Andra upplagan

Åh, äntligen en kopp kaffe. Med mjölk. Får hjärnan att vända sig rätt igen (den har varit ganska utochinvänd de senaste dagarna).

Hjärnan borde inte vara avig. Den borde vara glad och nöjd eftersom den fått SSRI-preparat i fem år nu. Det som läkare är så otroligt pigga på att skriva ut så fort man andas minsta lilla om att inte må bra. (I många fall är det bara: här är receptet, nu mår du bra, eller hur? Va? Mår du inte bra, äsch du inbillar dig bara.) Vad de flesta verkar vara överens om är att man inte riktigt vet hur de fungerar på lite längre sikt. Vi, som får dem idag, är försökskaniner.

De fungerar, visst. På sätt och vis. Förmodligen. Ett tag i alla fall. Först märks det inte alls, däremot kan man må mycket sämre i början. Sen, efter en månad kan de börja fungera. Om inte brukar man ändra dosen, fast de flesta läkare är inte så pigga på att ändra dosen direkt, utan vill gärna vänta ett par månader till. När de till slut ändrar dosen börjar medicinen i bästa fall fungera. Annars får man börja om med en annan sort, en månad, etcetera, i all evighet, amen.

För mig har det ändå fungerat, om inte jättebra, så i alla fall lite. Efter den första invänjningen har jag mått bättre. Ett tag. Som längst i ett och ett halvt år. Sen brukar medicinen sluta fungera. Det märker jag inte för att jag börjar må allt sämre (även om det kommer senare) utan för att marken börjar gunga och jag får otäcka yrselanfall hela tiden. Precis som det fåtal gånger jag glömt att ta en tablett. Det är som att gå omkring i en dimma, men inte som något skönt rus, utan som om man åkt någon otäckt snurrande attraktion på ett nöjesfält.

Under fem år har jag hunnit pröva otaliga sorter. Jag har inte mått bra, ”normalt” bra det vill säga, av någon. Fast jag gått från SSRI till SNRI, som ska vara starkare och hjälpa bättre. Den där omtalade utjämnande nivån, som tar bort de värsta dalarna, har inte riktigt infunnit sig, trots medicinerna.

Okej, jag tror att det fungerar mindre bra, men å andra sidan vet jag ju inte hur det hade varit utan dem. Förmodligen värre. Men jag har väldigt svårt att tro att jag ska kunna sluta ta dem. Försökte gå ner i styrka ett slag, men fick gå upp igen eftersom det blev en total katastrof. Problemet är att jag oftast inte fattar hur illa ställt det är förrän efteråt.

Förr i tiden skrev läkare glatt ut valium och andra kul preparat till deprimerade (eller till vem som helst som ville ha dem). Sen kom man på att vissa preparat var beroendeframkallande. Men det ska ju förstås SSRI-preparat inte vara. Säger man. Jag tror inte riktigt på det. Bara för att man inte framlever sina dagar i ett dimmigt rus*, är det förmodligen lika svårt att sluta med dem. Kanske ännu svårare. Bara för Cipramil och Cymbalta inte säljs på plattan (vad jag vet i alla fall) så betyder inte det att de är helt ofarliga. Att många SSRI-preparat kan ge stora biverkningar är ju helt känt (till exempel självmordstankar, migrän, viktökning, vätskeansamlingar i kroppen, yrsel och andra kul saker). En vän fick besvärliga aggressionsattacker av Cipramil. Att sexlusten försvinner kanske inte gör så mycket i sammanhanget, eller kanske snarare är en följd av att man känner sig arg, svullen, fet och deprimerad, vem vill ha sex då?

Och beroendeframkallande, vad är det egentligen? Min läkare varnar mig ständigt för att Imovane är beroendeframkallande och det vore bra om jag kunde låta bli att ta dem då och då. När jag tar dem kan jag sova, när jag inte tar dem kan jag inte sova. Men jag springer inte runt och svettas och får ångest och är beredd att sälja min själ för en tablett när jag inte tar dem. Allt som händer är att jag inte kan sova förrän jag är totalt utmattad. Jag har inte behövt öka dosen, fast jag har tagit dem flera gånger i veckan i flera år (vore det så illa som läkarna tror så borde jag vara uppe i minst en karta per kväll för att kunna sova nu). Men biverkningarna är lika med noll.

 * Jag fick valium av en tandläkare en gång. Det var den bästa eftermiddag jag någonsin i mitt fjortonåriga liv hade upplevt. Tänk om jag fått det utskrivet? Vore det inte bättre att bara ha vaga minnen av skoltiden, ”allt var okej, fast jag minns inte så mycket” ungefär.

En del av oss har varit försökskaniner förr. Jag säger bara: p-piller. Hur många av oss blev inte experimenterade med på 70- och 80-talet? Den ena efter den andra sortens p-piller blev förbjudna på grund av farliga biverkningar, blodpropp, stroke, hjärtinfarkt, till exempel. Just de sorter som läkarna strax innan menat att de inte hade några farliga biverkningar alls (utom de vanliga, viktuppgång, depression, minskad sexlust osv. Men lite migrän ska väl en kvinna tåla). Jag tror att allt p-pillerexperimenterandet (och vi ska inte ens prata om spiralerna som ledde till upprepade äggledarinflammationer) är en anledning till att så många ur sextiotalistgenerationen har haft svårt att bli gravida. Att många blev mammor sent i livet beror inte bara på att de väntade, utan att det helt enkelt inte gick utan hjälp. För en del av oss gick det inte.

Funderar på om man i framtiden kanske kommer se på dagens SSRI-experiment med samma ögon som vi ser på lobotomi, isbad, elchocker, insulininjektioner och andra pysmysiga behandlingar som psykvården sysslat med.