Komma ut ur garderoben…
…har aldrig varit mitt problem. Att komma in i den däremot. Samma mystiska tvångstankar som fått mig att köpa fem olika brunutansolprodukter – det vill säga att jag inte kan hitta dem jag redan har (jag ser ändå alltid ut som om jag undvikit tvätta mig i ett par tre år när jag använder dem) – gör att jag aldrig har något att ha på mig. Oftast beror det på att allt ligger i en halvmetertjock röra på sovrumsgolvet eller under andra saker i garderoben (gamla sällskapsspel och böcker). Men det finns en annan, lite värre bakgrund också.
Jag förstår nu varför jag aldrig rest på vintersemester till Seychellerna, åkt skidor i Vail eller vad nu jag nu skulle vilja ha gjort. Mina semestrar, lyxmassagebehandlingar och yogakurser ligger på golvet i garderoben i form av byxor, linnen, tröjor, t-shirtar, tunikor och större delen av Granits klädsortiment.
Du har köpstopp – forever – sa både Nora och Tank efter att ha hjälpt mig sortera ut. Hej då 15 par jeans och byxor (Madonna blev väldigt glad tills det åttonde paret när hon sa nu kan jag inte ta emot fler). Förutom allt det jag gav bort så blev det några säckar att slänga med trasiga trosor och strumpor, gamla noppriga tröjor, urtvättade linnen och annan skit visar också att jag har svårt att kasta bort saker. Hade, kanske jag skulle säga, för nu ska det förstås bli annorlunda.
Det första jag gjorde mig av med var ”kläder jag kanske kommer i igen, snart, haha, vänta bara”, som kommer att bli både omoderna och fula, skrattretande, retro och back in style innan jag kan ha dem igen. Och jag kommer säkert aldrig att vilja ha dem då. Utom de där riktigt fina nostalgikläderna. Dräkter från 50-talet, mammas lilla svarta från-63 (snyggaste modet, ever), balklänningar och sådant. Allt sådant är fint ihopvikt och bor i min källare.
På tal om mode. Rensar i gamla tidningar och hittar en veckorevyn från 1993. Inser att jag tycker allt är snyggt i modereportaget. Jag skulle kunnat ha det mesta där på mig idag. Har jag fastnat i en tid när jag tyckte att saker var som snyggast? Kommer jag alltid att klä mig som om det vore 1993? På väg mot grunge? Det gör mig ingenting iofs, det kunde varit åttitalet, det modets horrordeccennium som Gud glömde. Eller också var det bara ovanligt snygga kläder i just det numret.
Nostalgikläder är en sak, de är lätta att plocka ut, sen kommer man till det svåra.
Mitt tips är att ta ut allt, allt, allt och lägga det i en stor hög (underkläder och strumpor gör jag för sig). Sedan sorterar man i behålla, slänga, kanske. Kanske-högen brukar bli väldigt stor första gången. Då är det bra att ha ett stöd, någon som kan fråga ”använder du verkligen det här?” Slänga får från första början innehålla allt som verkligen är så trasigt att det kan kastas, sådant som kan skänkas, eller säljas om man är lagd åt det masochistiska hållet.
Jag menar, har man vågat sig i en secondhandaffär och försökt få dem att ta emot ens kläder så brukar affärsinnehavaren försiktigt nypa tag i dem, rynka på näsan som om det vore en bajsblöja och inte en nästan oanvänd skinnjacka, och föraktfullt fnysa ”Det här vill ingen ha på sig”, alternativt ”hundratjufem kroner”. "Men den kostade tvåtusen för ett år sen" tänker man flämtande och biter ihop.
Tacka vet jag Myrorna och Små Smulor. Där tar de i alla fall emot kläderna och sen går det ju till ett gott ändamål.
När jag sorterar måste jag hela tiden påminna mig om att det inte spelar någon roll om något kostade mycket pengar, för om det aldrig eller nästan aldrig är använt och prislappen sitter kvar så tar det bara upp plats och ger grav garderobsångest. Eller shoppingångest. Whatever. Det gäller för övrigt också saker man fått, som man inte kunnat tacka nej till, eller som verkade vara en bra idé just då. Var det ingen bra idé får man försöka lämna tillbaka det, men någon försöker ge tillbaka saker till mig säger jag oftast – släng skiten. Nora verkade tro att få välja det hon ville ha ur högen ”kläder jag förhoppningsvis aldrig behöver se igen” i stället var ”en väldigt fin present som jag valt ut till dig, kära Nora” och bad hela tiden om ursäkt när hon inte ville ha urtvättade tights från 1973. Men det var nog bara en av de vanliga ”Norismerna”. Det är ett speciellt språk som tagit mig lång tid att tolka och oftast består av dubbla budskap och dramatiska utspel. Allt beror säkert på att hon alltid tvingats vara oändligt tacksam för varenda liten svinful sak som Baffa de Hutt, (hennes monster till morsa) , slängt åt henne.
Detta om detta från amatörfreudianska föreningen.
Efter cirka tio sorteringsomgångar har jag nu kvar de kläder som jag faktiskt använder. Jag har packat ner alla sommarkläder och skor.
I de flesta guider till garderobsrensning står det käckt att man ska göra sig av med allt som man inte använt på tre månader, för ytterkläder och finkläder gäller ett år. Herregud, säger jag. Det kanske gäller väldigt unga, eller enormt klädintresserade människor med obegränsad budget som aldrig gått upp eller ner en enda storlek. Festkläder – 10 år, lugnt. Ytterplagg, en del saker – forever, annat, lite mer modebetonat, i alla fall 5-6 år. Förra vintern använde jag en mockakappa som legat undanlagd i fyra år. Så ytterplagg och skor som inte riktigt passar just nu packades undan.
Sparade kläder:
· Sommarkläder
· Ytterplagg, skor och väskor som jag vill ha kvar, men inte använda i vinter. Exempel: hellång skinnrock, skinnjacka, lång, vid figursydd yllekappa med sammetskrage. Ej ingångna Dr Martens, spetsiga boots med höga klackar.
· Smalkläder (egentligen ”kläder jag nästan kan ha”, men de riktiga smalkläderna har jag gjort mig av med, de som skulle kräva att halva jag försvann, dvs något jag inte ens strävar efter) och det är inte mycket i den påsen. Ja, jag kommer att använda kamoflagebyxorna. De passar till mina piercingar.
· Balkläder. Skor, långklänningar, aftonväskor, you get the point. Risken att de kommer till användning snart är minst sagt mikroskopisk…
Jag har en liten kanske-hög kvar, men den blir mindre och mindre. Nu svämmar hyllorna i alla fall inte över. Jag har kläder att ha på mig, vet vad jag har och var allt finns. ”Jag har inget att ta på mig” är ett minne blott… ha ha ha, trodde jag ända tills jag skulle gå ut och allt kändes fel och fult (det var en SÅN dag). Men efter att ha slängt av och på lite saker så gick det galant.
Trots att jag slängt och skänkt bort enorma mängder så finns allt jag använder och vill ha kvar. Tanken svindlar.
Så här skulle det kunna se ut hos mig. Fast med snyggare kläder då.
