Andra upplagan

Det är inte klokt vad mycket skräp man samlar på sig efter så många år på ett och samma ställe… Eller under många år helt enkelt. Den tanke som oftast dyker upp är ”vad i helvete tänkte jag på?” när jag går igenom skåp och lådor. Fast det handlar mest om kläder. Eller väskor. Nu börjar jag komma ner i hanterbara mängder.

Vi har tre grundregler för vad som ska slängas eller sparas: Kvalitet, Sentimentalt/Nostalgiskt eller Skräp. INGET MER SKRÄP är parollen. Allt ska bort. Och skräp är vad det förstås finns mest av. Man kunde ju hoppas på kvalitet, de fina sakerna som ska sparas, fast inte in absurdum. Aaltovasen som är spräckt spelar ingen roll, den kan inte användas, så varför spara den? Den var snygg och en present vid en bättre födelsedag, men trasig skjuter den ingen hare eller hur man nu säger.

Skräp                              Kvalitet (I wish)    Nostalgi (självklart sparar jag mina gamla serier)              
Sentimentalt/Nostalgiskt behöver inte vara fint, men mormors lilla rosa bäddkofta eller farmors tavla med en psalm är saker man inte vill bli av med, lika lite som foton och gamla dagböcker.

-      Vad ska du med dina gamla dagböcker till, sa Madonna (som varken är religiös eller kan sjunga, men det var en gång en serie… äsch), som alltid är i värsta slängtagen och tror att hon skulle vilja bo minimalistiskt – fast med alla sina saker. Hon tror att slänga = städa och att det blir rent på något magiskt sätt om man slänger tillräckligt mycket saker i stället för att dammsuga. Hon är också den enda jag vet som, sin långa bakgrund inom vetenskap och rationellt tänkande till trots, verkligen tror att det bor små tomtar i diskmaskinen som ställer till problem för just henne. Datorn ska vi inte tala om…

Visst, jag kanske aldrig kommer att öppna lådan med dagböckerna igen. Å andra sidan kanske jag vill ha kvar mina funderingar från 14-årsåldern och framåt. Även om det mesta är bitter klagan, olycklig kärlek och pinsamma dikter och noveller om detsamma. Men en dag kanske jag vill. Det är åtminstone ett bevis på att jag faktiskt levt innan digitalåldern, pre-blogg, twitter och facebook, när man använde papper och penna. (Inte pergament och gåspennor, även om det känns lite så)

Det svåra är att välja ut vad som är vad. Jag har verkligen svårt att slänga saker som jag tror kan vara användbara. Kanske, någon gång. Eller inte. Andra saker är högst användbara, fast i flera exemplar. Men varför har jag till exempel tre tumstockar? Tre? Åtminstone en av dem är trasig. Saxar, måttband och nagelklippare har jag en miljon av, så varför hittar aldrig någon när jag behöver en? Flytta eller inte, det är förmodligen välbehövligt med en utrensning hur som helst.

Någon slags neuros eller något annat freudianskt är det förmodligen som fått mig att köpa fem stycken vita pennor för fransk manikyr.

Vi skrattade alltid lite åt Mollans galna pappa som aldrig slängde någonting, utan fick köpa nya verktyg hela tiden eftersom de gamla försvann i ett berg av Ikeakataloger från 1960-talet, brevlådereklam och flygplansmotorer i delar (det är sant, hela jungfrukammaren i patriciervåningen var fylld av en sådan, plus tusen andra saker). Galen, som sagt. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu har jag varit tvungen att visa upp min egen galenskap mer öppet än vanligt.

För övrigt ser jag att det är klamydiadagen idag. (Igen, stod det, visste inte att det var något som man borde fira återkommande...)

 Aha, gå och testa sig, öppet hus. Ja, det är väl som den där melanomdagen, när det var ”öppet hus” hos hudläkarmottagningarna, för dem som bokat tid i förväg och ville betala 200 kr. Man kan ju undra – vad är det egentligen för skillnad mot en helt vanlig dag?