Andra upplagan

Make my day, punk.

Visst är det underligt, när den stora katastrofen inträffar och livet i princip krossar en med klacken, så kommer en del vänner och gör saker utan att man behöver fråga. De ger sin tid och även pengar som utan att jag ens bett om det. Andra hör inte ens av sig. Konstigt nog råkar de sistnämnda vara dem som har det bäst ställt.

Nej, jag är inte bitter, det hörs väl. JO DET ÄR JAG TAMEJFAN. Jag har inte bett att få ett endaste dugg, utom deras vänskap. Jo, i våras bad jag faktiskt en av dem om ett lån, riktigt lån med papper och allt, när jag var komplett desperat, men jag tror faktiskt att det hade varit bättre om jag bett om typ, en njure. Det kändes som om jag bett att få något komplett orimligt, som regalskeppet Vasa, ett slott på månen eller Jesus återuppståndelse För personen i fråga var det en väldigt obetydlig summa, men för mig just då betydde det allt.

 Det är ju inte så att jag inte skulle betalat tillbaka vartenda öre. SJÄLVKLART. Men nu har jag verkligen inte bett om något. Så vad är de rädda för? Tror de att socialbidrag smittar? De har säkert svårt att förstå att någon de känner befinner sig i den här situationen. Jag super inte, knarkar inte och spelar inte bort mormor på poker och porrsurfar 24/7 på skumma betalsajter. Jag hänger inte med a-laget utanför Systemet och jag jobbar för det mesta som en liten gnu. Det vet de. Men enligt deras tänkesätt borde jag vara en slöfock som inte vill jobba och förtjänar detta. Ingen av dem har hört av sig, inte ens ett ”hur mår du?” Hur svårt kan det vara att skicka ett jävla mail? Ja, jag förstår att de har skadats av sina uppväxtmiljöer. Ja, jag förstår att de är rädda. Men VAD FAN, de, som själva anser sig vara så förbannat väluppfostrade har inte ens vett att höra av sig. Fast det ingår väl inte i god etikett och sedvänja. ”Hur uppföra sig då person i ens bekantskapskrets hamnat på obestånd? Titta bort, låtsas som det regnar, stoppa fingrarna i öronen och säg la la la la...” Hade jag dött hade de väl fått lov att gå på begravningen, fattas bara. Allt annat vore ju väldigt ohyfsat.

Faktum är att det kunde ha blivit så. Jag hade verkligen inte tänkt att jag skulle uppleva ett årsskifte till, när allt blev som det blev. Så egentligen är detta inte bara en omstart, utan även en chans, ett nytt liv eller vad man ska säga. Jisses så högtravande det låter. Så här var det: Jag var deppig. Allt gick åt helvete. Tack vare stora uppoffringar och mycket möda från dem som befinner sig närmast mitt hjärta vände det. Jag är jävligt glad att jag har dem. Punkt slut.

Bitter, vemdå? Jag som är så gladlynt? Skrev ett brev till alla som bor i mitt hus där jag talar om att jag blivit vräkt och hur ovanligt illa styrelsen betett sig. I princip står det väl att jag hoppas att valda delar av styrelsen ska brinna i helvetet och att ingen av dem någonsin ska sova gott igen, fast på ett ganska trevligt och artigt sätt. Jag skulle gärna vilja kalla viceordföranden för en korkad sadistisk sociopat och maktfullkomlig girig subba, men hon är väl ändå för dum för att fatta det. Brevet ska jag lägga i allas brevlådor den dagen jag flyttar. Tycker att alla ska veta och att fegisarna i styrelsen ska få skämmas ordentligt.

Puh. Det där kändes skönt att få ur sig.