Andra upplagan

Da Capo al Fine

Dag 02 – "help, something ate my brain" (första kärleken)

Publicerad 2010-11-13 22:44:32 i Sjukdomsinsikt,


Love.

Min första stora kärlek var nog serier. Klart jag hade läst serier, Kalle och seriemaggan och Chock (som skrämde mig från vettet). Med milt intresse men inte direkt någon passion.

Den kom nog blev jag nog först av Modesty, nej förresten, det var en fransk serie som hette Linda och Valentin. Jag hade halsfluss och av någon helt okänd anledning stod det ett seriealbum vid sidan av Allers och Svensk Damtidning i den närmaste närbutiken dit jag stapplat för att köpa glass.

Det verkade vara något slags science-fiction. Kul och lagom för halsfluss, tänkte jag.

Så började det.

Albumet var nummer fyra i en serie (tror att det blev tretton-fjorton till slut, ja jag har alla). Något hände, jag köpte de andra (fast det fanns aldrig några andra i närbutiken). Sedan investerade jag större delen av studielånet på seriealbum. Bland dem Modesty. Den första samlingen (gula) hade kommit ut. Jag köpte den, prenumererade på X9, köpte på antikvariat och var helt besatt. Jag har läst sönder en uppsättning av böckerna, kanske är inne på tredje exet av vissa.

Sen kom ju Tung Metall, Epix, Pox och allt det där… Crumb, Dori Seda, Dirty Laundry, Weirdo…

Jag var fullkomligt serietokig och hängde så mycket på Alvglans att de undrade om jag ville börja jobba där.

Bröderna Hernandez, fullkomligt älskade (älskar dem) båda två, Pox special med Massimo Rotundo och Manara, Hugo Pratt & Corto Maltese och tusen andra. Galago (eller egentligen långt före den: Svenska Serier. Det finns så många: Klas Katt, Max Anderson, Åke Jävel, David Nessle, Pirinen, Ackebo, Kerold Klang, Barbara och framför allt Joakim Lindegren som jag älskade varmt och hett (på ett icke-stalkeristiskt och mycket platoniskt sätt).

Men förälskelsen mattades av (inte helt, jag läste om dem, men köpte inte så mycket nytt). med några små återfall för att inte bli glömda som Sandman.

Väcktes till liv av Nina Hemmingson och var tvungen att köpa ”Jag är din flickvän nu”.

Men då hade redan mangan ätit upp min hjärna och nu är jag en komplett animé-/manga- och Japannörd (heter det japanolog? Japanofil? Onaka?)

På radio hörde jag någon som sa att Japan-intresset väckts genom mangan hos många unga. Precis som om det bara var något för tonåringar...

I love serier, grafiska noveller eller vad man nu vill kalla det. Det verkar ha kommit en ny våg nu, med många totalgrymma svenska serietecknare, inte minst en hel kvinnor Jagvill ha Loka Kanarps bok, Nina Hemmingsons nya och jag tror allt Lina Neidestam gör.

Jag har varit mer eller mindre besatt och förälskad i andra saker  men tecknade serier var den första riktigt stora kärleken.

Den glömmer man inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela