igenom ett stålbad så vet man vilka som finns där när man behöver dem och vilka som inte gör det.

Skönt att några gör det.