Le, för fan
Igår var det dags att återigen rissla upp sig för det årliga julevenemanget. Det kändes rätt ok och mycket bättre än jag någonsin hade hoppats. Ett plus för att jag missade fördrinken och precis hann till middagen. När baren och dansen öppnade smet jag. Nora hade satt upp mitt hår i någon konstifik frisyr som var helt perfekt. Det enda var att det är väldigt svårt att äta med handskenorna på, så jag la dem i knät under middagen.
Sen behövde jag ju inte störta ut och röka mellan rätterna heller, vilken lättnad. Och jag vet precis vilka som feströker, inte för att jag såg dem, utan för att jag kände det på lukten. Allt är inte lika roligt i rökfriheten.
Eftersom festklädd numera oftast betyder svart, vilket de flesta annammat, hade jag det också. Man har ju varit med förr. Även min kavaj, som faktiskt nästan är tonåring. Fast inte använd alltför ofta, och därför fortfarande hänger med. Med skor av märket Sköna Marie (alla tanters sko) och byxor som varken är jeans eller mjukis, men inte riktigt fancypants heller, kände jag mig rätt ok. Den tid när jag kunde ha på sig något obekvämt bara för att det är fest är definitivt förbi. Inga nipslips här.
Jag känner mig lite som författaren som skrev förord till en av PZBs första böcker och konstaterade att han hade slipsar som var äldre än henne, hon var i alla fall runt 25 då och riktigt så kufig är jag inte. Än. 
Iförd festkläder försökte jag se ut som om jag hade roligt.
