Andra upplagan

Da Capo al Fine

Ain't over 'til the fat lady sings

Publicerad 2010-03-26 15:44:53 i It's my party,

Jag vill så gärna, men det är svårt att bli av med så många år av självförakt. Så många år när jag inte borde haft några som helst problem med min kropp, men ändå hade det. Faktiskt mer än när jag verkligen blev fet. Då kom alla år med ”onda ögat” som Tank kallar det. Det vill säga människor som stirrar elakt och oblygt, eller fnissar, eller behandlar en som mindre vetande. Alla beskäftiga råd från människor med mer eller mindre goda avsikter, stickord och glåpord. Det kom väl med modersmjölken antar jag, föräldrar som förfasade sig eller skrattade för att man blivit lite rundare om magen. (Lärde mig tidigt att fet=fel - som sjuåring!)

Jag gillar verkligen begrepp som HAES (Health at Every Size) och Fat Acceptance, önskar att jag också kunde acceptera min kropp som den är fullt ut. Blir alltid heligt förbannad över synen på fetma, över klädkedjornas nonchalans och hela skitsnacket om ”fetmaepidemin”, som verkligen bara är rent skitsnack.

Varför alla går på det är ingen gåta. Läkare och diverse experter talar hela tiden ut om den hemska epidemin, tidningarna skriver om det och sedan har vi ju förstås begåvningsreserven i kommentarsfälten på bloggar och artiklar som alltid vet att fet=äcklig. Bilder av kvinnor (förutom det fåtal ”alibin” som får förekomma, exempelvis Beth Ditto – fantastisk förebild, men varför är hon den enda som plockas fram hela tiden?) Varför kopplar inte fler ihop det med att industrin för lightprodukter och bantningspreparat är enorm och omsätter massor av miljarder? Det är ju mycket bekvämare om man stigmatiserar fetma och ger alla, oavsett kropp, tillräckligt mycket skuldkänslor för att köpa skiten, för nyttigare är det ju inte.

Om det nu är en så förfärlig ”epidemi” så varför minskar både hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes? Varför visar undersökningar att barnfetman minskar? De siffror som exempelvis Folkhälsoinstitutet använder i sina undersökningar bygger bara på BMI, som är fullkomligt missvisande, eftersom det inte tar någon hänsyn till muskelmassa och fettprocent. Där extremt vältränade får BMI-värden som visar på grav övervikt eller helt klart undernärda hamnar inom normalramen. Men man kan ju faktiskt också ha en fettprocent över de så kallade normala värdena och ändå må bra.

All bantning får för övrigt de flesta att gå upp ännu mer. Inte ens de självstympande magsäckoperationerna är hundraprocentigt säkra, det enda som är säkert är att dödligheten och alla andra risker är oacceptabelt höga och att hela ens liv därefter kommer att kretsa kring att få i sig tillräckligt med mat och vätska. Inte särskilt sunt, eller hur? Ändå står folk i kö för att få operationerna. Alla som gör dem är verkligen inte döende, men jag antar att alla är trötta på att bli hånade och sedda som mindre värda.

Det är ju fri jakt på tjockisar. Fritt att säga vad man vill, fritt att döma. Varje gång man säger det säger folk ”smalaharfaktisktsammaproblem!” Godegud hjälpe mig! Det är så nedsättande och föraktfullt. Visst, kanske. Men det är inte samma problem. Det är inte ens jämförbart. Man fnissar inte åt smala personer och säger åt dem att de borde få betala sin egen sjukvård och att de är dumma i huvudet och faktiskt bara borde rycka upp sig lite. Ingen är elak mot en smal människa för att den smala råkar ha samma tröja som en mer normalviktig. ”Jag har en sådan, fast en mycket mindre storlek, förstås”.

Men sen står man där, med sin egen kropp, kan inte köpa de kläder man vill ha eller göra allt man vill för att det är för tungt. (Att träna med 30-40 kilos packning är inte så roligt - eller att bära runt en lagomtjock ballerina, som Tank brukar säga).

