Andra upplagan

Oavsett hur hemskt det känns att i princip stå på gatan med ett ganska stort bohag och tre katter, så måste jag ju försöka göra något åt saken. Bittert är att jag äntligen (inte jag utan Tank, som har öga för sånt) kommit på den optimala lösningen på möbleringen. C’est la vie… En man från soc-bostad var här och vi satt mest och pratade om allt möjligt. Tror att han ville se vem jag var och att jag var en normal arbetande människa och inte skrev dikter i mitt eget blod på väggarna eller gick om kring med foliehätta och väntade på Jesus snara återkomst. Han hade ju trots allt bara mitt eget ord på att jag arbetar (förutom det att jag betalat hyresskulden, förstås). Men det fick han ju se att jag var, någorlunda normal, alltså. Kanske med något fler böcker än de flesta. Han (och alla andra myndighetspersoner) verkar vara otroligt förvånade över att föreningen betett sig så här illa. ”Det är för jävligt” är den reaktion min berättelse oftast möts av, eller ”att människor kan bete sig så”. Senaste budet är nämligen att de inte tänker låta mig bo kvar, trots att de fått garantier och borgen för att hyran kommer att betalas i tid framöver.

 Framtida karriär?

Givetvis har det här inneburit många sömnlösa nätter när jag slitit mitt hår och roterat som en elvisp i sängen. Vänner och bekanta kan inte vara till hjälp heller. De flesta jag känner bor i små lägenheter eller i hus/radhus med alla sina barn. Folk åker inte utomlands och jobbar eller pluggar och ingen, ingen är ute i andrahandssvängen, möjligen har deras barn börjat leta. Något måste man ju göra, så jag anmälde mig till bostadsförmedlingen och Madonna gick och köpte mig ett medlemskap på Bostad direkt. Hon bor i närheten och hade sett deras reklam på tv.

Jodå, det kommer en del andrahandsförslag därifrån. De allra flesta vill ha en enorm deposition på 20-30 000 eller så. Går bort. Oftast står det: inga husdjur. Går också bort. Två förslag fick jag utan vare sig det ena eller andra. Ett litet hus långt utanför stan (pendeltåg/buss) fast utan vintervatten för 4000 i månaden. Inget vatten? Va? Va? VA? Och en trea vid Hornstull. Lät fint. Okej. Möblerad, även med sänglinne (lite obehagligt, varför vill man hyra ut sitt sänglinne?), till facila 9000 i månaden. Jojo.  Ska man skratta eller gråta?

Bostadsförmedlingen säger: du står på plats 573 för en etta i Farsta för 7000 i månaden… Lagom till pensionen kanske man kan få något från dem…

Låna till lägenhet kommer jag inte att kunna göra förrän om drygt två år. Betalningsanmärkningar, my dear. Är ingen riktig människa förrän då.

Länge såg det ut som om jag skulle vara tvungen att sova på en madrass på golvet hos Tank, sprida ut mina tre katter på olika håll och leva i resväska, eller snarare liten påse, eftersom det minst sagt är compact living som gäller hos Tank, även om jag är övertygad om att vi skulle ha kul tillsammans. Bart, den raringen, ville att jag skulle flytta hem till honom. ”Jag kan inte tänka mig något annat”, sa han. Men dit kunde jag inte heller ta med mig mer än en katt och dessutom skulle jag inte bara dela bostaden med honom, utan också med en aldrig sinande ström av assistenter från tidig morgon till kväll och massor av sjukvårdande apparatur, så det skulle kännas lite som att bo mitt på centralen.

Fast saker och ting har en förmåga att lösa sig. Nu går flyttlasset till en förort som där det lär stå tätt mellan kulturtanter och DN-journalister. Vid besöket såg det mest ut som vanliga människor med barnvagnar och några fyllon i gathörnen. Ungefär som Söder, alltså.