Andra upplagan

Da Capo al Fine

Självklarheter

Publicerad 2010-03-08 13:00:40 i It's my party,



Appropå 8 Mars passar jag på att sparka in några jävligt öppna dörrar.

Jag blir så trött på:

·  Feminismbashingen som kom igång på allvar när fler och fler började tala om feminism som en självklarhet. Någon väldigt räddhågsen skrev ”idag är feminist nästan ett skällsord”. Snacka om backlash.

·  På debattartiklar, kommentarer och inlägg som tror att genusteori är något som en vagt beskriven men ”statlig” feministmaffia hittat på för att ”få alla att tycka som dem”.

·   På den konstigt nog fortfarande gällande nidbilden av feminister. Hallå? Vakna, det var 40 år sedan feminister brände sina bh-ar. Och den som uttrycker sådana åsikter vill ändå knappast diskutera kroppsideal.

·   Det gnälliga ”alla måste tycka så men hej vad jag är kontroversiell och avantgarde när jag framför mina 50-talsosande teorier om kvinnans plats i hemmet”. Intet nytt under solen. Beskrevs inte suffragetterna och rösträttsförkämparna på samma vis? Makthungriga kvinnor som bara ville bli som männen, fast lite extra sviniga och förtryckande. Den bilden tycks sitta kvar.

·  ”Det är faktiskt synd om männen också”. Och? Det är också synd om grisar i köttindustrin, människor i krigsdrabbade områden och en massa andra saker. Men två fel blir inte ett rätt. Att det är synd om männen betyder inte att befintliga maktstrukturer, ojämlikhet och stereotypa könsroller på något magiskt sätt blir okej. Kan vi hålla oss till ämnet?

Kom nu inte och påstå att det är så jävla jämställt idag, när det inte ens alltid är självklart med lika lön för lika arbete.  

Det gamla borgerliga tjatet om valfrihet och slippa förmynderisamhället handlar som vanligt inte längre än till lägre skatt för dem som har det gott ställt. Valfriheten kan självklart inte sträckas till könsroller (eller – hemska tanke - könsidentitet), nej, då ska det förmyndas utav helvete, grupperas och stämplas, så att man alltid kan ”se” vilket kön en person tillhör. Vi kanske ska se ut och bete oss så att yrke, årsinkomst, boende, åsikter och familjeförhållanden alltid är tydligt uttryckta? Då kan alla vi möter placera oss i rätt fålla direkt. Jag tycker väldigt synd om dem som tror att katastrofen är nära om gränserna luckras upp lite.

Skämt åsido, om samhället vore fullkomligt jämställt och individer räknades i stället för genuppsättningar och inre eller yttre organ, borde uppdelningen i olika kön bli lika ointressant som om man opererat bort blindtarmen eller inte. 
Jag menar inte att det är universalösningen på alla problem, men åtminstone en bit på väg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela