Du kan ta ditt kedjebrev och...
Det finns få saker som gör mig så genuint irriterad som kedjebrev. Alla verkar hata dem, men ändå kommer de lite då och då. Framför allt från en av mina vänner, vi kan kalla henne X. X är i övrigt en sansad och vettig trebarnsmor med ordning på det mesta. Förutom dessa jävla kedjebrev.
Jag vet inte hur många gånger jag skickat tillbaka sådana brev till henne. Varje gång skriver jag att jag aldrig tänker skicka vidare någonting. Sen kommer det snart ett nytt.
Jag: Varför skickar du kedjebrev till mig?
X: Det var ju inget kedjebrev.
Jag: "Skicka vidare det här till tio av dina vänner inom tio minuter?"
X: Men det var ju bara gulligt, och det stod ju skicka till de bästa vänner du har.
Jag: suck. Om vi nu är så gulliga och du vill berätta det, maila eller ring. Be mig inte att skicka skit till andras mailboxar. Jag kommer aldrig aldrig att göra det.
Dessutom blir jag väldigt bekymrad när vänner visar en klar förmåga att stänga av hjärnan helt. X har visserligen en svärfar som är skvatt galen, så jag kan förstå behovet av att stänga av när han sätter igång.
Men det är ju lite oroande att alla högre hjärnfunktioner stängs av i vardagslag.
Och hon verkar ju aldrig förstå att det är samma brev hela tiden, oavsett innehåll. När jag klagar verkar hon bara tycka att jag är en sur typ.
Nästa gång ska jag kanske inte bli arg utan börja gråta i stället och säga att jag faktiskt inte har tio vänner att skicka till, så allt det här känns väldigt förnedrande. Ifos sant.
Kära X, om du inte skickar ett mail där du ber om ursäkt till alla som du utsatt för denna typ av sanitär olägenhet inom tio minuter kommer du att tvingas ta en utskrift av brevet, rulla ihop det hårt, sätta eld på det, och trycka in brevrullen "where the sun don't shine". Det är ändå ungefär så det känns när dina föroreningar dimper ner i mailen. Jag föredrar faktiskt "Hey, you know that you need a bigger penis" eller "Hot grandpas having donkey sex", för de skickas i alla fall inte ut med någon idiotisk välmenande förevändning.
Jag vet inte hur många gånger jag skickat tillbaka sådana brev till henne. Varje gång skriver jag att jag aldrig tänker skicka vidare någonting. Sen kommer det snart ett nytt.
Jag: Varför skickar du kedjebrev till mig?
X: Det var ju inget kedjebrev.
Jag: "Skicka vidare det här till tio av dina vänner inom tio minuter?"
X: Men det var ju bara gulligt, och det stod ju skicka till de bästa vänner du har.
Jag: suck. Om vi nu är så gulliga och du vill berätta det, maila eller ring. Be mig inte att skicka skit till andras mailboxar. Jag kommer aldrig aldrig att göra det.
Dessutom blir jag väldigt bekymrad när vänner visar en klar förmåga att stänga av hjärnan helt. X har visserligen en svärfar som är skvatt galen, så jag kan förstå behovet av att stänga av när han sätter igång.
Men det är ju lite oroande att alla högre hjärnfunktioner stängs av i vardagslag.
Och hon verkar ju aldrig förstå att det är samma brev hela tiden, oavsett innehåll. När jag klagar verkar hon bara tycka att jag är en sur typ.
Nästa gång ska jag kanske inte bli arg utan börja gråta i stället och säga att jag faktiskt inte har tio vänner att skicka till, så allt det här känns väldigt förnedrande. Ifos sant.
Kära X, om du inte skickar ett mail där du ber om ursäkt till alla som du utsatt för denna typ av sanitär olägenhet inom tio minuter kommer du att tvingas ta en utskrift av brevet, rulla ihop det hårt, sätta eld på det, och trycka in brevrullen "where the sun don't shine". Det är ändå ungefär så det känns när dina föroreningar dimper ner i mailen. Jag föredrar faktiskt "Hey, you know that you need a bigger penis" eller "Hot grandpas having donkey sex", för de skickas i alla fall inte ut med någon idiotisk välmenande förevändning.