Jag vill gärna acceptera mig. Jag vill bli accepterad. Vi ska inte ens prata om den oönskade attraktion några fettvalkar leder till. Det är tydligen otroligt upphetsande och fascinerande för en del. Inte så att de ser människan bakom valkarna, nej det är bara valkarna. Det handlar inte om att vissa gillar tjejer med former, utan om att reduceras till en fetisch, vem fan vill bli sedd som något som lika gärna kunde vara en skål Jello?

 Jag vill vara aktivist! Ibland lyckas det. Gick omkring på badstranden förra året i bikini, för första gången på mer än ett decennium. Jag log och promenerade med en kompis, fram och tillbaka vid vattenbrynet, framför alla smala och muskulösa som satt och solade sig. Folk gapade och stirrade, en del såg ut att vilja täcka för sina barns ögon eller fly därifrån. ”In your face” tänkte jag och sträckte på ryggen. ”Så här kan människor också se ut.” Sedan ville jag ändå inte lägga upp fotona därifrån på Fatshionista, inte så mycket för tjockman, utan för att jag tyckte jag såg gammal och ful ut.

En annan sak är att bli arg när saker i stora storlekar försvinner eller inte finns. Säga till i affären, tala om att det är för jävligt. Med hög röst säga i provrummet, ”den passade inte MIG” och utan att skämmas tala om att det är plagget det är fel på, inte mig. Bara höja på ögonbrynet om någon skulle antyda något annat. Önskar jag orkade vara sådan jämt. Det gör jag inte.

Men det finns positiva saker också. Kroppsbilder är ett jättebra initiativ. Jag vill så gärna, men jag vill inte vara med på ett vanligt foto. Inte så mycket för at jag inte vill visa upp valkarna (celluliterna är en annan sak), utan för att jag vill fortsätta vara så anonym det bara går. Så jag gör en kompromiss. Ett nytaget foto av mig, via Photoshops cutout-filter. Har bara filtrerat bort detaljerna, annars är inte kroppsform eller något annat manipulerat.

Men jag försöker upprepa mantrat för mig själv varje dag.

Extra large and extra loud, I'm fat and I,m proud!

Katt, gammal som satan gatan, längd 165, BMI 39,5.

Kommentarer

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2010-03-28 19:54:08

Det du skriver om magsäcksoperationer, vad har du för belägg för att det är som du skriver om ökad dödlighet och att inte få i sig näring? Jag råkar ha ganska bra insyn i hur dessa operationer fungerat för ganska många och inget av det du skriver stämmer med min bild av verkligheten. Snarare är en operation hjälp att just slippa banta hela livet. Självklart är det inte en garanti för att aldrig gå upp igen men statistiken visar ju att det är det i särklass bästa sättet att hålla vikten.



Rekommenderar forumet viktop.se för dem som vill bilda sig en uppfattning.

Postat av: Katt

Publicerad 2010-03-28 20:47:17

Den information jag har fick jag på ett möte på Huddinge sjukhus för dem som ville ställa sig på kö för en operation. Det var ett par år sedan, så det kan ju ha blivit bättre. Där pratade de om en dödlighet på 1/100 och 15-20 procent som fick allvarliga komplikationer av operationen, samt att man därefter bara kan äta eller dricka ett par matskedar i taget, dvs aldrig mer dricka ett helt glas vatten, till exempel. Jag blev vettskrämd. Har varit inne på viktop, men där verkar alla bara vara helt positiva, ingen där verkar vilja ta upp om det finns negativa saker med operationen.

Postat av: Bantningspiller

Publicerad 2010-09-20 14:53:49

nice blog

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Katt

Olyckliga omständigheter, jojo. Men det kunde vara värre, det kan det alltid. Anpassa sig och gå vidare. Hur gör man det? Jag vet inte, men jag kan inget annat än försöka.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela